Ständigt ifrågasatt
–Jag står mitt emellan två intressen: de sökande som vill ha jobb och den myndighet jag representerar, säger arbetsförmedlaren Elisabeth Lindström. Vi får kritik, det ställs krav… Men jobbigast är att ständigt vara ifrågasatt.
Elisabeth Lindström valde sitt yrke därför att hon tycker om människor. Men jobbet tar på krafterna. Som arbetsförmedlare får hon inte engagera sig för mycket i varje enskilt ärende, vilket är lättare sagt än gjort.
–Det finns ju inget slut på behoven, de är outsinliga!
Elisabeth Lindström har varit arbetsförmedlare i Visby i fem år och arbetat i de flesta funktioner som finns inom arbetsförmedlingen. Tidigare var ”vanliga” jobbsökande hennes kunder, nu arbetar hon med dem som omfattas av aktivitetsgarantin.
Det är inte precis en lättare grupp att arbeta för när det gäller att ordna praktik eller helst hitta jobb att anvisa. I gengäld har hon färre sökande att ägna sig åt, 59 personer mot tidigare 120.
Trots allt har hon relativt snabbt lyckats ordna praktik åt större delen av den grupp hon fick hand om i februari och några har till och med fått jobb. Hon är optimist och det måste man vara för att klara jobbet, förklarar hon.
Men även en optimist kan tappa tålamodet av allt som sägs och skrivs om Arbetsmarknadsverket, av att inte kunna gå ut på krogen en kväll utan att få syrliga kommentarer när det blir känt att hon är arbetsförmedlare.
–Då blir jag irriterad, säger hon med mycket stark betoning på ”irriterad”.
Arbetsförmedlarens ställning, sliten mellan krav från myndigheten och krav från jobbsökande/kunder – att hålla balans mellan att å ena sidan hjälpa de sökande och å andra sidan ta rena konfrontationer med dem – kommer sällan fram.
Det blir en ensidig bild utifrån den arbetslösas sida, menar Elisabeth Lindström, till exempel i en artikel i ST Press för några nummer sedan. Där beskrev en arbetslös kvinna sin situation och var mycket kritisk mot arbetsförmedlingens sätt att arbeta.
Oftast fungerar kontakten med de sökande bra och de flesta är införstådda med vad som gäller. Men det händer också att folk uppfattat henne som kränkande i rollen som myndighetsperson. Arbetsförmedlarens bedömning om vad en jobbsökande bör göra kan skära sig mot dennas uppfattning. Elisabeth har mött ”hela spektrat av reaktioner”.
En äldre arbetslös har till exempel i lokalpressen beskrivit Elisabeth och hennes kollega som ”blåslampor” och uppmanat dem att ordna jobb åt de unga istället för att ”ejaga”e äldre personer. Sådana argument känns tunga men visar samtidigt att Elisabeth gjort sitt jobb.
–Ersättningen härifrån är en försäkring, inte en försörjning. Gör inte den sökande sin del blir det inga pengar och det är min skyldighet att förklara det, säger Elisabeth Lindström. Antingen följer de våra anvisningar eller också måste de vända sig till sociala myndigheter för att få ersättning.
På senare tid har tonen skärpts mot de arbetslösa. De bör vara mer aktiva i sitt jobbsökande, lyder signalerna från Ams ledning. Gentemot en viss kategori sökande kan skäl finnas för en skärpning, men de är inte många enligt Elisabeth.
–Om någon klagar på mig svarar jag för vad jag arbetar med, men inte för vad hela Arbetsmarknadsverket gör. Men det är svårt att skärpa tonen och tufft att fråga varför en sökande bara vill söka jobb här på Gotland.
Elisabeth Lindström börjar sin arbetsdag klockan 7.40 med att öppna datorn på arbetsförmedlingen. Den ligger i den nyaste delen av Visby, centret med bland annat Arbetsmarknadens hus strax utanför Österport.
Hon går igenom register över arbetslösa, om de gjort vad som krävs av dem; hur långt de hunnit i sitt jobbsökande, om de haft kontakt med arbetsgivare, praktikanordnare med mera. Att träffa de sökande är bara en del av hennes arbete.
Klockan nio öppnar förmedlingen för de sökande, några slår sig ner vi datorerna och andra väntar med kölappar på att möta ”sin” handläggare. Alla förmedlare arbetar med ”AF Sverige”, vilket är ett koncept som bygger på att alla sökande ska få samma service från förmedlingen oavsett var i landet de befinner sig.
Elisabeth Lindström arbetar som nämnts med aktivitetsgarantin, som är ”känd för sin byråkrati, det är ohyggligt mycket papper”.
För de sökande är den ett ”paraplyprojekt” som består av en rad åtgärder. Det första steget är en gruppinsats för utförsäkrade arbetslösa med mycket information. Elisabeth träffar dem fem gånger (halvdagar), innan hon har enskilda samtal med var och en.
Tillsammans med den sökande gör hon en handlingsplan med vidare planering: vilka jobb som sökts, vilka tjänster som den sökande förväntar av henne, om svar väntas från arbetsgivare och liknande.
–Det är en heltidssyssla att vara arbetslös idag med mycket pappersskrivande och det bemöts med mycken skepsis, beskriver hon.
Med en del sökande har hon också övningar i att skriva och fylla i blanketter, diskuterar svaga och starka sidor hos individen.
–Ett stort problem är att det tar så lång tid från det att en person skrivit in sig till det första mötet med mig. Först då kan jag avgöra vilken service den sökande har rätt till, säger Elisabeth.
Hon har flera grupper samtidigt med personer som hunnit olika långt i sitt jobbsökande. Åt en del ska hon hitta praktikplatser. I det syftet gör hon ungefär ett företagsbesök i veckan.
–Nu börjar samhället och arbetsgivarna förstå att det är värt att pröva våra praktikanter, konstaterar hon.
Svårast är att matcha de sökande mot de platser som finns. Elisabeth går igenom material och diskuterar med de sökande för att kunna avgöra om en utredning är nödvändig därför att de har speciella svårigheter, till exempel dyslexi.
Varje dag turas Elisabeth Lindströms specifika arbetsgrupp om att ha jour och besvara frågor på telefon och att ta emot spontanbesök. Bland Elisabeths besökare är en kvinna som gått en ettårig teoretisk utbildning med historia, engelska, svenska och datakunskap. Elisabeth undrar hur utbildningen varit.
–Joo, ganska tuff, får hon till svar. Det har varit mycket nytt att lära.
Kvinnan har arbetat med städning i 14 år och kommit tillbaka till Gotland efter många år på fastlandet. Nu är det fråga om vilka jobb som kan vara lämpliga. Hon kan inte ta vilka som helst, ryggen säger ifrån.
–Inget lagerarbete eller vaktmästeri för dig, säger Elisabeth. Vilken uppgift har jag idag gentemot dig?
–Vet inte, svarar kvinnan.
–Du vet, jag är ett jättebra bollplank, fortsätter Elisabeth uppmuntrande. Kanske det är dags med en vägledningsgrupp i höst. Vi bokar tid hos arbetsterapeut…
