Alexander Armiento: Alla arbetsgivare är inte goda
I detta nummer av ST Press berättar vi på nyhetsplats två trista historier om människor som blivit riktigt illa behandlade på jobbet. Tyvärr är de knappast unika.
Fredrika, som egentligen heter något annat, frystes ut av de äldre männen när hon som ung civilanställd kvinna fick jobb hos polisen i Stockholm. Då hon tog upp problemet med sin chef föreslog han att hon skulle »strippa lite«. När Fredrika vände sig till facket gjorde chefen, som tidigare gett henne goda vitsord, en tjänsteanteckning som listade en mängd påstådda brister hos henne. ST stämde arbetsgivaren för
diskriminering och fick en uppgörelse med skadestånd och
avgångsvederlag.
Maria Rooth arbetade som lokförare på företaget Liselotte Lööf. Som skyddsombud stred hon bland annat för bättre vilotider. Efter en hjärtinfarkt fick hon under en tid inte längre köra lok. Med kort varsel tvingades hon börja jobba med sämre villkor i Stockholm, 60 mil från bostaden i Karlskrona. Snart sades hon upp. Nu väntar central förhandling.
•l•
Dessa båda fall påminner mig – med kraften av ett slag i magen – om att det faktiskt händer att arbetsgivare beter sig hänsynslöst mot människor. Både i det privata näringslivet och i den offentliga sektorn. Och att det utan vettiga spelregler på arbetsmarknaden och starka fackliga
organisationer skulle vara mer eller mindre riskfritt.
Det är värt att komma ihåg när arbetsgivarnas representanter i debatten gärna vill frammana bilden av arbetsplatser som harmoniska lagbyggen, där alla har ett gemensamt intresse av att kämpa tillsammans mot ett gemensamt mål. Där de goda ledarna självklart behandlar alla schysst, och det stora problemet av någon outgrundlig anledning tycks vara lagens kinkiga krav på saklig grund för uppsägning när någon inte platsar i teamet.
•l•
Självklart har arbetsgivare och arbetstagare många gemensamma intressen. Och visst finns det på de flesta arbetsplatser en god kamratskap dem emellan.
För den som inte själv blivit vittne till några orättvisor i yrkeslivet är det lätt att tro att det alltid kommer att vara så. Att facket skräms med fantasimonster för att försvara otidsenliga regelverk. Och att man själv alltid kommer att vara så eftertraktad att man har en styrkeposition på arbetsmarknaden.
För många stämmer kalkylen. För några brakar den förr eller
senare samman.
I ett arbetsliv fyllt av mänskliga tillkortakommanden och hårda ekonomiska krav kommer enskilda medarbetare då och då i kläm.
När det händer är jag glad att vi i Sverige har lagar som drar rimliga gränser för hur man får bete sig mot människor. Och att så många är medlemmar i starka fack som kan hjälpa dem som drabbats.
Risken att bli illa behandlad av sin arbetsgivare är inte det muntraste argumentet för fackligt medlemskap.
Men det är ett av de tyngsta.
Detta är en krönika. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.
