Strejkrätt och kossor på dagordningen
Indien är världens största demokrati. Men miljontals statstjänstemän saknar fackliga rättigheter. Och privatiseringar hotar många jobb. ST Press for till New Delhi för att träffa statstjänstemän och fackliga företrädare som skolats i ST-stödda projekt.
Sadar Paharganj är en nersliten stadsdel i fjortonmiljonersstaden New Delhi. En morgon far vi dit för att träffa medlemmar och företrädare för det största fackförbundet för offentliganställda i Indien.
Vi kryssar oss fram på skumpig väg mellan cykelrickshor, oxar med släp, grönsaksförsäljare och andra människor och djur i ett enda myller. Några uteliggare vaknar upp och låter sig värmas av förmiddagssolen efter den kalla januarinatten.
På stadsdelskontoret för Municipal Corporation of Delhi (MCD) träffar vi Raj K Bhargav. Han arbetar som inspektör och är nyvald vice ordförande i NOGE, National Organisation of Government Employees.
Vi slår oss ner i ett rätt unket sammanträdesrum och det är svårt att veta i vilken ända man ska börja. Samtalet pendlar mellan stort och smått. Ena stunden pratar vi om akuta arbetsmiljöproblem i vardagen som dåligt vatten och en entrégård där kor och grisar går omkring och förorenar. Nästa stund handlar det om kampen för strejkrätt och fullständiga fackliga rättigheter för statstjänstemännen.
–Vi har många olösta problem, sammanfattar Raj K Bhargav.
Dit hör även för oss svenskar mer välbekanta fackliga frågor som löner och arbetstider. Här på stadsdelskontoret jobbar man femdagarsvecka 9.30–18.00, men ibland tvingas de anställda in på lördagar också utan extra ersättning.
Kommission bestämmer lönen
–Det ska vi ta upp nästa gång vi förhandlar, säger Raj K Bhargav.
Lönespännvidden är stor – från 6000 till 55000 rupier i månaden. De flesta ligger i intervallet 10000–15000 rupier, vilket motsvarar 1700–2500 kronor i månaden.
–Det är svårt att göra något åt lönerna nu, det är ett och ett halvt år till nästa förhandlingsomgång.
Och inte heller då är det säkert att man kan åstadkomma så mycket. Facket får visserligen komma med önskemål, men det är en lönekommission som avgör de statliga lönerna för upp till tio år i taget. En årlig uppräkning i takt med prisökningarna görs, men lokalt är det inte mycket man kan påverka.
Det mest iögonfallande problemet är ändå de undermåliga lokalerna. I korridorerna står några skeva, smutsiga plåtskåp, färgen flagar från väggarna, flera fönsterrutor är trasiga och det hänger lösa sladdar från lamporna och fläktarna i taket. Här har Raj K Bhargav jobbat i 13 år.
–Men vi ska få nya lokaler om några månader, säger han både urskuldande och förväntansfullt.
Beklagar sig inte
I en pytteliten skrubb sitter Manoj Sharma. Han är kontorist och sköter löneutbetalning, ledighetsansökningar och andra personalfrågor. För det mesta gillar han sitt jobb och är, liksom de flesta indier vi möter, inte mycket för att beklaga sig över sin arbetssituation.
–Visst finns det problem, medger han. Men det enda som gör mig riktigt olycklig är om vi inte hinner betala ut förmåner i tid till anhöriga när någon har dött.
Manoj Sharma bor 13 kilometer från jobbet och tar sig dit på motorcykel. Hans fru är hemmafru, paret har en sexårig dotter och en fyraårig son.
Hans lön är cirka 10000 rupier i månaden. Det är inte mycket, så han drygar ut inkomsten genom att extraknäcka som datorspecialist i bostadsområdet på kvällar och helger.
–Det ger lite extrapengar, men jag gör det också för att själv lära mig mer om datorer, säger han.
Rädsla för att få sparken
Med vid ST Press besök är också Dayawati Pandey, kassör i NOGE och en verklig veteran med 29 år i fackets tjänst. Hon arbetar på Indiens statistiska centralbyrå och vittnar om att stora delar av den statliga sektorn brottas med liknande problem. Klimatet har hårdnat under senare år och man drabbas hårt av nedskärningar. Anställda som måste stanna hemma på grund av sjukdom eller av familjeskäl, eller som protesterar mot arbetsförhållandena hotas med sparken, berättar hon.
Att vara fackligt aktiv i Indien innebär att man måste ta sin fritid i anspråk. De förtroendevalda får inte arbeta fackligt på arbetstid och har heller ingen expedition på arbetsplatsen. Möten måste hållas efter kontorstid.
–Medlemmarna skickar sina klagomål till mig, så får jag gå vidare till arbetsgivaren. Vi försöker höja vår röst, ibland lyckas det men ofta händer ingenting, säger Dayawati Pandey.
Raj K Bhargav instämmer:
–Rädslan att få sparken är vanligt förekommande. Vi har yttrandefrihet på papperet, men verkligheten ser annorlunda ut.
36 MILJONER OFFENTLIGANSTÄLLDA
The National Organisation of Government Employees, NOGE, är det största fackförbundet för offentligt anställda i Indien och har drygt en miljon medlemmar. Trots namnet organiserar man inte bara statligt anställda, utan även övriga offentliganställda på delstatsnivå och i kommunerna. Det totala antalet anställda i vad som kallas »the governmental sector« är 36 miljoner, enligt R Kannan på ISKA i New Delhi.
Det finns många fler fackföreningar att välja på för Indiens löntagare. Det finns flera centralorganisationer med olika politisk eller religiös inriktning. Det finns också en hel del regionala förbund eller branschförbund som inte tillhör någon centralorganisation. Detta innebär samtidigt att fackföreningsrörelsen är enormt splittrad, vilket också gör den svagare.
