Erika Wermeling: Vi lär oss att hantera andras osäkerhet
Vi som lever med funktionsnedsättning kommer alltid att vara beroende av andra, oavsett om det ger för- eller nackdelar i yrkeslivet. Därför har många av oss redan i tidig ålder skaffat oss strategier för att hantera människors osäkerhet och förväntningar, samtidigt som vi hela tiden administrerar våra liv för att få vardagen att fungera. Det är en bravad och en tyst kunskap som jag är väldigt stolt över, skriver journalisten Erika Wermeling.
Trappan upp till skolans mattesal är brantare än jag trodde. Nästan uppe tar jag tag i metallspjälorna under räcket och liksom drar mig upp den sista biten. Jag kommer i fatt matematikläraren som jag snart ska intervjua.
Varför frågade jag inte om jag fick kroka arm med henne på vägen upp? Jag som har svårt att gå, bär på en tung väska – och dessutom är gravid. Men nej då, jag ska klara mig själv. Man vill ju inte blotta sig alltför mycket i jobbet, eller hur?
Jag har en synlig funktionsnedsättning, en gammal vanlig cp-skada – inte speciellt glamorös och ofta ganska opraktisk. Jag är skolreportern som ena stunden ställer kritiska frågor och den andra behöver hjälp uppför trappan till lektionssalen eller att bära kaffekoppen i lärarrummet.
Med kaffekoppen buren till bordet kommer i regel några trevande, välmenande frågor om min yrkesbakgrund, om utbildning och erfarenhet. Jodå, svarar jag, jag har gått på journalisthögskolan. Och när jag började jobba så var Ingegärd Wärnersson skolminister. Det var 2001 och Skolverket låg på Kungsgatan i Stockholm. Intervjupersonen sänker axlarna.
Reportrar som får intervjupersoner att slappna av gör bättre intervjuer, tänker jag. Kanske finns det yrkesmässiga fördelar med att blotta sitt beroende? Samtidigt vet jag att mina jämnåriga kolleger sällan får frågor om sina meritförteckningar.
Personer med funktionsnedsättning figurerar ofta i rollen som den som behöver en massa insatser från samhället, som kostar pengar och som har svårt att skaffa sig utbildning och få jobb. Föreställningar om människor grundar sig i förenklade och generella bilder. Därför är det klart att vi blir imponerade och kanske lite lättade när våra fördomar utmanas, när den vi möter är ganska lik oss själva.
Men vid fikabordet i lärarrummet tänker jag att mina utmaningar har andra djup. Visst är det bra gjort att komma in på journalisthögskolan och få ett bra jobb. Men för mig är det en ännu större bedrift att få vardagslivet att fungera. Att få tillräckligt med hemtjänst för att klä på sig, utfodra familjen vid frukostbordet, komma i väg till förskolan och åka till jobbet. Det är hårt arbete – ansökningar, överklaganden och daglig arbetsledning – för att alls kunna ha ett jobb, tjäna pengar och betala skatt.
Allt det där är väldigt svårt att förklara. Vi som lever med funktionsnedsättning kommer alltid att vara beroende av andra, oavsett om det ger för- eller nackdelar i yrkeslivet. Därför har många av oss redan i tidig ålder skaffat oss strategier för att hantera människors osäkerhet och förväntningar, samtidigt som vi hela tiden administrerar våra liv för att få vardagen att fungera. Det är en bravad och en tyst kunskap som jag är väldigt stolt över.
När intervjun är slut går vi ned för den branta trappan, matematikläraren och jag. Nu har jag slappnat av och bett om hennes arm.
Erika Wermeling, frilansjournalist
Detta är en krönika. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.
