Tvärvetenskap kämpar i motvind
– Vi passar inte in i någon av de traditionella disciplinerna. Därför har vi extra svårt att få finansiärer, säger Hans Glimell, som förestår en tvärvetenskaplig avdelning vid Göteborgs Universitet.
Forskningen vid avdelningen för teknik- och vetenskapsstudier vid Göteborgs universitet är helt beroende av externa medel. De statliga universitetsanslagen räcker bara till grundutbildningen.
– Om vi ska ha någon forskarutbildning måste vi söka pengar från finansiärer som fungerar bra i förhållande till den forskning vi vill bedriva. Det kräver ett visst mått av strategiskt tänkande, säger professor Hans Glimell, ST-medlem och föreståndare för avdelningen.
I hans arbetsuppgifter ingår inte bara att hitta finansiärer till sin egen forskning. En stor del av arbetstiden använder han till att söka pengar till doktorander och andra forskare vid enheten.
– Men många gånger har vi svårt att hävda oss. Vetenskapsrådet och Riksbankens Jubileumsfond är genom sin beredningsprocedur uppbyggda runt de traditionella vetenskapsdisciplinerna.
Ofta får Hans Glimell och hans kolleger – som kan vara allt från tekniker till sociologer och idéhistoriker – höra att deras ansökningar är intressanta och uppmuntras att gå vidare med sina förstudier.
– Att vi ändå i många fall prioriteras bort i slutändan beror inte bara på att medlen totalt sett är otillräckliga, vilket drabbar alla, eller på att våra ansökningar inte blir tillräckligt bra, vilket givetvis också händer, utan att de procedurer och kriterier som tillämpas fungerar konserverande.
Idag finansierar Vetenskapsrådet bara ett av enhetens forskningsprojekt. Man får också en del pengar från Mistra som finansierar miljöinriktad forskning och från statligt finansierade Vinnova.
Avdelningen får också bidrag från statliga myndigheter.
Till exempel betalar Vägverket ett projekt om hur ny informationsteknologi kan utveckla kommunikationen mellan olika grupper i trafiken.
Ett annat projekt, finansierat av Statens strålskyddsinstitut och Statens kärnkraftsinspektion, handlar om hur människor i kommunerna Österåker och Oskarshamn ser på att eventuellt ta hand om kärnkraftsavfall.
Enligt Hans Glimell bidrar de projekten till institutionens långsiktiga kunskapsuppbyggnad och är inte direkt styrda av uppdragsgivarna.
– Men finansiärer som Vetenskapsrådet och Riksbankens Jubileumsfond är de som borde ge större utrymme för bredare forskning och egna idéer.
Jakten på finansiärer tar mycket tid i anspråk.
– För att få pengar måste vi förstå hur finansiärerna tänker och vad de vill ha, säger Hans Glimell.
Det handlar också om att känna rätt personer, förklarar han.
– Särskilt svårt är det att hitta finansiärer till helt nya forskningsområden.
Ett av hans egna områden är vad nanoteknologi kan innebära för människor och samhälle. Tekniken, med vars hjälp man kan manipulera egenskaperna i olika material, kan användas till allt från att byta färg på en vägg till att döda cancerceller utan att skada omkringliggande vävnad.
– Utomlands utgör de bredare frågeställningarna kring nanoteknologi redan ett brett vetenskapligt fält, men här känns det närmast utsiktslöst att hitta finansiärer. Jag hade en kollega som jobbade parallellt med mig, men ingen var villig att betala för hans forskning.
Hans Glimell säger att han började forska tidigt i ämnet och därför ofta bjuds in för att tala om det vid seminarier i Europa och USA.
– Men om jag inte får möjlighet att gå vidare tappar jag förstås mitt försprång.
I Hans Glimells uppdrag ingår också att uppmuntra doktoranderna att söka pengar efter sin examen.
– Ofta måste de göra ett avbrott innan avhandlingen är färdig, för att få tid till att göra ansökningar.
Det är också han som peppar dem som fått avslag på sina ansökningar.
– Ibland ser jag hur någon deppar ihop. Då förstår jag vad det handlar om.
För dem som har doktorerat är arbetsvillkoren osäkra. Ofta handlar det om att klara en tillvaro som växlar mellan forskning, lärarvikariat och perioder med a-kassa.
– Jag rekommenderar ingen att forska som inte har hyfsat bra nerver, säger Hans Glimell.
Men det är ändå förvånansvärt många som fortsätter att kämpa, förklarar han.
Ett problem för forskningen är att finansiärerna bara ger pengar för ett par år i taget.
– Priset för nuvarande system är att unga forskare inte får tillfälle att fördjupa sig eller jobba upp helt nya forskningsområden. I värsta fall är det bara när de gör sin avhandling som de får tillfälle till fördjupning.
