Alexander Armiento: Perssons prat och Bildts blogg
I dag har jag läst om vilka Carl Bildt träffat i Ramallah, Jerusalem och Tel Aviv, innan hans färd går vidare till Tokyo. Jag och tusentals andra läsare har fått lite bättre förståelse för hur svensk utrikespolitik går till i praktiken.
Samtidigt väcker det utrikesministern skriver i sin blogg nya frågor som jag skulle vilja ha svar på.
Samma sak händer när Göran Persson i intervjuerna med Erik Fichtelius berättar om hur han tänkt när han bildat sin första regering – som att Margareta Winberg har större handlingsutrymme än en socialdemokrat med högerstämpel när det gäller att bekämpa arbetslösheten. Hur kommer det sig? Och vad säger det om hennes möjlighet att själv påverka politiken?
Intresset för politiker som i fria former berättar om sin vardag och sina beslut är stort. Göran Persson-intervjuerna har haft långt över en miljon tittare. Vissa dagar har tiotusentals besökare hittat till Carl Bildts blogg. Frispråkigheten från dessa maktens män kan ge insikter i demokratins processer som en kort nyhetsartikel aldrig kan förmedla. Men formen innebär naturligtvis också en möjlighet för makthavaren att ducka för obekväma frågor.
Både Sveriges Televisions Göran Persson-projekt och Carl Bildts blogg har fått hård kritik. Erik Fichtelius har beskyllts för att ha gjort sig till Perssons megafon. Och Svenska Dagbladets före detta chefredaktör Bertil Torekull attackerade Bildt för att använda bloggen som en tribun där han kan tala oemotsagd. Torekull tycker att statsråd bör undvika att tala i egen sak i forum de själva råder över. Men det räcker att surfa in på regeringens hemsida och kolla ministrarnas pressmeddelanden för att inse att detta knappast är något nytt.
Bertil Torekull anser också att det inte är en ministers uppgift att leverera snabba och oredigerade kommentarer. Men är det i så fall ett problem för demokratin – eller för ministern själv? Kanske riskerar Carl Bildts reseberättelser, väderobservationer och tyckande om ditt och datt att devalvera hans trovärdighet, men det är i så fall hans eget val. På samma sätt är det i slutändan tittarna som får bedöma vad Göran Perssons omdömen om sina politiska kollegor egentligen berättar.
Däremot är det naturligtvis ett stort problem när politiker börjar välja bort andra forum till förmån för kanaler där de
talar mer eller mindre oemotsagda. USAs president George Bush och hans mycket fåtaliga presskonferenser är ett avskräckande exempel.
Det rimliga kravet måste vara att statsministrar och utrikesministrar prioriterar att svara på journalisters frågor – även obekväma sådana. Inte att Göran Persson skulle ha avstått från att ge sin bild av tiden vid makten eller att Carl Bildt ska sluta blogga. Visst kan de två i dessa sammanhang sätta sin egen agenda. Men det innebär bara att landets politiska journalister måste granska och ställa dem tills svars för vad de säger. Alla de många medborgare som är intresserade av demokratins processer har rätt att kräva att den uppgiften tas på allvar.
Alexander Armiento är chefredaktör för ST Press.
Detta är en krönika. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.
