Utan rätt att tala ut om jobbet

Den som jobbar i en statlig myndighet, kommunen, landstinget eller i kommunala bolag ska tryggt kunna tipsa medierna om missförhållanden. Arbetsgivaren får inte ens efterforska vem som talat med en journalist och än mindre hota eller bestraffa tipsaren. Det kallas meddelarskydd.

Men de statliga bolagen, där 8 000 ST-medlemmar är anställda, omfattas inte av meddelarskyddet. Där råder samma regler som i den privata sektorn. Chefer får jaga läckor och vidta åtgärder mot anställda som anses vara illojala.

ST-medlemmar som har varit med om bolagiseringen av SJ, Posten och Swedavia kan vittna om förändringen när verksamheten byter organisationsform.

Kjell Strömbäck slutade i fjol som ST-ordförande i Posten AB, där han också var facklig styrelserepresentant med perspektiv från affärsverkstiden:

– Tystnaden har ökat och folk är räddare. Jag har fått många mejl från medlemmar, men när det kommer till kritan vågar de inte framträda.

Han tycker att taket har blivit mycket lägre under Postens snart 20 år som bolag.

– I början av bolagstiden levde det gamla tänkandet kvar och man kunde diskutera fritt. Det stramades åt när nya vd:ar hämtades från näringslivet. Och nu är det ganska kärvt.

Meddelarskyddet, som ger anställda möjlighet att slå larm om verksamheten missköts, utvidgades 2006 till att inte bara omfatta offentlig sektor utan även kommunalt ägda bolag.

Nu arbetar en utredning på ett förslag som ytterligare ska utvidga meddelarskyddet – så att det också ska gälla i privata bolag som utför tjänster åt kommuner och landsting. Det kan till exempel handla om barnomsorg, skolor eller äldrevård, som i huvudsak betalas med skattemedel.

Men även i fortsättningen kommer de anställda i statligt ägda bolag att lämnas helt utan meddelarskydd.

Detsamma gäller anställda i privata bolag som utför tjänster åt statliga myndigheter – trots att utredningen hade möjlighet att inkludera den gruppen i sitt förslag. Så här står det i direktiven:

»Utgångspunkten ska vara att meddelarskyddet för privatanställda i offentligt finansierad verksamhet så långt som det är möjligt ska vara detsamma som för offentligt anställda. Om utredaren finner att ett stärkt meddelarskydd bör införas för privatanställda även i annan offentligt finansierad verksamhet, såsom verksamhet som utförs av kompletterande aktörer till Arbetsförmedlingen, inklusive etableringslotsar, är utredaren oförhindrad att föreslå det.«

Men utredningens sekreterare Kristian Karlemon säger till Publikt att man inte kommer att föreslå att ge exempelvis Arbetsförmedlingens coacher eller lotsar meddelarskydd.

– Vi är i det närmaste klara, säger han.

Och att utvidga meddelarskyddet till statliga bolag har inte varit aktuellt:

– De statliga bolagen ligger helt utanför vårt uppdrag och var heller inte nämnda i direktiven.

Det innebär att medan omkring 160 000 anställda i privata företag kan få meddelarskydd, lämnas 130 000 anställda i helägda statliga bolag – bland dem Posten, SJ och Swedavia – utan skydd. Liksom åtskilliga tusen anställda i privata företag som utför verksamhet för statliga myndigheters räkning.

Helena Perlerot, tidigare ST-ordförande på Arbetsförmedlingen och nu ledamot av avdelningsstyrelsen, är bestört över utredningens beslut:

– Jag är oerhört förvånad. Meddelarfrihet är en trygghet för både de anställda och oss medborgare, så att vi kan syna vart skattepengarna går. De kompletterande aktörerna tar beslut och vidtar åtgärder för våra skattepengar.

Men vad innebär det praktiskt?

– Vi har ju sett många exempel på oegentligheter som anställda i ett coachningsföretag skulle kunna slå larm om. Det kan de inte utan meddelarfrihet. Den är viktig om vi ska ha ett öppet samhälle.

Också Martin Wästfelt, chefsjurist på fackförbundet Unionen, som organiserar flera yrkesgrupper som arbetar i offentligt finansierad verksamhet, tycker att begränsningen är olycklig.

– Det är olämpligt och fel att begränsa förslaget till vård, skola och omsorg. Särlösningar är aldrig bra och skapar ofta gränsdragningsproblem. Särskilt som vi ser att allt fler offentliga verksamheter läggs ut på privata aktörer.

STs förbundsjurist Veera Littmarck instämmer:

– Det är synd att utredningen inte tillvaratar möjligheterna i direktiven utan väljer att inte omfatta kompletterande aktörer hos Arbetsförmedlingen. Återigen särbehandlas statligt finansierad verksamhet jämfört med kommunal- och landstingsfinansierad verksamhet.

Men STs ordförande Britta Lejon är inte förvånad.

– Utredningen kunde ha tagit ett bredare perspektiv, men gör inte mer än man måste utifrån direktiven. Det innebär att många miljarder av skattemedel och stora infrastrukturprojekt inte kan följas upp.

Britta Lejon säger att det är sorgligt att de statliga bolagen inte alls utreds, med tanke på hur viktiga verksamheter som drivs i statens företag. Bland annat pekar hon på den senaste tidens skandaler i Telia och Vattenfall.

– Öppenhet är det bästa medlet mot sådant som muthistorien i Uzbekistan och jätteförlusterna i Nuon. Man undrar ju om det måste till skandaler där någon dör innan frågan om insyn i statens bolag tas upp.

Alla håller dock inte med om att ett utökat meddelarskydd vore bra. Almegas chefsjurist Jonas Stenmo, som sitter i meddelarskyddsutredningen, är tveksam till att över huvud taget utvidga meddelarskyddet:

– Vi tycker att det fungerar rätt bra som det är. En anställd har alla möjligheter att påtala missförhållanden i ett företag och kan gå till medierna efter att först ha försökt ta upp problemet internt utan gehör.

Han befarar att ett meddelarskydd kan missbrukas:

– Personer som vill skada företaget kan gå direkt till medierna. De kan läcka företagshemligheter eller göra stor skada på varumärket. Och när det gäller offentligt finansierade företag har ägarna ofta lånat och riskerat stora belopp för att bygga upp verksamheten. Det kan bli svårt att få riskkapitalister att satsa pengar i framtiden.

Jonas Stenmo har ännu inte bestämt om han ska reservera sig mot förslaget:

– Det finns ännu inget slutligt förslag att ta ställning till. När ett sådant förslag föreligger är det en fråga som vi får diskutera inom Almega. Förhoppningen är alltjämt att utredningen beaktar de problem som en lagstiftning på området skulle innebära.

Frågan om meddelarskydd i både den privata sektorn och statens bolag har utretts två gånger tidigare. Båda gångerna har förslagen fallit efter hård kritik från remissinstanserna, inte minst från arbetsgivarsidan. Bolagen lyder i vissa fall under börsreglerna, i andra fall har de stor verksamhet utomlands och i många fall skulle konkurrensförmågan skadas, har det hetat.

Britta Lejon medger att det finns komplikationer med meddelarskydd för statliga bolag.

– Men just för att det är komplicerat borde man ta sig tid att söka lösningar. Offentlighet och meddelarskydd är inte bara en demokratifråga, utan också en viktig arbetsmiljöfråga för våra medlemmar.

Det tonar fram en bild av tilltagande tystnad i statens bolag. Michael Siönäs är ST-ordförande på Swedavia vid Arlanda, Bromma och inom IT-avdelningen. Han vittnar om att rädslan ökar:

– Klimatet är mycket hårdare i bolaget. Man kan inte yttra sig hur som helst, risken att få sparken är större. Det har blivit mer toppstyrt och tystare.

Swedavia bildades som avknoppning från Luftfartsverket 2010, men förändringen har gått snabbt, anser Michael Siönäs:

– Det är stora skillnader i kollektivavtalen. Nu har arbetsgivaren större handlingsutrymme. Vi kan inte längre tipsa medierna. Inställningen till övertramp har blivit hårdare. Förr fanns ett förlåtande sätt att leda, man tillrättavisade och personalansvarsnämnden kunde utdöma löneavdrag. Nu blir det åtgärder direkt. En av våra visstidsanställda fick gå hem på dagen, visserligen med lön, för att han uttryckt sig olämpligt på Facebook.

Kjell Strömbäck på Posten har flera exempel på att klimatet hårdnar. Han har själv fått känna av förändringen:

– Vi skrev tuffa debattartiklar i våra lokala medlemstidningar och det blev ett jävla liv. Det betraktades som illojalt och jag blev hårt ansatt. Cheferna ifrågasatte att jag skulle vara kvar i företaget. De hävdade att debatten skadade företaget. Vi svarade att vi måste få diskutera frågorna med våra medlemmar. Det var skitjobbigt många gånger, de satte oss under hård press för att vi inte skulle reservera oss i styrelsen.

Men han blev kvar i Posten och kunde se hur medbestämmandelagen, mbl, sakta vattnades ur:

– På nittiotalet hade vi en helt annan dialog. Vi kom in tidigt i processen, ledningen lyssnade och det fanns ett faktiskt medinflytande. I dag har man tryckt tillbaka fackets inflytande och ger oss inte mer information än vad mbl tvingar dem till.

Också hans efterträdare som avdelningsordförande, Ann-Christin Fällén, har sett hur öppenheten har minskat:

– Det är mycket företagshemligheter, sekretess och lojalitetskrav. Vi är inte längre med i hela processen och när vi får information blir vi belagda med tystnadsplikt. Det är väldigt mycket tystare i dag.

Hans Pilgaard, som är ST-ordförande på SJ, upplever dock inte frånvaron av meddelarskydd i de statliga bolagen som något stort problem.

– Visst vore meddelarskydd ett extra skyddsnät, men vi har inte haft så stort behov av det. Vi har av hävd haft en öppen diskussion med cheferna och då uppstår inte kontroverserna.

Däremot har SJ-anställda fått kritik av cheferna för åsikter de spridit i sociala medier:

– Några gånger har folk uttryckt sig felaktigt på Facebook eller på privata chattar. Då har de blivit inkallade till cheferna och fått höra att det är olämpligt. Det kan ju vara befogat om det handlar om direkta felaktigheter.

Fackförbundet Seko har däremot dåliga erfarenheter av trakasserier mot lokförare, berättar ombudsman Per-Ola Fällman:

– Arbetsgivarna har använt klausulen som ger dem rätt att ta folk som de inte känner förtroende för ur säkerhetstjänst. Det har drabbat dem som kritiserar företaget och anses »besvärliga«. Det är definitivt svårare att diskutera och kritisera i ett bolag.

Och ombudsman Ellen Simonsson på ST, som jobbar med flera av de statliga bolagen, har exempel på att frånvaron av meddelarskydd skrämmer anställda:

– Vi har ett antal gånger stött på såväl medlemmar som förtroendevalda som sett problem som de anser borde komma till allmänhetens kännedom, men som de tvekat att ta upp av rädsla för att bli missgynnade.

Hon anser att tryggheten med en statlig ägare bara blir en chimär i bolagen:

– När vi berättar om vad lojalitetsplikten innebär blir många medlemmar förvånade över hur begränsade de blir. Det är också svårt att bevisa att de utsätts för repressalier från arbetsgivaren. Det kan handla om att de blir fråntagna befogenheter om arbetsgivaren misstänker att de talar med journalister. De kan bli omplacerade, degraderade och ytterst uppsagda.

Också STs förbundsjurist Veera Littmarck ser att lojalitetsplikten har en stor betydelse för den som är anställd i ett bolag.

– Lojalitetsplikten innebär att arbetsgivarens intressen går först, förklarar hon. Visserligen är gränsdragningen för vad som kan sägas svår och ytterst handlar det om omdöme. Men i princip får du inte vara illojal mot din arbetsgivare, vare sig hemma vid köksbordet, i fikarummet eller på Facebook.