
Elisabeth Åsbrink: Ge demokratin och tilliten näring varje dag
Jämför inte nutiden med trettiotalet, skriver Elisabeth Åsbrink i en krönika.
Det sägs om och om igen att nuet liknar 1930-talet. Och varje gång jämförelsen görs målas världen i mörkare färger och en stämning av undergång sprider sig.
Jag inser att de som jämför med 1930-talet vill förebygga och slå larm. Men de tänker fel.
1930-talets Europa var en skakig värld. Efter börskraschen 1929 rådde fattigdom, massarbetslöshet och svält. En del länder påbörjade förändringen från hierarkiskt klassamhälle till demokratiskt välfärdsland. Det var inte självklart. I Sverige,
till exempel, sköts fem arbetare till döds i Ådalen 1931 bara för att de fredligt demonstrerade för högre lön. Många betraktade demokrati som svagt och feminint, medan ett auktoritärt styre ansågs starkt. Man uppfostrade barn till lydnad, det rådde tydliga hierarkier mellan föräldrar och barn, överklass och underklass och mellan män och kvinnor. Därefter det andra världskriget, ett moraliskt svart hål av våld och död.
Efterkrigstiden blir till en tid av hopp och nervositet – med ett Europa fyllt av flyktingar, med USA och Storbritannien som vägrar ta emot dem, och med fascister som nätverkar för att tillsammans bli starkare. Här finns tydliga paralleller till i dag. Och här finns också vägar ut ur känslan av hopplöshet.
Efter kriget drivs människor av tanken att något liknande aldrig får ske igen. Därför föds idén om ett förenat Europa. Politikerna talar om universalism, idén om att det finns något som förenar oss, även om vi har olika tro, hudfärg,
nationalitet, kön – för att vi är människor. FN slår fast universella mänskliga rättigheter, knutna till varje individ oavsett födelseplats. Något liknande har aldrig funnits i mänsklighetens historia. Världens läkare får nya etiska riktlinjer efter att det uppdagats vad tyska läkare gjort i nazisternas koncentrationsläger. Brottet folkmord erkänns. Minoriteter får ett bättre skydd. Demokrati blir det etablerade styrelseskicket.
Mycket har hänt sedan 1930-talet. Världen är bättre. Men låt oss ändå se nutiden i klart ljus. Nationalism och rasism ökar i styrka, populistiska krafter ställer grupp mot grupp, människa mot människa. Vi lever i en offentlighet besatt av olikheter, och populistiska krafter bygger politik på att vidga dem. Ingen talar längre om universalism.
Den italienske författaren Primo Levi överlevde ett års slavarbete i Auschwitz. Han skrev att människosläktet är kapabelt att bygga upp en oändlig mängd smärta. »Smärtan är den enda kraft som skapas ur ingenting, utan kostnad och utan möda. Det räcker med att inte se, inte lyssna och inte handla.«
I stället för att fastna i 1930-talet, en annan tid med ett annat mörker, kan vi motverka splittring och rädsla i vår egen. Demokrati och tillit måste få näring varje dag, och Primo Levis ord är en väg. Vi kan se vad som sker. Vi kan lyssna. Och vi kan handla.
Elisabeth Åsbrink är författare.
Detta är en krönika. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.