Varken offer eller anklagad fick upprättelse
Sextrakasserier på jobbet är svåra och att hantera. Anställd ställs mot anställd, få arbetsgivare vill ”ta i” frågan. Även ST-medlem kan stå mot ST-medlem, vilket gör fackets roll svår. Vi berättar vad som hänt ett offer och en anklagad förövare.
Petra, gift och trebarnsmor, är arbetsledare för ett 20-tal personer på en statlig myndighet. Där har hon alltid trivts bra. Sedan en arbetskamrat utsatt henne för ovälkommen och efterhängsen uppmärksamhet sjukskrevs hon för sexuellt trakasseri.
Det började i februari förra året. En dag fick jag ett långt kärleksbrev från en manlig arbetskamrat, som förklarade att han var kär i mig. Han skrev om hur vi ’tittat på varandra’, att jag ’flirtat’ med honom och begärde att vi skulle visa vår kärlek öppet.
Jag blev bestört, hade aldrig haft en tanke på att han kunde uppfatta mig så.
Som person är han skygg och tyst, anses udda, tittar åt sidan när man pratar med honom. Eftersom han arbetar ensam i ett lite avsides beläget rum, brukade jag växla några ord med honom när jag hade vägarna förbi.
Jag visade brevet, samma dag det kom, för personaldirektören. Hon ansåg att jag skulle reda ut saken själv.
Samma dag frågade jag mannen vad han menade med flirt.
– Ögonkontakt, svarade han.
Jag sade då tydligt ifrån att jag bara intresserat mig för honom som medmänniska och att jag som arbetsledare ville att han skulle trivas på jobbet. Dessutom markerade jag att jag aldrig kommer att ha andra känslor för honom och att han måste acceptera detta. Han blev lite ledsen.
I april kom ett nytt brev, mannen kom till och med in på mitt rum innan jag hunnit besvara brevet. Jag upplevde honom som hotfull. Följande dag satt min make utanför mitt arbetsrum, medan jag i en hel timme försökte tala mannen till rätta. Men han är ett offer för sina fantasier!
Under samtalet var jag skrämd och ledsen. Därefter bad jag att vår högste chef skulle tala med mannen. Chefen markerade att mannen måste upphöra med detta.
Men mannen lämnade mig inte ifred, väntade bland annat på mig på parkeringsplatsen efter arbetet. Efter detta kände jag mig otrygg och iakttagen i stort sett var jag än rörde mig i huset.
I september 2000 anordnades ett möte på företagshälsovården med personalchefen, mannen och mig. Där berättade han öppet om sina känslor och sexuella fantasier om mig, att han stått och smygtittat på mig på utvalda ställen.
Samtalet var hemskt, jag kräktes när jag gått därifrån.
Efter detta blev jag sjukskriven. När jag två veckor senare var uppe på jobbet för att hämta post hade mannen lagt dit ytterligare ett brev.
Jag krävde att han skulle flyttas men personalchefen ville tysta ner det hela. Jag fick inget stöd. Snarare kände jag det som om arbetsgivaren stod mer på mannens sida än på min.
Vid ett tillfälle sade personalchefen till mig:
– När du ser ut som du gör får du räkna med att du utsätts för karlars blickar och ovälkomna närmanden.
Jag vet inte vad hon syftar på. Min klädsel är inte utmanande. Under min sjukskrivning uppmanade personalchefen mig att ta mig samman och börja arbeta. Dessutom sade hon till på skarpen att ärendet inte fick spridas i organisationen.
Men jag mådde mycket dåligt, hade en tid gått till psykolog för att få hjälp. Av min läkare fick jag höra att personalchefen ifrågasatte förlängd sjukskrivning och även läkarens diagnos ”sexuella trakasserier”.
Mannen flyttades om organisatoriskt men satt kvar i sitt rum. Först i februari flyttades han till annan arbetsplats efter ett krav från STs regionkansli, som kopplats in. Då gick jag tillbaka till jobbet på halvtid.
I maj fick jag veta att mannen skulle komma tillbaka. Då begärde jag semester och tjänstledigt för studier i ett år. Det fick jag beviljat omedelbart.
Idag vet jag att ytterligare en kvinna tidigare råkat ut för detsamma som jag och på grund av samme man.
Arbetsgivaren: ”Vi har gjort rätt”
På frågan varför inte åtgärder vidtagits så att sextrakasserierna upphört svarar arbetsgivaren:
– Vi anser inte att det är fråga om sextrakasseri utan om en arbetsmiljöfråga – en relation mellan två arbetstagare. Vi har vidtagit de åtgärder som det föranleder. Bland annat har jag gett mannen en tillsägelse, att han måste sluta med sina närmanden. Båda har gått hos företagshälsovården, mannens arbetsledning har bytts ut och han har i fyra månader varit borta från arbetsplatsen. Kvinnan har fått läkarhjälp på arbetsgivarens bekostnad – vi har gjort långt mer än man kan begära.
– Här handlar det inte om fysisk beröring utan mer om ett förhållningssätt.
Varför måste den trakasserade flytta men inte mannen?
– Vi har ingen grund för att säga upp mannen. Lagstiftningen omfattar alla arbetstagare och vi har två arbetstagare vilkas rättigheter vi ska hantera. Jag tycker att vi hanterat ärendet på det sätt situationen krävt och ingen av dem bör behöva flytta från arbetsplatsen.
