Anna Laestadius Larsson: Kampen avgörs under fikapausen
Ta strid mot vardagsfördomar vid fikabordet, uppmanar Anna Laestadius Larsson. Om din arbetskamrat säger negerboll – kontra med chokladboll.
»Jag tar en negerboll också«, sade kunden på fiket där tonårsdottern extrajobbar då och då på helgerna.
»Du menar en chokladboll?« invände dottern.
»Nej, negerboll«, insisterade kunden.
»Ja, men då lägger jag upp en chokladboll«, envisades dottern.
»Vad kostar negerbollen?«, undrade kunden.
»Det blir fyrtio kronor tillsammans, hoppas att chokladbollen smakar«, avrundade dottern.
Hon återger historien över en kopp kaffe hemma vid matbordet. Det är ett stort ögonblick, första gången hon berättar om hur hon gjort aktivt motstånd mot fördomar och dessutom bestämt sig för att kunden faktiskt inte alltid har rätt.
Fikat har en förmåga att ställa våra vardagsfördomar på sin spets. Och kanske allra mest på jobbet. Något ska man ju prata om förutom arbetet och då är det lätt att dra upp skit om andra. De andra. Dom. Som inte är som vi. Det är på fikarasten rätten att säga negerboll försvaras. Och zigenare, eftersom man aldrig har förstått vitsen med att säga romer. Ganska ofta låter någon undslippa sig något förklenande om kvinnor.
Det är rätt fascinerande när man tänker på det. Människan har åstadkommit sådana fantastiska saker, vi har skickat ut människor i rymden, konstnärer har skapat mästerverk och forskare har kommit på sätt att utrota sjukdomar. Men »vi och dom«-tänket har vi inte lyckats göra oss av med. Med dårars envishet fortsätter många att försvara rätten att kränka andra. Och känner sig dessutom själva kränkta om den rätten ifrågasätts: »Man kan ju inte säga negerboll nu för tiden utan att kallas rasist! Och säger man att män är mer handlingskraftiga än kvinnor är man manschauvinist!«
Själv har jag de senaste årenhaft förmånen att i mitt romanskrivande fördjupa mig i det sena 1700-talet. Upplysningens tid. Decennier då gamla maktstrukturer och läror synades i sömmarna och förkastades för att ge plats åt förnuftets ljus. Ett av de viktigaste redskapen för att sprida den nya filosofin och vetenskapen var den stora franska Encyklopedin. Där, i upplysningens klarast lysande fackla, kan man under uppslagsordet kvinna läsa:
»Kvinnor kan uppfatta saker och ting snabbare än män, men eftersom de inte förmår fundera över något en längre stund utvecklar de aldrig den förmåga till eftertanke som krävs för ett sunt förnuft.«
Fördomarna har djupa rötter. Rasismen och förtrycket av kvinnor och romer går många hundra år tillbaka i tiden. Det finns egentligen bara ett sätt att bryta det och det är att sluta klumpa ihop folk i grupper och oavsett kön, hudfärg och folkgrupp behandla varje människa som en egen individ. Och att varje gång din arbetskamrat säger negerboll kontra med chokladboll. Striden står kring fikaborden. För finns det något som är heligt för oss svenskar så är det vårt fika. Det är ingen fördom, det är fakta.
Anna Laestadius Larsson är journalist. Hennes debutroman »Barnbruden« utkommer i september.
Detta är en krönika. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.
