Bodil Jönsson: Vår tveeggade hållning till jobbet
I dag dignar många under en total arbetsbörda och ett arbetsinnehåll vars meningsfullhet man inte alltid förstår och kanske inte heller solidariserar sig med, skriver Bodil Jönsson i en krönika.
Arbetets värde och tidens bruk – så heter en bok från 1980 av Lars Ingelstam med flera. Hur meningsfulla författarnas framtidstankar visat sig vara kan diskuteras, men de gjorde rätt som borrade i arbetets plats bland allt annat som vi också vill göra. I dag, 2016, har vi ännu större anledning att bättre försöka förstå arbete ställt i relation till allt annat i våra liv.
I »Wise happiness«-undersökningen 2015 var det hälsan som hade störst betydelse för hur lyckliga svenskarna var. Tvåa blev arbetet, medan familjen förvånande nog kom först på tredje plats. Arbetets höga placering i rankingen har säkert många orsaker. En är vårt samhälles extrema hyllning av »arbetslinjen«, en annan är rädslan för vilka konsekvenser en arbetslöshet skulle kunna få. Därtill kommer att jobbet har en tveeggad roll för de allra flesta av oss. Å ena sidan ger det glädje och trygghet i tillvaron. Å andra sidan ses det som det viktigaste hindret för livskvalitet: det tillskrivs allt möjligt elände som tristess, press och stress och orimliga fysiska eller psykiska krav som leder till ohälsa och dåligt samvete mot familj och vänner.
Det är som om vi vill ha så mycket arbete som möjligt – och samtidigt så lite som möjligt. När teknikutvecklingen befriat oss från en del, har vi fyllt på med ännu mycket mer, både på arbetsplatsen och hemma. Så hur vill vi ha det, egentligen – arbete kan väl inte vara både himmel och helvete? Vilken plats vill du ge det i ditt liv jämfört med alla andra relationer som du har? Att komma längre i de egna tankarna kring detta blir extra viktigt inför den omstöpning av arbetslivet som robotiseringen och digitaliseringen kommer att föra med sig.
I dag dignar många under en total arbetsbörda och ett arbetsinnehåll vars meningsfullhet man inte alltid förstår och kanske inte heller solidariserar sig med. Trots det försummar man ibland sin mänskliga omvärld bara för att prestera inom ett arbetsliv som ligger långt från en själv och det vardagsnära. Samtidigt med denna förändring på markplanet har arbetet erövrat en samhällelig särställning som övergripande markör av tillhörighet, existensberättigande och trygghet. Det är något som haltar i detta. Samhället och människorna har hamnat i otakt.
Samhället är till för människorna. Det dominerande samhälleliga synsättet behöver granskas med utgångspunkt från sådana måttstockar som människor själva håller sig med. Tänk om det är så att de många människornas inställning till arbete rentav ligger före den samhälleliga? Och tänk om denna folkliga ambivalens inför arbetets betydelse för oss som människor bättre än den enögda arbetslinjen skulle kunna medverka till den »inkluderande hållbarhet« som utgör ledord både för FNs Agenda 2030 och för den svenska framtidsministern? I så fall borde vi hjälpas åt att bättre synliggöra just de många människornas inställning till arbete ställt i relation till allt annat vi vill med våra
liv.
Bodil Jönsson är professor emerita vid lunds universitet. I höst kommer hennes nya bok med arbetsnamnet »Tio tankar om arbete«.
Detta är en krönika. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.
