Fri forskning i fara
Svensk forskning på universitet och högskolor blir alltmer beroende av pengar från utomstående finansiärer. Den akademiska friheten är i riskzonen, menar kritikerna.
Sedan början av 1990-talet har högskolans grundutbildning och forskarutbildning i stort sett fördubblats. Resurserna för forskning har ökat i betydligt blygsammare takt, och de akademiska institutionerna för ständiga strider med den för tillfället sittande utbildningsministern kring detta faktum.
Regeringens nya forskningspolitiska proposition väntas till hösten eller årsskiftet, och alla intressenter på området slipar sina argument. Exempelvis har hela högskolesektorn, vetenskapsråd och akademier samlats kring en gemensam skrivelse till regeringen med krav på större statliga basresurser till forskning i högskolan.
Regeringens svar brukar vara att forskningskassan ökar för varje år. Det forskarvärlden önskar sig är emellertid inte bara mer pengar i allmänhet, utan framför allt mer fria pengar. Med fria pengar menas statliga anslag som universitet och högskolor fördelar som de vill.
Här har nämligen skett en radikal omvälvning sedan början av 90-talet. En allt större andel av den akademiska forskningen finansieras på annat sätt än med statliga direktanslag: från forskningsråd, privata och offentliga stiftelser, företag som betalar för uppdrag och EUs forskningsprogram. Ett kanske slumpartat tillskott till floran av finansiärer är de forskningsstiftelser som den borgerliga regeringen skapade i mitten av 90-talet, då man skulle hitta ett sätt att använda pengarna från de nedlagda löntagarfonderna.
För tio år sedan stod statliga anslag för 57 kronor av varje hundralapp som universitet och högskolor satsade på forskning och forskarutbildning. Åtta år senare, år 2002, hade andelen krympt till 45 procent. En ökande andel av detta anslag går dessutom till själva utbildningen av nya forskare, det vill säga doktorandtjänster och liknande.
Några lärosäten är extremt beroende av pengaflödet från så kallade externa finansiärer. Mälardalens högskola och Lärarhögskolan i Stockholm täcker två tredjedelar av sina kostnader för forskning på detta vis. På Södertörns högskola kommer bara cirka åtta procent av forskningsmedlen från statliga anslag.
Pengar är pengar, kan man tycka. Om katten är vit eller svart spelar ju normalt sett ingen roll, bara den fångar möss.
Men i takt med att den externa finansieringen ökat har den blivit mer ifrågasatt i forskarsamhället. Enligt kritikerna inverkar kattens färg på såväl sättet att jaga och valet av byte.
Li Bennich Björkman, statsvetare vid Uppsala universitet, har i en pilotstudie gjort ett första försök att undersöka hur den förändrade forskningsfinansieringen inverkar på forskningen och den akademiska friheten. På uppdrag av Högskoleverket har hon djupintervjuat 17 forskare vid Uppsala och Örebro universitet.
–Värdet av akademisk frihet är fortfarande en väldigt stark norm på universiteten, understryker hon. Men forskarnas beteende påverkas av finansieringssystemet, och på sikt kommer det förändrade beteendet att leda till ändrade normer och värderingar.
Ingen av de intervjuade forskarna känner sig styrda på det direkta sätt som sker inom industrin. Däremot anser de – och det gäller forskare från alla vetenskapsområden – att finansieringssättet skapar konformism och likriktning. Man är oftast tvingad att ansöka om bidrag för att kunna utöva sitt yrke, och då gäller det att ligga ”rätt” i förhållande till finansiärens prioriteringar. Moden och trender, just nu exempelvis globalisering och medier inom samhällsvetenskapen, slår igenom starkare än förr.
–En stor del av pengarna är öronmärkta. Det kan handla om satsningar på genusforskning, IT, Säpo eller förintelsen. Då vinklar man gärna ansökan mot de utpekade områdena, förklarar Li Bennich Björkman.
Ulf Sandström, analytiker på Vetenskapsrådet, framhåller att det skapas en ryckighet och osäkerhet när finansiärerna byter inriktning.
–Man kan säga att ”vi ska jobba med eldrivna bilar”, och då får man inga pengar till forskning om bensin, exemplifierar han.
För att hantera detta måste forskarna utveckla ett bidragsstrategiskt tänkande. En del använder också det Li Bennich Björkman kallar dubbel bokföring: Om man inte tror sig kunna få stöd för den forskning man vill bedriva, lämnar man en ansökan i linje med finansiärens önskemål, men fortsätter sedan att följa sitt eget spår.
Men även en klanderfri bidragsprocess kan vara problematisk, beroende på att forskning till sin natur är sådan att den kan börja i en ände och sluta i en annan.
–Men det är nästan självmord att ändra inriktning när man sökt pengar för ett visst ändamål. Den tid som är nedlagd måste ”förränta sig”. Samtidigt vore det tjänstefel att ignorera upptäckter som kan styra åt ett annat håll.
I Li Bennich Björkmans intervjuer framkommer också, framför allt bland naturvetare och medicinare, en oro för forskningens långsiktighet och bredd.
Särskilt svårt tycks det vara att finansiera så kallad basforskning inom naturvetenskap och medicin, det vill säga långsiktig, nyfikenhetsbaserad forskning som inte är inriktad på att lösa ett specifikt problem.
Universiteten är ofta tvungna att motfinansiera forskningsprojekt med extern finasiering. Finansiärernas styrning sträcker sig därmed längre längre än deras ekonomiska bidrag.
Bidragen ges oftast för perioder om endast två till tre år. Det får till följd att forskarna undviker stora problemkomplex och projekt som kräver omfattande empiriska undersökningar, påpekar Li Bennich Björkman.
–Strax efter att man fått sina pengar måste man börja tänka på nästa ansökan. Och då ska man helst ha resultat att visa upp. På sikt kommer det här att leda till kvalitetsförsämringar.
En annan uppenbar effekt av systemet är att forskningen byråkratiserats. Forskarna ägnar först månader åt att skriva ansökningar, därtill kräver finansiärerna ofta rapporter under projektets gång.
Bland politiker finns, tror Li Bennich Björkman, förhoppningen att en ökad styrning av universitetsforskningen ska utmynna i bättre och mer samhällsnyttig forskning. Det är fel tänkt, anser hon.
–Visst är det rimligt att hoppas att forskningens resultat ska vara användbara för samhället. Men situationen i dag är inte att samhällsstyrningen är i kläm, utan tvärtom. Den starka styrningen resulterar i en tendens att väja för besvärligheter och svårigheter.
Enligt Ulf Sandström driver näringslivet och vissa stiftelser och akademier på för att förskjuta tyngdpunkten än mer mot tillämpad och beställarstyrd forskning, vilket bäddar för nya konflikter med forskarvärlden.
–Om Östros inte har så mycket att dela ut i form av fria anslag i nästa forskningsproposition är det mycket viktigt att han kan förklara varför, och att han fortsätter att arbeta för den forskarstyrda forskningen, säger Ulf Sandström.
