Komplicerad forskning riskerar att försummas
– Nuvarande system för forskningsfinansiering är ett stressystem som gör folk mer enkelspåriga. Men det var inte heller bättre förr. Det anser Kerstin Norén, språkforskare och prorektor vid Göteborgs universitet.
Den humanistiska fakulteten vid Göteborgs universitet får två tredjedelar av sina anslag från staten. Det är förhållandevis mycket och beror på att resurstilldelningen är störst till de äldsta universiteten, förklarar Kerstin Norén, ST-medlem och sedan juni 2003 prorektor på halvtid vid universitet.
Den övriga halvtiden är hon knuten till humanistiska fakulteten där hon är lektor i svenska språket.
De statliga universitetsanslagen är bundna till doktorandtjänster, utbildning och löner.
–Fakultetens externa anslag kommer främst från Vetenskapsrådet och Riksbankens Jubileumsfond, säger Kerstin Norén.
–Ironiskt nog är den fria forskningen beroende av externa anslag, som ofta är styrda innehållsligt, säger Kerstin Norén.
Med fri forskning menar hon att forskaren själv väljer ämne och inte anpassar sig till trender och strategier.
Men till och med det statligt finansierade Vetenskapsrådet använder sig av riktade anslag:
–De har till exempel avsatt särskilda pengar till utbildningsvetenskaplig forskning, vilket är ett sätt att styra de pengar som finns.
Hon säger att en kritik från forskarhåll brukar vara att riktade anslag sänker forskningskvalitén, då det finns risk för att inte tillräckligt många kvalificerade forskare söker.
En annan styrning är Vetenskapsrådets nuvarande inriktning att stödja excellenta, det vill säga starka, forskningsmiljöer, förklarar Kerstin Norén.
–Trenden är att det ska vara seniora forskare, inte doktorander som i första hand ska få pengar.
Att statsmakterna numera styr anslagen genom bland annat Vetenskapsrådet istället för att ge pengar direkt till universiteten, är ett uttryck för misstro mot det gamla systemet, menar Kerstin Norén.
–Det kan vara delvis motiverat. Tidigare fanns säkert en del forskare som inte producerade så mycket sedan de väl fått en tjänst. Men nu måste man springa och söka pengar där det finns, vilket jag inte tror har förbättrat forskningen.
Det har också lett till sämre arbetsvillkor för forskarna, menar Kerstin Norén.
–Nuvarande system är ett stressystem som gör folk mer enkelspåriga.
Eftersom anslagen oftast ges för högst två år styr det inriktningen på forskningsprojekten. Något som hon menar kan leda till att mer komplicerad forskning försummas.
Kerstin Norén anser också att det är svårt för fristående forskare, som inte är anställda vid universiteten, att vara djuplodande i sin forskning.
Å andra sidan var inte det gamla systemet särskilt bra heller. Det var både ojämlikt och hierarkiskt, lägger hon till.
–Extern finansiering kan ge bra forskning om man försöker undvika att rikta pengarna så mycket.
Men systemet leder också till att ämnen som inte stämmer överens med samhällstrenden kan bli väldigt utsatta.
Kerstin Norén räknar upp: nygrekiska, nordiska språk, sanskrit, jämförande språkvetenskap och Antikens kultur och samhällsliv.
–Jag ser det som universitetets uppgift att inte lägga ner de här ämnena bara för att de betraktas som omoderna. De representerar både stora kunskapsvärden och stora kapitalkostnader.
Och det gäller att vara uppfinningsrik:
–Det går också att lägga nya aspekter på gamla ämnen som till exempel Antikens kultur och samhällsliv. Nyss talade jag till exempel med en student som skriver en uppsats om mansbilden i Romarriket
