Ekim Çağlar: Den ohållbara kärleken till VM
Sedan fotbolls-VM 1994 har jag varit fast. För en sexåring var det genvägen till den mest spektakulära idrottsturnering som finns. Sedan dess har VM definierat mina somrar, väckt min nyfikenhet på världen och skapat hundratals minnen. I år lämnar den dock en fadd eftersmak.
Jag ser informationskriget pågå kring hur många migrantarbetare som har dött under Qatars omfattande infrastruktursatsningar för att göra landet redo för årets VM-turnering. Vad kan utläsas av Qatars officiella uppgifter om att det totalt har dött över 15 000 migrantarbetare i landet mellan 2010 och 2019? Arrangörerna har tidigare slagit fast att endast tre migranter har dött vid byggen av VM-arenor, och därmed blundat för att turneringen också krävt enorma infrastruktursatsningar vid sidan av stadionbyggena. I slutet av november var siffran uppe i ”400–500” döda migrantarbetare kring VM-satsningarna, enligt chefen för Qatars VM-kommitté. En rimlig slutsats oavsett dödstalen är att VM har bidragit till ett stort mänskligt lidande.
Detta VM, som arrangeras i en absolut monarki där hbtqi-personer och kvinnor diskrimineras systematiskt, har varit exceptionellt mardrömslikt för arbetare. Det betyder inte att andra turneringar inte kantas av problem. En sak har de senaste herr-VM-turneringarna gemensamt: De har lett till att människor dött. 21 byggnadsarbetare dog i förarbetet inför VM i Ryssland 2018 medan Brasiliens arrangörskap 2014 kostade åtta liv. Det är inte i närheten av de siffror som nämns rörande Qatar. Men det visar att megaeventen skördar liv, vilket gör att problemet går bortom Qatar och med rätta även hamnar hos fotbollens världsorgan Fifa.
Diskussioner om vilka länder som på ett tillräckligt hållbart sätt kan axla megaevent pågår. Vilka krav ska ställas? Vilka kriterier är giltiga? Utan att jämföra situationen med Qatar kan det bli läge att diskutera fackliga rättigheter inför nästa VM.
2026 arrangeras turneringen i USA, Mexiko och Kanada. I de två sistnämnda länderna kränks mänskliga rättigheter i arbetslivet regelbundet, enligt världsfacket ITUCs årliga Global Rights Index. USA? Landet placerar sig i gruppen av länder där rättigheterna kränks systematiskt. I samma grupp återfinns Qatar, men också Saudiarabien, som väntas söka VM 2030.
Kanske är det dags att på allvar ifrågasätta om Fifa någonsin kan säkerställa en socialt hållbar turnering framöver. Fifa har både förr och nu varit en möjliggörare för politiskt tveksamma VM. Inget talar för någon förbättring. Här ligger problemet på en strukturell nivå.
Detta förstod jag knappast den förtrollande sommaren 1994. Om hållbarhet är viktigare än idrottsunderhållning är en fråga viktigare än andra: Var går smärtgränsen för vad ett megaevent får kosta?
Ekim Çağlar är författare med fokus på fotboll och politik. Hans senaste bok, Fotboll i krig och fred, utkom 2020.
Detta är en krönika. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.
