Studenters makt beskärs
Studentinflytande på högskolorna är en kvalitetsfråga, men regeringen tycks inte se det så. Det pågår en avdemokratisering som riskerar att göra studentrörelsen irrelevant, skriver Kajsa Borgnäs, ordförande i Socialdemokratiska Studentförbundet.
Studentrörelsen står, liksom andra folkrörelser, under attack från den borgerliga regeringen. På kort tid har man aviserat en rad förslag och utredningar rörande den svenska högskolan. Det som vid första anblicken kan se ut som diverse nya grepp i olika högskolefrågor får i själva verket mycket stora övergripande strukturella konsekvenser för landets studenter och för högskolepolitiken som helhet. Synen på studenten som utbildningskonsument håller gradvis på att ersätta bilden av studenten som aktiv medaktör i den högre utbildningen. På sikt riskerar vi ett dramatiskt urholkat studentinflytande.
I kommittédirektiven för »ökad frihet för universitet och högskolor«, är det tydligt att det är högskoleledningarnas frihet som ska garanteras, inte studenternas, forskningens eller allmänhetens. Att utbildningsminister Lars Leijonborg säger sig vilja värna studenternas rättssäkerhet garanterar inget inflytande för landets studenter. I sin iver att beskära högskoleförordningen glömmer han att det är just högskoleförordningen som studenterna kan hänvisa till, både lokalt och nationellt via Sveriges Förenade Studentkårer, när de är missnöjda med sin utbildning. När makt och ansvar flyttas till varje enskild högskole- och universitetsledning får varje studentkår driva sina krav lokalt, i stället för gemensamt med andra. Det underminerar naturligtvis både möjligheterna till inflytande och garantierna för lika behandling mellan olika lärosäten. Leijonborg exemplifierar sin vision med det brittiska högre utbildningssystemet, där utvecklingen mot allt mer fristående högskolor pågått under lång tid. Men jämförelsen haltar. Faktum är att svenska högskolor och universitet sedan reformen 1993, i internationell jämförelse, redan i dag har mycket långtgående friheter.
Vidare ska det föreslagna nya resurstilldelningssystemet, i kombination med en bantad högskoleförordning, ge högskolorna incitament att »konkurrera om de bästa studenterna«. Med begränsad rätt till inflytande ska studenten ändå kunna »rösta med fötterna« om hon inte är nöjd. onsumentperspektivet är tydligt. Förändringarna innebär dessutom ett reellt hot mot det lokala arbetet för breddad rekrytering – ett annat av högskolans demokratiuppdrag. Om ersättningsnivån per student höjs i enlighet med förslaget, utan att det tillförs några extra resurser till högskolan, kommer outnyttjade delar av universitetens takbelopp användas, vilket gör att utbyggnaden av högskoleplatser troligtvis stannar av. Den regering som
lovade att »satsa på högskolan« i valrörelsen 2006 hävdar nu i stället att ökad konkurrens räcker som kvalitetssatsning. Det är naturligtvis nys.
Kårobligatorieutredningen, som presenterades för några veckor sedan, visar också den på samma tendens. Utredarna skriver: »det finns en påtaglig risk att reformen leder till en försvagning av och en försämrad kvalitet både i studenternas medverkan i högskolornas angelägenheter och i den studiesociala verksamheten« med avskaffat obligatorium, och »det finns även en risk att motivationen för att arbeta ideellt i kårerna minskar och att därför olika uppgifter som i dag utförs av förtroendevalda kommer att professionaliseras«. Detta kan rimligtvis inte ligga i linje med en ambition att utveckla och stärka studentinflytandet.
Den avdemokratiseringsprocess som just nu pågår inom den högre utbildningen sker med små steg i taget. För att Sverige ska vara en världsledande kunskapsnation krävs att universiteten är mottagliga för nya perspektiv och att många får del av, och kan påverka, den högre utbildningen. Vad som är ett studentperspektiv är inte entydigt, det kräver att verkliga studenter är med och ger ett verkligt bidrag. Utbildningsdepartementets ovilja att se studentinflytandet som en kvalitetsfråga, kopplad till synen på kunskap och utbildningens plats i samhället, riskerar att göra studentrörelsen irrelevant och på sikt tysta den helt. Det borde oroa alla oss som vet vikten av inflytande och fackligt arbete, oavsett i vilken form det sker.
Kajsa Borgnäs
Ordförande, Socialdemokratiska Studentförbundet
Detta är ett debattinlägg. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.
