
Alex Voronov: För tre år sedan förändrades livet
Jag slog bort det, sade att det inte gick att veta, att det kunde bli vilket som. Men Natasja var säker på sin sak: Ryssarna kommer att anfalla, och då börja med Antonovflygplatsen i Hostomel som hon nästan ser från sitt hus i Irpin.
Det var på hösten 2021. Nataliia Volkova är i grunden journalist, min väninna sedan 20 år och våra barns gudmor. Natasja är diminutivformen av hennes förnamn – vänner kallar henne det. I augusti det året återvände hon till Ukraina efter fem år i Polen. Under pandemin hade hon tvingats avveckla sin fotoateljé i Krakow, där folk blev avbildade i 1800-talskläder.
Nu blev det precis som hon sade. På morgonen den 24 februari helikopterlandsattes ryska soldater på flygplatsen. De slogs tillbaka. Ukrainarna vann värdefull tid. Men ryssarna angrep på nytt, landvägen norrifrån, intog flygplatsen med dess sönderbombade och oanvändbara landningsbana och fortsatte söderut genom Butja mot Irpin.
Natasja hörde explosionerna och såg röken från den ryska kolonn som utplånades på huvudgatan i Butja den 27 februari. Hon gick ut och såg döda ryska soldater.
Ukraina bet ifrån. Och ett så stort land som gör motstånd kan inte besegras. Ryssland skulle orsaka mycket död och lidande, men Ukraina skulle stå kvar och segra med rätt stöd. Det var min slutsats och mitt budskap på ledarsidan i Eskilstuna-Kuriren.
Men Ukraina som helhet är en sak, Natasja en annan. Vi pratade i telefon: ”Jag lever. Det smäller.” Hon sov tillsammans med sin hund under trappan på markplan. Det var inte alls säkert men kändes tryggare än i sovrummet på övervåningen.
Den 4 mars bestämde vi oss. Ryssarna var några hundra meter bort. Det var dags att dra. Broarna in mot huvudstaden var sprängda för att omöjliggöra rysk framryckning. Natasja gick över den smala floden på tillfälliga plankor med hunden i famnen, vidare mot stationen i Kiev och evakueringståg västerut.
Jag körde ned i 30 timmar på kaffe och adrenalin – till Malmö, över Öresundsbron, färja till Puttgarden, genom Tyskland, Polen, Slovakien och mot ukrainska gränsen. Parkerade bilen, liftade över till Ukraina, mötte Natasja och hunden Marta i mörkret i Uzjhorod och vi gick tillbaka till Slovakien. Få ukrainare reste den vägen ut, så gränspasseringen tog oss bara en halvtimme, medan väntetiden vid den polska gränsen var bortåt två dygn.
Natasja bor nu i Eskilstuna, läser SFI och leder på fritiden en uppskattad teatergrupp som består av ukrainska flyktingar.
Den här tiden på året kommer alltid att vara känslosam för oss, då livet förändrades. För tre år sedan hade vi inga illusioner om ett kort krig. Men vi såg inte de utplånade städerna, morden, tortyren, våldtäkterna. De tre åren har gjort det än tydligare att Ukraina saknar alternativ till motstånd.
Alex Voronov är opinionsjournalist och bevakar Ukraina. Han är författare till reportageboken Blågula kriget – om svenskarna som slåss för Ukraina.
Detta är en krönika. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.