den nya tidens slavarbetare
Innan vänsterpartiet blev feministiskt fanns det ingen svensk socialdemokrat som offentligt ville kalla sig feminist. Till och med det jämställdhetsinriktade folkpartiet undvek ordet feminist, det var på ett negativt vis förknippat med militanta kvinnokämpar från 70-talet.
Inom arbetarrörelsen var det länge riskfritt för både män och kvinnor att ta avstånd från all kvinnokamp, inklusive det socialdemokratiska partiets egna kvinnoklubbar. De ansågs stå för en onödig separatism.
Unga kvinnor i rörelsen kunde inhösta pluspoäng bland herrarna i toppen genom att deklarera att de absolut inte kunde tänka sig att bli ”klubbister”.
Så hände det märkliga: Vänsterpartiet under Gudrun Schymans ledning blev ett feministiskt parti, och förlorade inga röster alls på kuppen.
Tvärtom. Att hälften av väljarna är kvinnor och att feminister aldrig haft något parti på vänstersidan blev plötsligt så tydligt att även socialdemokraterna genast blev ett feministiskt parti.
Men det finns gott om gamla sega gubbar av alla kön och åldrar även inom vänsterpartiet. Det fick man, om inte förr, klart för sig efter Gudrun Schymans märkliga och intressanta tal på partiets senaste kongress.
Förbluffande många vänsterpartister kände behov av att ta avstånd offentligt när hon hade talat om att kvinnor överallt är underordnade män, att detta gäller såväl bland talibaner som i dagens Sverige. Kan sådant tal skrämma bort väljare? De som inte känner igen sig undrar vilset: Vart tar klasskampen vägen?
Det förbryllande är att ingen tycks räkna med alla väljare som blir extra glada av att en partiledare tydligt sätter kvinnokampen främst.
Sådana väljare som jag, vi som alltid känt att klasskampens löften om befrielse även för kvinnorna – på sluttampen, automatiskt, när socialismen segrat – inte skulle leda till jämställdhet i vår livstid.
Rent matematiskt kan man lätt se att för varje väljare som vänsterpartiet eventuellt förlorat på att bli feministiskt så har man vunnit två eller tre nya. Många av de nya röstar snarare på Gudrun personligen än på vänsterpartiet som sådant.
Vart skulle vi ta vägen om vänsterpartiet återgick till klasskampen? Det är en intressant fråga som vänsterpartiet inte diskuterar, i varje fall inte offentligt.
Det är också märkligt att partiets diskussion inte berör ett faktum som utgör grunden för Gudrun Schymans feministiska politik: Att klassamhället idag är något annat än för hundra år sedan. De lägst avlönade och hårdast exploaterade grupperna finns inte längre i industrin utan inom vård och omsorg. Där sliter kvinnor ut sig för svältlöner, eller helt utan lön.
Bland de av alla politiker omhuldade ”anhörigvårdarna” arbetar nio av tio helt utan ekonomisk ersättning. De har inget val, de vårdar dygnet runt tills de stupar eftersom alternativet att lämna en älskad människa utan vård inte finns. De som utgör den nya tidens slavarbetare är nästan alla kvinnor.
Detta är en krönika. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.
