Doktorandernas Moment 22
Den som blir anställd som doktorand har sammanlagt 48 månader på sig att utföra sitt arbete, det vill säga skriva en avhandling, enligt doktorandförordningen. XDe flesta doktorander, som antagits efter den första april 1998, har en tjänst, där undervisning (20 procent) kombineras med avhandlingsskrivande (80 procent).
Det innebär att tiden för avhandlingen förlängs med tolv månader.
Under några år har vi sett att sjukskrivningarna ökat; detta gäller även för gruppen doktorander. Doktorandtjänsten är en visstidsanställning vilket innebär att »tiden stannas« vid sjukskrivning och börjar löpa igen när doktoranden återvänder till arbetet. Det ses som mycket positivt av de flesta doktorander eftersom tiden – hur mycket som har gått och hur mycket som är kvar – är en stressfaktor.
Både tidspress och relationer på arbetsplatsen, främst till handledaren, är faktorer som orsakar sjukskrivning.
Om man tänker sig återuppta avhandlingsskrivandet behövs kunskaper om hur man kan hantera dagliga situationer – deadline, handledning, seminarier, undervisning med mera – på ett sundare sätt. Kanske kan arbete på den egna arbetsplatsen utan tidspress vara av stort värde för många sjukskrivna doktorander.
Idag finns den möjligheten, i alla fall teoretiskt.
Arbetsrehabilitering är samlingsbegreppet för ett flertal insatser som ska hjälpa den sjukskrivne att återvinna funktionsförmåga och förutsättningar för ett normalt liv.
Via försäkringskassan kan den sjukskrivna ansöka om rehabiliteringspenning/ersättning. Syftet är att man ska få möjlighet att arbeta utan press och samtidigt successivt ta sig tillbaka till arbetet.
I de fall där arbetet har varit orsaken till sjukskrivningen föreslås att den anställde provar på andra arbetsuppgifter.
Detta är inte alltid praktiskt möjligt och för en doktorand kan det vara förenat med stora svårigheter. En doktorand har inte så många alternativa arbetsuppgifter att välja på, vilket leder till att det inte är lätt att få rehabiliteringspenning beviljad från försäkringskassan.
Ett sätt att hantera detta är att börja arbeta igen på lägsta sysselsättningsgrad (25 procent). Således blir det ofta så att doktorander »bekostar« sin arbetsrehabilitering med tid från sina månader. Det är alltså inte ovanligt att doktorander som successivt vill återgå till sitt arbete arbetar 25 procent och tar det som en rehabiliteringstid. Problemet är att tiden då löper, om än sakta, vilket återigen leder till tidspress. Det blir ett Moment 22.
Idag är det cirka tre procent av en årskull som väljer att påbörja forskarutbildningen och ge sig in i livet som doktorand.
Det innebär att vi idag har lika många doktorander som vi hade gymnasister på 1950-talet. Alla dessa är inte anställda men en stor del är det. De har, liksom alla andra, samma rätt att inte behöva bekosta sin egen rehabilitering.
Detta är en krönika. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.
