Erik Sandberg: Den förbannade neutraliteten
Nu är vi med i Nato, firat med flaggor och högstämda tal om frihet. I ett inlägg på Instagram gav statsministern Natobeslutet en moralisk dimension genom att jämföra med Sveriges roll under andra världskriget. Han skrev om vårt lands dåliga anseende, om den kallhamrade neutraliteten och om ”Sveriges ovilja att vara med och slåss för friheten”.
Det kan vara politiskt lockande att leka med historien för att ge att tyngd åt dagens ståndpunkter. Den historiska verkligheten är som vanligt mer komplicerad.
Sanningen är att de som under kriget förbannade den svenska neutraliteten och sade sig vilja vara med och slåss för ”friheten” (och de var åtskilliga, inte minst i Ulf Kristerssons parti) i allmänhet var de som ville att Sverige skulle delta på Hitlers sida. Högerledaren Gösta Bagge, ivrig förespråkare för eftergifter mot Nazityskland, talade om att Sverige inte fick hindra kriget från ”en god utgång”. Pressen kallade den tyska krigsföringen för ”Europas frihetskrig”. Den tidigare försvarsministern Joachim Åkerman skrev i sin dagbok: ”Sverige blir genom sin passivitet, vilken måste uppfattas som feghet eller engelskvänlighet eller bådadera, föraktat av de kämpande folken”.
Åkerman önskade också ”död åt Churchill”, som han kallade världens fiende nummer ett, medan han beskrev nazistdiktatorns agerande som beundransvärt. Han erbjöd sig leda rekryteringen av en svensk frivilligkår. Försvarsmakten var på. Samlingsregeringen tackade nej.
Kallhamrad eller ej, den svenska neutraliteten under de båda världskrigen hade sina orsaker. Det handlade om att kryssa mellan hotande stormakters geopolitiska intressen men även om en inrikespolitisk balansakt mellan en i huvudsak västvänlig vänster och en mer tyskvänlig höger. Neutralitetslinjen blev ett sätt att hålla sams.
Svensk politik är lurig. Den tenderar att kasta sig mellan ytterligheter. Ur den lutheranska högborgen Sverige uppstod plötsligt världens mest sekulära land. Landet med den ofantliga offentliga sektorn blev som genom ett trollslag världsledande på privatiseringar. Invandrarlandet med den öppna flyktingfamnen satsar nu bryskt på Europas tuffaste asyllagar. De politiska lappkasten tycks typiskt svenska. Inte sällan sker de också i bredaste enighet. Vi håller sams. Och följer tidsandan.
Att det fordom neutrala landet i norr, världsrösten för nedrustning, nu kommer att gå all in i rollen som Natomedlem är väl ingen högoddsare precis. I överkompensatorisk anda lär vi leda kapprustningen kring Östersjön. Om detta i slutändan innebär ökad eller minskad säkerhet blir upp till framtidens historiker att utröna – och, förstås, något för framtidens ministrar att moralisera över.
Erik Sandberg är författare och journalist, aktuell med den nyutkomna boken Väckelsens vår: När Hitler formade Sverige.
Detta är en krönika. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.
