Anders Teglund: Tiden som cykelbud väckte tankar om vad frihet är
Jag har haft jobb som kan beskrivas som gigarbete i stora delar av mitt yrkesliv. Det medför så klart en hög ekonomisk risk, men jag får å andra sidan skriva fler texter och spela mer piano än vad jag hade fått om jag hade valt ett heltidsjobb i en A-skattad famn.
När pandemin slog till försvann många av mina kulturarbetargig i ett svep. Jag ville inte bara sitta och vänta, så jag tog jobb som cykelbud och skrev om mina erfarenheter. I arbetet lärde jag känna många bud, nästan bara människor från andra länder.
Denna bransch beskrivs som ”flexibel”, ett ord som kan tyckas ligga nära ordet ”fri”. Det har gjort att jag tänkt mycket på vad som är frihet och vad som inte är det.
Buden sägs ha friheten att själva styra när och hur de vill jobba. Men gigarbetet tar inte slut bara för att passet är över. Många lägger en stor del av sin fritid på att försöka få tag på fler arbetspass eller på att underhålla sina fordon.
Väl på jobbet mäter den finkalibrerade appen varje rörelse. Pressen är ofta hård. Det finns normer för hur många arbetspass man måste göra och hur fort man måste leverera för att inte bli av med jobbet. Därtill måste man stå för stora delar av sin egen arbetsutrustning.
Under min tid som matcykelbud ingick jag i en grupp vars mål var att organisera buden fackligt, för att kunna stärka tryggheten och förbättra villkoren. Medan fackförbundet skötte förhandlingarna med företaget försökte vi värva. Det var svårt.
Ett grundläggande problem för de fackförbund som försöker organisera gigsektorerna är att de flesta gigföretag inte anställer sina arbetare. De tillämpar en modell som kallas egenanställning, där de som jobbar är en form av egenföretagare eller underentreprenörer. Eller så hyr gigföretagen in en mellanhand som agerar arbetsgivare och sköter de administrativa bitarna, som utbetalning av lön och betalning av arbetsgivaravgifter. I de fall då arbetarna får anställningskontrakt så är de mycket korta.
Få gigarbetare upplever detta som frihet. Mångas dröm är att få ett fast jobb som ger trygghet och möjlighet att etablera sig i det svenska samhället. En långsiktighet i livet. För de flesta gigarbetare planerar inte att vara kvar i yrket särskilt länge. Många vet inte ens hur länge de kommer att vara kvar i Sverige. Hur de ska klara nästa dag är viktigare än vad de har för pensions- och försäkringsskydd. Och de vill inte äventyra sitt jobb genom att ställa fackliga frågor.
Det är helt enkelt skillnad på gigjobb och gigjobb, på att vara frilansande kulturarbetare och att ha ett ”flexibelt” budjobb. En viktig skillnad är att kulturarbetaren har en starkare röst i samhället. Jag får ju till exempel skriva det här. Det skulle inte många matbud våga i dag. Det är också en ofrihet.
Anders Teglund är författare, musiker och förläggare. Nyligen utkom hans bok Slavdrivaren – ett reportage om bossar, gigekonomi och slaveriets spöke, en uppföljare till hans debutbok Cykelbudet.
Detta är en krönika. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.
