Staten har satt otryggheten i system

Matías Otero hittade intesitt namn i schemat för nästa månad. Han frågade sin chef varför, och fick svaret:

– Det är synd att du ska få reda på det så här.

Det var fredagen den 29 november 2013 och han var uppsagd utan motivering. Han hade jobbat heltid på det argentinska arbetsministeriet i fyra år, men tvingats göra det som »frilans«.

Victoria Freire började arbeta för ministeriet 2005. Hon fick ordern att starta firma och börja fakturera ekonomiska fakulteten vid Buenos Aires universitet. Hon är sociolog och har aldrig studerat ekonomi.

– Universitetet står bara på fakturan, sedan fixar arbetsgivaren det med fakulteten och man får in pengar på kontot. Jag tyckte upplägget var skumt, men kände inte att jag hade något val. Det var min första möjlighet till ett riktigt jobb.

Victoria Freire ville få in en fot för att komma närmare drömmen: en trygg statlig anställning. Hon hade aldrig kunnat föreställa sig att hon nio år senare skulle skriva kontrakt för ett år i taget. Sedan 2007 har hon projektanställningar, hela tiden på samma tjänst.

Tolv procent av statstjänstemännen »frilansar«, och tjugosex procent är projektanställda. Siffrorna redovisas inte öppet, utan kommer från en uträkning som tidningen La Nación har gjort utifrån olika officiella dokument och register.

– Det här är dolda fasta anställningar utan anställningstrygghet eller någon av de rättigheter som ska gälla på arbetsmarknaden, säger Diego Leonoff, informatör på ATE, fackförbundet för offentliganställda.

– I provinser och kommuner är allt ännu värre, och där betalar de inte ens minimilöner. De statligt anställda har bättre betalt, men det är svårt att få ett vitt, normalt statligt jobb i dag, konstaterar han.

Han sörplar genom metallsugröret ur muggen med mate-dryck och skickar den vidare till Matías Otero i ATEs lokal på arbetsministeriet.

33-årige Matías Otero fakturerar motsvarande 5 300 kronor i månaden för sitt heltidsjobb med att kartlägga otrygga anställningar på landsbygden. Han har en arbetsplats på ministeriet och jobbar på arbetsgivarens dator. En del av hans fast anställda kolleger med samma arbetsuppgifter tjänar flera tusen mer i månaden.

För snart ett år sedan klagade hans chef på att han kom sent på morgnarna.

– Det står inget om arbetstider i mitt kontrakt, jag fakturerar för tjänster. Om jag skulle ha fasta arbetstider ville jag formalisera hela vägen, med betald semester, årlig bonuslön och betald sjukvårdsförsäkring som mina kolleger, säger Matías Otero.

Det var då hans namn försvann ur schemat. Trots att han inte hade någon rätt till sitt jobb lyckades facket förhandla fram att han fick fortsätta på en annan avdelning.

– Cheferna vill slippa anställda som ifrågasätter. Om jag sänker huvudet och lyder får jag nog vara kvar. Men jag måste leta extrajobb, annars klarar jag mig inte.

Han drömmer om en fast anställning och lugn.

– Jag är alltid orolig. Under sommaren i januari–februari har jag inget jobb, i mars är jag fattig, och vad händer efter valet? Det hade varit så skönt att inte behöva oroa sig.

Muggen med mate-dryck går till Victoria Freire. Hon är 28 och drömmer om att våga skaffa barn med sin partner. Med sin projektanställning har hon semesterlön och är försäkrad, men kan varje år bli av med jobbet när kontraktet förhandlas om.

Hon kvalificerar sig själv inte för den statliga arbetslöshetsförsäkringen som hon jobbar med. Den omfattar bara fast anställda.

– Det är svårt att granska arbetsmarknaden när vi själva har så dåliga villkor. Vi borde vara ett föredöme, i stället speglar vi den otrygghet som är satt i system överallt, säger hon.

På hennes avdelning jobbar tjugo personer permanent. Fyra av dem är tillsvidareanställda. Avdelningschefen Ernesto Philipp hade »frilansat« i tjugotvå år och varit »projektanställd« i två när han blev fast anställd 2011.

– Jag förlorade rejält i lönegrad eftersom åren som frilans inte räknas när lönen sätts. Men jag gjorde det för tryggheten, säger han.

– Det är lite knasigt att skicka ut inspektörer som kontrollerar att företagen följer reglerna, och så har inspektören en felaktig anställning. Men jag som är gammal ser att allt ändå är lite mer lagligt än för tio år sedan. Då jobbade vi alla på månatliga kontrakt som skrevs i efterskott månadens sista dag. Den dagen fick man också veta om kontraktet skulle förlängas. Sådant händer bara undantagsvis i dag.

Han tycker det är svårt att dimensionera arbetsuppgifterna när löneskillnaderna är så stora. Och han funderar mycket på varför staten agerar som den gör, stick i stäv mot center–vänsterstyrets ideologi.

– Jag förstår faktiskt inte varför regeringen inte har rett upp det här, de har ju haft makten i tio år. Visst är det bekvämt med instabila anställningar. Folk blir lättare att disciplinera. Men det är en trist syn på den offentliga sektorn. Billigare blir det i alla fall inte.

Disciplinen innebär inte bara att offentliganställda är i en svag förhandlingsposition om sina arbetsvillkor. Utan också att de låter sig mobiliseras när det ska bedrivas masspolitik.

På de många demonstrationerna till stöd för regeringen dyker ofta hela offentliga arbetsplatser upp och hejar entusiastiskt, med banderoller som är handmålade, men med standardiserade slagord och utformningar.

– Gränsen är suddig mellan staten och politiken. Att gå på demonstrationerna är frivilligt, men visst händer det att cheferna meddelar alla att nu går vi. Det är inte direkt så att de prickar av oss på listor men… det är bäst att gå, säger Victoria Freire.

– Det är svårt att få jobb här, och svårt att göra karriär. Att vara politiskt lojal är inget uttalat krav, men det hjälper. På mellanchefsnivå hittar du ingen som stödjer oppositionen.

Att byta in politiskt stöd mot anställningar, reda pengar eller till och med mat är en lång tradition från regionens koloniala förflutna. De som inte fogar sig bestraffas.

Matematikern Marcela Almeida på statistikmyndigheten Indec fick sin lön frusen i fem år när hon offentligt ifrågasatte regeringens friserade konsumentprisindex, som började manipuleras 2007 för att dölja inflationen. Hon fråntogs sina arbetsuppgifter och slängdes så småningom ut.

Arbetsdomstolen konstaterade att Marcela Almeidas otrygga anställning »underlättade för myndigheten att straffa och diskriminera henne«, och att det rörde sig om bedrägeri eftersom hon fungerade som en tillsvidareanställd.

Många är rädda för att berätta sina historier även i utländska medier. Ekonomen Florencia har »frilansat« på sin tjänst på ekonomiministeriet i många år. Hon berättar att hennes mest erfarna kolleger undan för undan byts ut mot medlemmar i presidentens ungdomsförbund La Campora. De nyanställda har inte alltid relevant utbildning

eller erfarenhet. Däremot kommenderar de gärna ut kollegerna på stöddemonstrationer för regeringen.

Nätverksexperten Hebe fick sparken tillsammans med hela den tekniska avdelningen på ett annat ministerium när deras chef dog. Den nye chefen skulle anlita sitt folk.

Ingen representant för arbetsgivaren har någonsin besvarat några journalistfrågor om de otrygga statliga anställningarna.

Publikt har sökt svar från Eduardo Salas, chef för Nationella kansliet för offentliga anställningar, som enligt hemsidan skapar och tillämpar regler för arbete och rekrytering inom den statliga administrationen.

I en mejlväxling över flera veckor lovar Eduardo Salas upprepade gånger att återkomma. Till sist skickar han ett organisationsschema över myndigheten och skriver »jag kan inte göra mer«. Hans sekreterare vägrar koppla fram till honom i telefonen och meddelar att han sagt sitt.

Ett steg upp i hierarkin finns Sekretariatet för offentlig förvaltning och offentliga anställningar. En sekreterare skickar vidare frågan till den pressansvariga på inrikesministeriet, Verónica Lara – som vägrar svara trots åtskilliga påstötningar.

Samma inställning till medier präglar hela det argentinska systemet. Makthavare låter sig bara intervjuas i medier som de vet är lojala. Kritiska frågor är inte välkomna.

En av dem som under ännu längre tid försökt få svar på frågan om statens agerande som arbetsgivare är journalisten Francisco Jueguen.

Hans avslöjande för tidningen La Nación om de många otrygga anställningarna bygger på en rapport från regeringskansliet om andelen funktionshindrade på olika typer av statliga anställningar. Eftersom rapporten även innehåller antalet funktionshindrade i respektive typ av anställning, har han kunnat ta fram totalsiffrorna.

Av rapporten framgår också det totala antalet statligt anställda – inte ens den siffran är annars offentlig. Genom att jämföra den med en folkräkning från det statliga statistikinstitutet som undantar personer med uppdrag för staten har journalisten beräknat andelen »frilansare«.

La Nación är en oppositionstidning, och opartisk journalistik finns inte i Argentina. Men om tidningen hade fel vore det enkelt att vederlägga siffrorna.

På arbetsministeriet är osäkerheten extra stor inför valet nästa år.

– Då tittar den nye ministern ned i grytan, byter ut tusen anställda och sätter dit folk från sin egen politiska krets, säger Diego Abu Arab.

Han är 34 år, har två barn och ett till på väg. Han är projektanställd och hans partner »frilansar« för en annan myndighet. Deras sammanlagda inkomst motsvarar 14 000 kronor.

– Det räcker att leva på om man kan sno lite arbetstid och jobba extra. För sju år sedan trodde vi det skulle bli stabilt inom ett par år. Jämförelsevis är det superstabilt, jag har också jobbat som reklamutdelare och tomte, säger han.

Familjen bor med knappt två timmars enkel resväg och funderar på att flytta ännu längre bort för att få lägre hyra.

– Om jag hade varit anställd skulle jag ha tagit ett lån och köpt ett litet hus. Det är synd att det är så här, för det är ideologiskt viktigt för mig att bidra till utvecklingen av det gemensamma. Jag vill vara en del av samhället, inte jobba för att någon ska ta ut vinst. Klart att jag blir sur när staten behandlar oss illa.

– Det hade varit svårt att fortsätta om jag inte hade varit fackligt engagerad. Om jag inte kunde jobba för en förbättring så skulle jag hellre frilansa som tecknare. Det är lika osäkert och lika dåligt betalt, men roligare.