Dilsa Demirbag Sten: Språket ger tillträde till samhället
Alla barn bär på drömmar, idéer, tankar och åsikter. Att få uttrycka dem är livsavgörande, skriver Dilsa Demirbag Sten i en krönika.
När fröken Viveka hörde av sig för att försäkra sig om att allt var väl med mig passade hon på att berömma mitt arbete, som hon hade följt på avstånd. Det var nästan som att vinna Nobelpriset och samtidigt få en bekräftelse på att det hade blivit folk av mig.
Fröken Viveka verkade lite stolt över att jag hade varit en av hennes elever. Själv är jag lycklig och tacksam över att just hon var min lärare. Den som har haft en bra lärare vet hur det känns när en vuxen tror på din förmåga och ser det som sitt mål att stötta dig i din utveckling som människa.
Många år har gått sedan jag som sjuåring satt i klassrummet och drömde om att bli som fröken Viveka. Hon mötte allt jag företog mig med ett varmt leende och fick mig att tro att jag var en stor begåvning och att just mitt berättande var viktigt.
Alla barn bär på drömmar, idéer, tankar och åsikter. Att få uttrycka dem är viktigt, rent av livsavgörande. Men lika viktigt som att få berätta är att det finns någon som lyssnar och bekräftar barnets historia.
Rätten till en god utbildning och mötet med fantastiska lärare har stärkt mina band till det land som har gett min familj en fristad och rätten att själv definiera min religiösa, politiska och etniska tillhörighet. Språket har gett mig nycklar till många världar men framförallt till det svenska samhället.
Nästan hela mitt vuxna liv har jag skrivit – artiklar, essäer och böcker. Själva skrivprocessen är krävande och smärtsam på många sätt; att formulera en tanke, skriva om, ändra igen, rätta, redigera och till slut ha ett färdigt alster i handen. Inget av detta hade varit möjligt utan de redskap som en likvärdig och gratis skola gav mig som barn.
Som vuxen har jag insett att vi hade tur som kom till Sverige 1976. Då var klasserna blandade och skillnaderna mellan skolorna var små. Så ser det inte ut i dag. Den bristande jämlikheten mellan skolorna är påtaglig och detta drabbar barnen hårt.
I dag är jag verksamhetsansvarig för Stiftelsen Berättarministeriet, som driver skrivarverkstäder för barn och unga i områden med hög arbetslöshet. Vi har tre skrivarverkstäder i Stockholmsregionen: en i Södertälje, en i Husby och den tredje i Hagsätra.
Varje dag möter vi barn som saknar det viktigaste verktyget för att kunna delta i samhällslivet – språket. Utan ett språk är risken för utanförskap stor.
På Berättarministeriet möter barnen vuxna som på ett kreativt och lustfyllt sätt vill stötta och peppa barnen att våga tro på sin egen förmåga. När jag ser ett barn fatta mod att skriva sin berättelse tänker jag på fröken Viveka.
Att arbeta för Berättarministeriet är mitt sätt att medverka till att fler barn känner sig trygga i det svenska språket och därmed får tillgång till samhället. Jag blev inte lärare som fröken Viveka, men om mitt bidrag till samhället skapar möjlighet för ett enda barn att göra en klassresa så är det gott nog.
Dilsa Demirbag Sten är journalist och författare. Hon är verksamhetsansvarig på berättarministeriet.
Detta är en krönika. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.
