Trakasserier och underbemanning
– Vi tvingades arbeta ensamma på en låst avdelning utan fungerande larm. Jag har varit på väg att kontakta ”Kalla fakta”, men är man utbränd orkar man inte driva sin sak.
Det är ett år sedan ST–medlemmen Stefan Eriksson lämnade arbetet som undersköterska på Renforsens behandlingshem för vuxna missbrukare. Han var psykiskt utmattad efter år av underbemanning och svårigheter att få gehör från ledningen för de propåer han kom med som skyddsombud.
– Jag kände mig rent trakasserad, säger han. Jag fick den lägsta löneförhöjningen i tre år på raken. De som ville göra förändringar och kom med förslag frös man ut.
För Stefan Eriksson som jobbat inom rättspykiatrin var det självklart att det skulle finnas fungerande överfallslarm och att ensamarbete var oacceptabelt.
– Larmet fungerade bara ibland, säger han. Och den närmaste arbetskamraten på natten fanns i ett hus 50-60 meter bort.
Hot mot anställda och familjemedlemmar fick inte polisanmälas, påstår han. Å andra sidan fanns uttalade direktiv om att klienterna inte skulle få information om sina rättigheter.
Det som till slut tog knäcken på Stefan Eriksson var överbeläggningen i kombination med underbemanning.
– Vi hade elva intagna på åtta platser, folk blev placerade i gymnastiksalar.
Han blev sjukskriven för utmattningssymptom. Men av hänsyn till vikariebristen tog han ytterligare ett par arbetspass. Det resulterade i att institutionschefen Bengt Olsson slog fast att hans senare sjukskrivning skulle betraktas som olovlig frånvaro.
Stefan Eriksson utlovades hjälp från ST–sektionen att kräva skadestånd för den kränkande behandlingen.
– Men det blev ingenting gjort, säger han bittert.
Stefan Erikssons kollega Ingvar Backlund var under många år ST-ordförande på Renforsen. Han sjukskrevs för utbrändhet relaterad till dålig arbetsmiljö och blev sedermera utköpt. I en skrivelse som han skickat till SiS högste chef Sture Korpi i juni 2001 skriver han: ”Att bedriva fackligt arbete på Renforsen kan jämföras med att gå i stark motvind, en motvind som ledningen skapar”. Han fick aldrig något svar.
I skrivelsen pekar Ingvar Backlund på brister han tagit upp med ledningen: de anställda nekas utvecklingssamtal, lagindelningen bland behandlingsassistenter ändras utan att de berörda meddelas, chefen vill inte lämna ut löneuppgifter till facket osv.
– Det var min skyldighet som facklig företrädare att göra detta, men därmed utgjorde jag ett hot, säger han.
Försäkringskassan föreslog att han skulle återgå i jobb genom att arbetsträna på natten. Men enligt chefen saknade Ingvar Backlund kompetens för nattjobb efter 18 år på arbetsplatsen.
ST-klubbens nya ordförande Ulla Kiivuori anser också att fackliga företrädare har trakasserats, och beklagar att Stefan Eriksson sa upp sig innan han vände sig till ST-sektionen. Därmed var det omöjligt att driva ärendet vidare, säger hon.
Personalomsättningen är hög, och flera av de cirka 30 anställda är sjukskrivna för utbrändhet, berättar Ulla Kiivuori. Det senaste huvudskyddsombudet har hoppat av, och ingen har därefter varit villig att ta på sig uppdraget.
Bakgrund
Statstjänstemannen publicerar flera kritiska berättelser om arbetsförhållanden på statliga tvångsvårdsinstitutioner. Frågan har diskuterats det senaste halv-året på tidningens debattsidor.
Den högste ansvarige chefen, generaldirektör Sture Korpi på Statens institutionsstyrelse (SiS), har i ett tidigare debattinlägg hävdat att kritiken saknar grund och att ”inga problem sopas under mattan” inom SiS. Hans påstående motsägs dock av en rad anställda eller före detta anställda som Statstjänstemannen haft kontakt med. Många av dem har dokumenterat händelser på arbetsplatsen i utförliga dagboks- eller minnesanteckningar, och flera har skickat sina redogörelser till SiS huvudkontor i Stockholm. Det är beskrivningar som handlar om mobbning, utfrysning och utköp av anställda som drivit fackliga krav eller kommit med synpunkter på verksamheten.
Sture Korpi, lokala institutionschefer och STs avdelning inom SiS kommenterar artiklarna.
