Statsanställda utan fackliga rättigheter

Statstjänstemannen Park Kyoung Ae suckar tungt när hon berättar att den sydkoreanska regeringen än en gång vägrat ändra sitt beslut från 2009 att neka de offentliganställdas fackförbund juridisk status som facklig organisation.

– Arbetstagare har inga rättigheter över huvud taget i det här landet, säger hon.

Med president Park Geun Hyes stöd straffas KGEU, Korean Government Employees’ Union, som förbundet kallar sig i internationella sammanhang, för att man låter anställda som avskedats på grund av sina fackliga aktiviteter vara kvar som medlemmar.

Park Kyoung Ae arbetar på forsknings- och IT-departementets internationella avdelning, som förbereder besök av utländska gäster och ansvarar för logistiken vid konferenser och andra arrangemang.

Med sina runt elva miljoner invånare är Seoul ett myllrande finans- och kulturcentrum. Här finns några av världens största företag och den snabba tekniska utvecklingen gör hela tiden avtryck i vardagen. Trafiken och gatukommersen levererar ett ständigt bakgrundsbrus och höghusen skjuter som trumpetstötar mot himlen, funktionella snarare än vackra.

På Park Kyoung Aes visitkort står att hon är assistant director, men hon har ingen chefsposition. Titeln är en följd av ett visst antal år som statsanställd. Hon har nu nått den sjunde av nio lönegrader och tjänar cirka 20 000 svenska kronor i månaden.

Park Kyoung Ae är ordförande i KGEUs klubb på departementet, som har cirka hundra medlemmar. Men facket är inte erkänt av arbetsgivaren. Man får ge sin syn på begränsade frågor om arbetsvillkoren, men inte på budgeten eller andra större ämnen.

– Vi kan påpeka att ventilationen är dålig, men inte att lönerna är för låga. Det är arbetsgivarens strategi, säger Park Kyoung Ae.

Det senaste året har flytten av regeringens administration bort från huvudstaden Seoul varit en källa till mycket oro bland de statsanställda tjänstemännen. Drygt tio mil söderut växer en helt ny stad fram som ska rymma de flesta departement och statliga myndigheter. Ett motiv är att samla all verksamhet på ett ställe, ett annat att få lite större avstånd till den nyckfulla regimen i Nordkorea. Starka krafter har verkat för att Sejong även formellt ska få status som Sydkoreas nya huvudstad, men nu ser det ut som om den får nöja sig med att bli ett administrativt centrum.

Möjligheterna för personalen att påverka flyttplanerna är mycket små, konstaterar Park Kyoung Ae som inte tror att det hade varit så

mycket lättare om KGEU varit ett erkänt fackförbund.

– Flytten är en väldigt politisk fråga och sker över huvudet på oss. Det är meningslöst att försöka påverka och nu vill vi framför allt ha ett snabbt beslut så att vi vet vad som gäller.

På hennes arbetsplats är situationen ganska kaotisk. Departementet är för tillfället uppdelat i tre enheter och Park Kyoung Ae jobbar på den som åtminstone tills vidare ligger kvar i Seoul. En har redan flyttat till Sejong och den tredje finns i provinsen Gyeonggi, som omger huvudstaden.

Även för KGEU som förbund har det senaste året varit kaotiskt. Trots upprepade protester har regeringen inte ändrat sitt beslut från 2009 att neka det då nybildade förbundet – en sammanslagning av flera organisationer – juridisk status som fackförbund. Att KGEU direkt fråntogs sin legala status berodde bland annat på att förbundet vägrade finna sig i kravet att inte låta personer som sparkats på grund av fackliga aktiviteter vara medlemmar. Regeringen motiverade beslutet med att det hade stöd i de lagar som reglerar vad offentliganställda fackförbund får göra.

Flera av KGEUs regionala kontor har tvingats stänga och förra året hungerstrejkade förbundets ordförande Kim Jung Nam– som också han hör till dem som förlorat sitt jobb – i 16 dygn som en protest mot regeringens politik. När han kollapsade och fördes till sjukhus fortsatte andra personer i förbundets ledning att hungerstrejka i hans ställe.

I höstas fick konflikten ett nytt inslag när regeringen anklagade KGEU för att ha försökt påverka utgången av fjolårets presidentval och hindra att Park Geun Hye kom till makten. Åklagare har beslagtagit datorer i jakten på bevis, men några sådana har inte presenterats.

Park Geun Hye tillhör det konservativa partiet Saenuri och är dotter till Park Chung Hee, som deltog i statskuppen 1961 när en demokratiskt vald regering avsattes. Två år senare valdes han formellt till Sydkoreas president och satt kvar på posten ända till 1979, då han mördades.

Park Chung Hee ledde en mycket auktoritär regim och drev igenom en snabb industrialisering av landet. Under de sista åtta åren av hans regim var Sydkorea i praktiken en militärdiktatur.

Sydkoreas behandling av de offentliganställdas fack har väckt protester i omvärlden och i mitten av november skrev Internationella fackliga samorganisationen, IFS, till presidenten i ett försök att förmå henne att stoppa utvecklingen. IFS påminde om att Sydkorea, när landet 1996 blev medlem i OECD, förband sig att reformera sina arbetsrättsliga lagar. IFS konstaterar att utvecklingen har stannat av och protesterar mot att åklagarämbetet beslagtagit KGEUs datorer: »För oss är det tydligt att det inte har något annat syfte än att skrämma ledare och medlemmar i såväl KGEU som andra fackförbund. Er administration vrider klockan tillbaka för grundläggande fackliga rättigheter i Sydkorea.«

Brevet avslutas med en uppmaning till de politiska ledarna att låta fackförbundet utöva sin verksamhet utan regeringens inblandning.

I slutet av januari i år deltog flera stora internationella fackliga organisationer i en fyra dagar lång manifestation i Seoul för att protestera mot kränkningar av arbetstagares grundläggande rättigheter.

»Vi är djupt bekymrade över regeringens flagranta förakt för internationella normer i lag och praxis. Vi är också djupt bekymrade över att våra önskemål om att besöka berörda ministrar för att diskutera dessa frågor nekades«, skrev IFS och OECDs fackliga rådgivande organ TUAC tillsammans med ytterligare två organisationer i ett gemensamt uttalande.

Statsanställda i Sydkorea får inte vara medlemmar i något politiskt parti. Den som uttrycker sin åsikt i en organiserad protest kan råka illa ut.

– När vi har demonstrationer kommer departementens företrädare och tar foton. Våra medlemmar och ledare straffas för att de är fackligt aktiva, säger Lee Sang Won, ordförande i förbundets avdelning inom domstolsväsendet i Seoul.

Som flera andra fackliga ledare har han omplacerats och arbetar nu i ett kundcenter, en plats där det sällan blir tid över för att ägna sig åt fackligt arbete. Han beskriver regeringen som mycket antifacklig och anser att situationen förvärrats det senaste året.

– Vi arbetar i regeringens sektor och har närmast till politiken. Därför är vi de mest utsatta, säger Lee Sang Won.

Hittills har 137 KGEU-medlemmar avskedats på grund av fackliga aktiviteter. De flesta fick sparken redan innan förbundet bildades, när de 2004 deltog i en endagsstrejk i protest mot införandet av en ny lag som reglerar offentliganställdas fackliga rättigheter.

Park Kyoung Aes vän Young Soon Cha tvingades lämna sitt jobb på en statlig myndighet som arbetar med jordbruksutveckling. Hon har varit arbetslös i långa perioder och inte kunnat få något nytt arbete i offentlig förvaltning.

Young Soon Cha lyfter fram skillnaderna mellan mäns och kvinnors villkor i arbetslivet som en viktig fråga. Att landet har en lång patriarkal tradition spelar in. Medan kvinnorna tar hand om barn och hushåll träffas männen på puben och underhåller sina nätverk.

– Även om det inte alltid är en uttalad diskriminering ligger männen ofta före, eftersom kvinnor har mindre fritid och små möjligheter att träffas utanför jobbet, säger hon.

Trots motgångarna ser Young Soon Cha en viss ljusning för de offentliganställda. Jämfört med för fem–tio år sedan tycker hon att fler och fler människor börjar få upp ögonen för deras situation.

– Vi måste bygga starka band med andra fack och olika medborgarrättsgrupper och tillsammans fördöma regeringens politik, säger hon.