Revolution på universiteten

Något håller på att hända i den svenska universitetsvärlden. Kampen om studenter, forskningsbidrag och de bästa forskarna hårdnar. Samtidigt har många lärosäten svårt att klara ekonomi och kvalitet, och ser sig om efter starka samarbetspartner.

– Trenden är likadan internationellt, säger Enrico Deiaco, chef för forskningsinstitutet Sister. Universiteten är gamla institutioner, men under de senaste tio åren har vi sett en snabbare förändringstakt än under alla hundratals åren dessförinnan.

Nyckelorden är konkurrens, profilering, samverkan och internationalisering, anser Enrico Deiaco. Forskningsinstitutet Sister, Swedish institute for studies in education and research, följer utvecklingen och kommer i höst ut med en bok om den akademiska världens förvandling från samhällsinstitution till »knowledge business«.

Business? Ska universiteten bli företag? Tja, i alla fall en bit på den vägen, tror Enrico Deiaco. I flera länder släpper staten på tyglarna och ger högskolan större frihet, samtidigt som man ställer kvalitetskrav för att bidra med pengar. Konkurrensen tvingar därmed lärosätena att göra sig attraktiva för både statliga och privata finansiärer.

Multinationella universitet

I Storbritannien, där högskolesektorn avreglerats, kommer en stor del av universitetens inkomster från företag och internationella stiftelser.

– Jag besökte nyligen Imperial College i London, berättar Enrico Deiaco. Där tänker de internationellt, de har »lämnat landet«. De kan lika gärna söka pengar från Kuwait eller Bill och Melinda Gates fond som från nationella finansiärer.

En annan trend som Sisters forskare observerat är att stora, välrenommerade universitet etablerar sig i andra länder. Vi har fått multisar i universitetsvärlden.

– De utnyttjar den växande marknaden för utbildning, framför allt i Asien, säger Enrico Deiaco.

Några exempel på expansionen: Universitetet i Chicago lånar ut sitt varumärke till ett universitet i Hongkong, Massachusetts institute of technology startar en större forskningsinstitution i logistik i Spanien, och universitet i Australien och Storbritannien sätter upp filialer i andra länder.

För svensk del har KTH, Kungliga tekniska högskolan i Stockholm, fått erbjudande från Pakistan om att bygga upp en teknisk högskola där.

– Men sedan kom krisen i Pakistan, och nu ligger det på väldigt kall is, säger universitetskansler Anders Flodström, tidigare rektor på KTH.

Svenska universitet håller sig alltså tills vidare på hemmaplan. Men internationaliseringen märks på andra sätt. Nyligen rapporterades exempelvis att Sverige tar emot rekordmånga utländska studenter, till stor del från Kina. Mer än var tionde student på KTH är kines. Högskolan har tillsammans med Karolinska institutet, KI, ett marknadsföringskontor i Peking. KTH, KI och Chalmers tekniska högskola i Göteborg bedriver också viss utbildning på universitet i Shanghai.

Men framför allt deltar svenska forskare och lärosäten i internationellt forskningssamarbete. Lärosäten bygger upp gemensamma forskargrupper som blir tillräckligt kvalificerade för att internationella finansiärer, såsom EUs forskningsprogram, ska släppa loss pengar.

– Förr hade vi en nationell konkurrens med kända konkurrenter, den har ersatts av internationell konkurrens om Europapengar, noterar Anders Flodström.

Allians i Sverige och utomlands

De internationella projekten får inte hamna i kläm när lärosäten nu börjar bygga mer permanenta allianser inom landet. Det understryker Kerstin Norén, rektor vid Karlstads universitet.

– Vi är värduniversitet i ett samarbete med flera norska lärosäten och söker forskningsmedel gemensamt från EU. Samtidigt utreder vi en eventuell federation med andra svenska lärosäten, men samarbetet med Norge vill vi inte släppa. Vi utnyttjar varenda krona vi får från EU.

Idén till en federation kommer från Mälardalens högskola och Örebro universitet (se artikel till höger). Nu har den möjliga kretsen av deltagare utökats med Karlstads universitet och Högskolan Dalarna. Det samarbete som skisseras omfattar bland annat gemensam marknadsföring, samverkan om utbildningar och ett gemensamt bibliotek.

Även längre söderut tas initiativ för breda och långsiktiga samarbeten mellan lärosäten. Högskolan Väst och Göteborgs universitet planerar enligt en gemensam avsiktsförklaring samverkan kring både utbildning och forskning, samtidigt som båda har samarbetsavtal med andra lärosäten. Växjö universitet och Högskolan i Kalmar tar det slutgiltiga steget och ansöker om sammanslagning.

Stödpengar till omdaning

Samverkan är alltså en tydlig svensk trend, påhejad av regeringen. Högskole- och forskningsminister Lars Leijonborg har utlovat stödpengar för omdaningen om det kommer in tillräckligt många ansökningar.

Även de nya nationella allianserna motiveras framför allt med konkurrensskäl. Kerstin Norén i Karlstad lägger till ett annat motiv:

– Samhällets behov kräver en bredd, och därför måste små
lärosäten samverka med större. Här i Värmland vill skogs- och stålindustrin anamma ett kundperspektiv, och efterfrågar till exempel kunskaper i psykologi.

När den nye universitetskanslern Anders Flodström tillträdde startade han omedelbart debatt genom att hävda att samverkan är bra, men inte räcker. Sverige borde minska antalet universitet från fjorton till fem, och samla spetskompetensen för att klara den internationella konkurrensen, anser han.
– Det är negativt för vetenskaplig utveckling och ekonomisk effektivitet att ha flera universitet och specialhögskolor i Stockholm, exempelvis. Samarbetet med industrin skulle bli enklare med en gemensam styrelse, eftersom man ofta behöver ämnesöverskridande lösningar. Nu löser vi det med avtal från fall till fall.

– Och i Norrland har befolkningen halverats, men där finns tre universitet. Umeå lever relativt hälsosamt, medan Luleå och Mittuniversitetet har det jobbigt. En federation skulle vara en konkurrensfördel.

Forskarna på Sister noterar att andra nordiska länder koncentrerar de akademiska miljöerna genom politiska beslut.

– I Danmark har politikerna ganska hårdhänt inkorporerat högskolor och forskningsstiftelser i universitet, säger Enrico Deiaco. Antalet lärosäten har minskat från tjugo till omkring tio, och det har skett utan särskilt mycket diskussion. Och i Norge sker nu samma sak. Om tio år kommer inte heller vi att ha lika många högskolor och universitet som i dag.

Nedläggningar het potatis

Men vilken svensk politiker vågar lägga ned en högskola? I den politiska pipelinen ligger förslag under beredning, som kanske kan lösa frågan bakvägen. I höstas föreslog den så kallade resursutredningen ett mer prestationsrelaterat anslagssystem för högskolan. På sikt kan det tvinga mindre framgångsrika lärosäten att lägga ned eller gå upp i ett annat (se faktaruta).

Parallellt har regeringen tillsatt en utredning i syfte att ge
lärosätena större autonomi. Det har välkomnats av flera rektorer, då det anses underlätta samarbete med finansiärer och andra lärosäten.

– I dag har vi fler likheter med företag än med förvaltningsmyndigheter, anser Ingegerd Palmér, rektor för Mälardalens högskola. Det gäller att hitta en juridisk form där vi kan ha ett jämställt samspel med näringslivet, till exempel i en gemensam organisation för forskningsprogram. I dag kan vi egentligen inte ens skriva giltiga avtal med andra universitet och högskolor.

TCO kritiserar planerna

Men det finns också kritiska röster. TCOs utbildningspolitiska utredare Kristina Persdotter framhåller att myndighetsformen ger studenterna en god rättssäkerhet. Och på Karlstads universitet säger rektor Kerstin Norén att en ökad autonomi kan vara bra för det enskilda lärosätet, men kanske inte är det för Sverige.

– Det finns inget som säger att ett friare lärosäte kommer att bidra till samhällsutvecklingen. Det finns en risk att man avhänder sig för mycket av den politiska styrningen. Vi behöver en diskussion om detta.

En annan fråga som TCO vill uppmärksamma är att antalet platser i högskolans grundutbildning kan komma att dras ned kraftigt om resursutredningens förslag genomförs. Utredaren Dan Brändström vill lägga mer pengar på varje studieplats för att höja kvaliteten, och eftersom statliga utredningar inte får föreslå utgiftsökningar minskas i stället platserna i grundutbildningen med närmare tio procent. Då har man kommit ganska långt från den förra regeringens mål att 50 procent av en årskull ska ha börjat studera vid högskolan senast vid 25 års ålder.

– Det är mycket allvarligt, säger Kristina Persdotter. I dag är det bara 43 procent av 25-åringarna som har påbörjat akademiska studier, samtidigt som 60 procent av gymnasieungdomarna säger att de vill läsa vidare. Och Sverige har så pass goda finanser att vi har råd med både kvalitet och kvantitet.