Alexander Armiento: Vitryssland hukar under Lukasjenko
Ett hav av människor. Oppositionens orange färg överallt – på fanor, halsdukar, mössor. Unga och gamla Kievbor i vinterkylan på Självständighetstorget. Tonerna av en modern kampsång med ett klassiskt tema: »Tillsammans är vi många! Vi kan inte besegras!«.
I Ukrainas presidentval en knapp månad tidigare hade den avgående presidentens gunstling Viktor Janukovytj utropats till segrare trots att vallokalundersökningar visade på en storseger för oppositionens kandidat, Viktor Jusjtjenko.
Valobservatörer rapporterade om märkligheter i rösträkningen och vinklad journalistik i medierna. Ledaren för den oberoende fackföreningsrörelsen berättade hur han och andra inom oppositionen utsatts för trakasserier. Studenter vittnade om hur rektorer talat om hur de skulle rösta.
Men i en bred folklig resning gick tusentals människor ut på gatorna i demonstrationer mot fusket. De envetna protesterna tvingade till slut fram ett nytt val – där Jusjtjenko segrade.
De sista dagarna i december 2004 kunde jag på plats bevittna hur den händelseutveckling som kom att kallas den orange revolutionen nådde sin segerrusiga kulmen. Människor var fyllda av hopp inför den demokratiska utveckling de tyckte sig ha säkrat. Ukraina hade brutit en utveckling mot ett korrupt samhälle, där maktens män ostört kunde sköta sina affärer bakom en alltmer genomskinlig demokratikuliss.
Men även om läget i Ukraina varit oroande tycks situationen än värre i dagens Vitryssland, där president Aleksandr Lukasjenko använder alla medel för att behålla sin post i presidentvalet den 19 mars. En av oppositionens främsta kandidater har misshandlats av polisen. Och medierna är så hårt styrda att EU nu stödjer radiosändningar från Polen för att i någon mån kompensera för Lukasjenkos propaganda.
I Lukasjenkos strategi ingår också att slå ned organisationer som skulle kunna utmana regimen – till exempel oberoende fack. LO-TCO biståndsnämnd skriver i rapporten »Kränkningar av fackliga rättigheter 2005« att Lukasjenko tycks vilja återvända till sovjettiden, då fackliga organisationer var statens stöttepelare och kontrollerades av regeringsmakten.
Med det hårda grepp Lukasjenko har om Vitryssland är det svårt att hoppas på en snabb och oblodig kursändring mot demokrati. Det grymma sovjetväldet har i tysthet ersatts av en ny diktatur.
Ändå håller jag tummarna för en positiv utveckling i Vitryssland. Men jag tvingas också konstatera att även en seger för demokratin inte alltid infriar människors högt ställda förhoppningar. I Ukraina har många som firade på Självständighetstorget blivit besvikna. Även om landet är ett öppnare samhälle i dag har den orange revolutionen kommit av sig. Jusjtjenkos regering har haft stora problem och varit inblandad i tveksamma affärer.
Ukrainas folk har fått lära sig den hårda vägen att även demokratiskt valda företrädare kan svika deras förväntningar. Jag hoppas innerligt att den slutsats de drar är att det viktigaste är att ständigt försvara rätten att i så fall själva utse nya.
Detta är en krönika. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.
