Tryggare doktorander – men färre platser

Förmiddagen övergår sakta till lunchtid, och på kafé Tornet byts kaffekoppar och studielitteratur successivt ut mot matbrickor. Här på Umeå universitet finns några av landets 18600 doktorander – personer som har antagits till forskarutbildning och nu är på väg mot en doktorsexamen. En av dem är Johan Hellström, doktorand i statsvetenskap och nybliven pappa till Eli, två månader. Han och flickvännen, som också doktorerar, har haft anledning att fundera över doktoranders sociala skyddsnät.

–Det var inte ens tänkbart att skaffa barn när man gick på stipendium, säger Johan Hellström och skakar på huvudet. Det gick ju inte. Men sedan, när jag fick anställning, så började vi fundera på det.

För snart tio år sedan, den 1 april 1998, sjösattes en reform som skulle ge doktoranderna större rättssäkerhet och bättre tillgång till de sociala trygghetssystemen. Den kanske viktigaste förändringen var att lärosätena bara fick anta forskarstuderande som hade säkrad finansiering för hela studietiden. Det har kringskurit möjligheterna att anta doktorander på stipendier. Huvudregeln är numera att den som antas till forskarutbildning ska erbjudas anställning som doktorand eller få utbildningsbidrag.

I dag har mer än varannan doktorand i Sverige en anställning vid sin institution, vilket berättigar till samma sociala förmåner som övriga anställda vid universitetet eller högskolan. Men i takt med att doktorandernas villkor sakta förbättras så blir nybörjarna på forskarutbildningen allt färre. På bara två år har antalet minskat med en fjärdedel. 2005 påbörjade cirka 2900 personer en forskarutbildning – den lägsta noteringen på tio år.

Anställa doktorander är dyrare

Att färre nya doktorander antas är en anpassning till den ekonomiska verkligheten ute på universitet och högskolor, konstaterar Högskoleverket. Det är dyrt att anställa doktorander, mer än dubbelt så kostsamt som att hysa forskarstuderande på stipendium. Detta får samtidigt till följd att antalet examinerade doktorer väntas sjunka framöver.

Det där med ekonomin är verkligen inte orsaken till att man väljer att gå en forskarutbildning, konstaterar Johan Hellström.

–Jag tackade nej till ett ganska välbetalt jobb när jag fick forskarutbildningsplatsen på stipendium. Det är knappast de stora pengarna som lockar, säger han med ett snett leende.

Då, för tre år sedan, antogs Johan som doktorand på ett tvåårigt stipendium för att ingå i ett forskningsprojekt på statsvetenskapliga institutionen. Att på heltid få ägna sig åt att forska om hur partier och medborgare förhåller sig till EU kändes värt alla uppoffringar i form av ett närmast obefintligt socialt och ekonomiskt skyddsnät som stipendiat. För ett år sedan, när stipendiet upphörde, fick Johan Hellström anställning som doktorand. Det var då föräldraskap kom på tal på allvar.

–Det är ju samtidigt rätt bra att ha barn som doktorand, säger Johan. Det finns en ganska stor acceptans för att vara föräldraledig. Det gör inte så mycket att bli klar ett halvår senare.

Just flexibiliteten är en av de stora fördelarna med doktorandtillvaron, instämmer Lars Persson, doktorand på nationalekonomiska institutionen. Han kategoriserar sig själv som »elitmotionär« inom längdskidåkning, och uppskattar möjligheten att så här års kunna träna i dagsljus.

–Jag går hellre hit på kvällen, säger han och tittar ut över det snötäckta campusområdet.

Hans avhandling, om hur en optimal skatt på miljöutsläpp skulle kunna se ut, beräknas vara färdig till hösten efter fem års forskning varvad med undervisning. Lars Persson antogs till en början på ett års utbildningsbidrag, och blev sedan erbjuden en anställning som doktorand. I samma veva antogs en hel rad doktorander till den nationalekonomiska institutionen under några år. Sedan dess har nyantagningen avstannat nästan helt – pengarna räcker inte till.

Rektorn vill ha bort stipendierna

–När jag började fanns det de som hade gått på stipendier i fyra år, berättar Lars. Det ger högre lön, kort och gott. Är det några som är villiga att gå på stipendier så kan man få in fler doktorander. Men rektorn har varit extra tydlig med att han vill få bort stipendierna, för de skapar ju en otrygghet.

För att trygga grundläggande sociala förmåner och därmed öka genomströmningen har
fakulteterna vid Umeå universitet fått stramare direktiv när det gäller doktorander. På sociologiska institutionen accepteras till exempel inte längre finansiering via varken stipendier eller utbildningsbidrag, berättar doktoranden Madelene Nordlund. Själv halkade hon in på forskarutbildningen för drygt tre år sedan. Nu studerar hon effekterna av arbetsmarknadspolitiska program och har hela tiden haft en anställning som doktorand.

–Jag blev insparkad efter D-kursen. En lärare sade till mig att söka. Det fanns ett projekt och en plats, de visste bara inte vem de skulle sätta där. Jag var på rätt plats vid rätt tillfälle, helt enkelt.

Eftersom doktorander har en tidsbegränsad anställning – eller ännu lösare anknytning till institutionen – kan det vara svårt att få gehör för krav på bättre villkor och ökad trygghet. Men Madelene Nordlund tycker att doktoranderna på sociologen i Umeå har förhållandevis stort inflytande över hur forskarutbildningen ska se ut. En aktuell fråga som diskuteras är utformningen av den så kallade lönestegen, alltså det system enligt vilket doktorander får löneförhöjning beroende på hur många poäng de har tagit i sitt avhandlingsarbete. De som jobbar med tydligare och tätare milstolpar, till exempel regelbundet publicerade artiklar, har i praktiken lättare för att få en rättvis lönesättning än de som skriver större sjok där resultatbedömningen dröjer, menar Madelene Nordlund.

–Det kan slå väldigt fel, säger hon. En del får löneförhöjning kanske ett halvår för sent, och det får man inte ut retroaktivt.

Förhållandet till handledaren viktigt

På Johan Hellströms institution har doktoranderna föreslagit att poängen i lönestegen ska delas ut vid förutbestämda tider. Men att inte koppla löneförhöjningen till en tydlig prestation kan bli knepigt, tycker Lars Persson.

–Vi har sagt att det viktigaste är att man har en dialog med sin handledare, säger han. Hur mycket är det här värt? Det är bara handledaren som kan avgöra det.

Å andra sidan är doktoranden i dagens system utlämnad åt handledarens godtycke, medger han.

–Det bygger på att en handledare tar initiativ till det. Det kan vara lite känsligt att som doktorand ta upp det och säga »hörrudu, är det inte dags för lite högre lön?«.

Överhuvudtaget gäller det att hålla sig väl med sin handledare, konstaterar alla tre.

–Handledaren är den viktigaste personen på hela institutionen för en doktorand, fastslår Johan Hellström.

Den beroendesituation som uppstår blir förvisso vansklig om doktoranden av någon anledning måste hävda sin rätt gentemot handledaren. De flesta doktorander i Umeå har numera två handledare var, en huvudansvarig och en bihandledare. Ett sådant system bidrar till en bättre balans, anser de tre doktorandkollegerna, i synnerhet om bihandledaren finns på någon annan institution eller till och med ett annat lärosäte. Ingen av de tre har stött på något fall där en doktorand har varit så missnöjd med handledarstödet att man har velat byta.

–I så fall har den officiella anledningen varit att avhandlingen har tagit en annan inriktning, tror Madelene Nordlund.

I bästa fall blir handledaren en oumbärlig hjälp när det gäller att strukturera avhandlingsarbetet. Att ensam ansvara för en så långsiktig planering med flexibla arbetstider kan lätt skapa stress och ångest, menar Lars Persson.

– Jag har försökt säga åt min handledare att sätta lite press på mig, exempelvis genom att jag ska rapportera en gång i veckan.

Även Johan Hellström arbetar efter deadlines så gott det går.

–Ibland känner man att det vore skönt med ett åtta-till-fem-jobb som man kan lägga ifrån sig när man går hem, suckar han.

Nya reglerna en etisk fråga

Sedan reformen 1998 arbetar Umeå universitet med målsättningen att i första hand finansiera sina doktorander med anställningar, och i andra hand med hjälp av utbildningsbidrag. Stipendiefinansieringen ska helt fasas ut på sikt, enligt prorektor Åsa Bergenheim, som ansvarar för forskarutbildningen.

–De som studerar och arbetar hos oss ska ha godtagbara villkor. Jag menar att man har råd med det, och i slutändan lönar det sig alltid. Du använder resurserna på ett effektivare sätt om du ser till att doktoranderna har rimliga förutsättningar att klara sina studier. Har man inte ekonomiska och sociala förutsättningar så kommer avhoppen att vara väldigt stora. Det är inte etiskt att räkna med ett visst svinn.

Reformen har på sätt och vis inneburit ett avbräck för Umeå universitet då man inte längre har möjlighet att anta lika många doktorander. Men ledningen välkomnar ändå 1998 års regelverk.

–Det är en fråga om etik och kvalitet, säger Åsa Bergenheim. Ur den aspekten tycker vi att det är en bra reform. Dessutom är det inte alldeles givet att vi ska examinera ett så stort antal doktorer som möjligt. Man måste också fråga sig hur många doktorer som behövs i samhället.

Stipendierna är på väg ut

För två år sedan försörjdes närmare 2000 doktorander av stipendier någon period under året. Mer än hälften av stipendierna kom från externa finansiärer. Ytterligare några hundra var så kallade donationsstipendier. Drygt 500 stipendier var emellertid inrättade av lärosätena själva.

I fjol hade antalet egeninrättade stipendier sjunkit till 350 stycken. Flera lärosäten har ändrat sina riktlinjer och inrättar inte längre stipendier som studiefinansiering för doktorander.

Universitet och högskolor får sedan 1998 inte använda statliga anslag till stipendier. Enligt regeringen är det inte heller lämpligt att lärosätena låter andra medel gå till stipendier om pengarna i stället kan användas till doktorandanställningar eller utbildningsbidrag.

Högskoleverket har utrett möjligheten att helt förbjuda stipendiefinansiering, men har kommit fram till att det skulle stänga ute viktiga externa resurser som forskarutbildningen behöver. I stället vill man ha en standardförsäkring för stipendiater och en tydligare reglering av hur lärosätena får använda stipendier.