Vård med risker på statens ungdomshem

– Det var något i luften, säger den behandlingspedagog på Klarälvsgården som vi i denna artikel kallar Ali men som egentligen heter något annat.

Han och hans kollega, som vi kallar Hassan, vill inte ha sina riktiga namn med i tidningen, men för Publikt berättar de om vad som hände den där lördagen i april förra året. Egentligen skulle de inte ha jobbat, men nu fick de ersätta två mindre erfarna anställda och ta fyra tonårspojkar till en datasal. Stämningen innan de gick var kaotisk, minns Ali.

– Ungdomarna ville inte ha oss med, utan våra mindre erfarna kollegor. Vi hade kunnat säga att bara två eller tre fick gå, av säkerhetsskäl, men då hade upprördheten blivit ännu större.

De fyra ungdomarna placeras två och två i små rum med datorskärmar, och Ali och Hassan står utanför i korridoren. När Hassan gör en avstickare till toaletten har han inte en tanke på att något obehagligt skulle kunna hända.

– Pojkarna kallade mig alltid farbror, de var jättesnälla och vi hade en fin relation. Jag litade på dem.

Men när han kommer tillbaka övermannas han av två ungdomar, och han känner att något vasst trycks mot halsen. De andra två pojkarna angriper Ali och tar strypgrepp. Även han får ett okänt, vasst föremål mot halsen. Han uppfattar att det är något av plast, kanske ett slipat plastbestick.

Hassan visar med händerna hur ungdomarna rycker till sig hans nycklar och larm, som är fästa i byxlinningen.

– Det är lätt att göra!

Ungdomarna tar också de två anställdas jobbmobiler, och tar sig ut genom flera låsta dörrar med hjälp av nycklar, nyckelbricka och kod.

Kvar står Ali och Hassan, inlåsta och chockade – Ali med ett skadat finger efter att ha försökt hindra ungdomarna från att smälla igen dörren om dem.

Ali får upp sin privata mobil och slår larm.

Det blir polisjakt med helikopter, och rymlingarna är snart infångade i skogen i närheten. Incidentens final blir en rättsprocess där ungdomarna döms för grovt hot mot tjänsteman och grovt egenmäktigt förfarande.

Men för de drabbade anställda är detta en händelse som bara fortsätter att pågå. Ali berättar att tanken far genom huvudet varje gång han går in genom grinden till ett nytt arbetspass: Kommer jag att överleva den här dagen?

– Om jag sitter i vardagsrummet på avdelningen och det kommer in mer än en ungdom tänker jag att nu händer det. Förr kunde jag sitta med flera ungdomar och spela Playstation. Men jag klarar inte det längre, fast det egentligen är mitt jobb. Jag har vandrat mycket i korridorerna.

Båda två har grava sömnproblem, och säger att samtal med psykolog inte har hjälpt. Hassan uttrycker det som att han ”fortfarande betalar den stora fakturan för detta”. Han känner sig ofta rädd.

– Jag kan bli rädd när min vuxne son står bredvid mig, och för skyltdockan på H&M.

Under rättegången förnekade ungdomarna allt våld och hävdade att personalen hjälpt dem att rymma. Men en chattkonversation mellan datorerna i de två rummen visar att de planerade att attackera Ali och Hassan.

Det har blivit allt vanligare att rymningar, fritagningar och andra våldsamma aktioner planeras genom kommunikation i mobiler och datorer, enligt Klarälvsgårdens institutionschef Jonathan Eliasson. Problemen är så stora att han klassar den sortens kommunikation som det största enskilda säkerhetshotet mot de anställda.

– Vi har gått igenom och analyserat alla incidenter under senare tid, och nästan alla grundar sig på det. Om vi begränsar användandet för en person lånar de en mobil, eller ser till att meddelanden skickas på Facebook till någon annan här.

STs arbetsplatsombud Johan Collin instämmer i problembeskrivningen.

– De kan göra upp om att en kompis ska komma och klippa upp nätstängslet, eller att en bil väntar i Karlstad om man är på utflykt, säger han.

Ungdomshemmen har fått sämre möjligheter att förhindra den sortens planering sedan riksdagen beslutade att ungdomarna har rätt att ha tillgång till elektronisk kommunikation. Institutionerna kan bara stoppa det under kortare perioder, med beslut för varje enskild individ. Statens institutionsstyrelse har begärt en lagskärpning, och regeringen har nyligen tillsatt en utredning i frågan.

Klarälvsgården i värmländska Deje har plats för sexton pojkar i åldern 16 till 21 år. De fyra låga, vitputsade byggnader som utgör ungdomshemmet skulle kunna uppfattas som idylliska. De omges av skog och berg, och nedanför rinner Klarälven.

Men den bilden störs av det flera meter höga stängslet, krönt av rullad taggtråd. Fotbollsplanen intill är inhägnad på samma sätt. Det kallas skalskydd.

– Skalskyddet runt fotbollsplanen satte vi upp nyligen, berättar Johan Collin. Det var för att även de som inte får vistas utanför det skulle kunna vara med och spela.

Många av ungdomarna som hamnar här har ett missbruk bakom sig, och anländer efter en period på akutavdelning där de fått drogerna ur kroppen. Vissa har även psykiatrisk problematik eller diagnoser som adhd och autism. I ökande grad präglas ungdomarna också av att de tillhört kriminella gäng.

– Jag märker en ganska stor skillnad på målgruppen mot tidigare, säger Klarälvsgårdens säkerhetssamordnare Matti Mannheimer. Det blir fler och fler i yngre ålder, och de har begått allt grövre brott – här finns ungdomar som är intagna för både mord och mordförsök. Trots unga år har de redan haft en kriminell livsstil under lång tid och stigit högt i den kriminella hierarkin.

Lägger man till att ungdomarna ofta har en avbruten eller haltande skolgång är det självklart en tuff uppgift att försöka återföra dem till ett ordnat och laglydigt vuxenliv. En vanlig vistelsetid på Klarälvsgårdens låsta avdelningar är sex månader. Institutionschefen Jonathan Eliasson konstaterar att de är där under sin ”mest komplexa tid”.

– Jag tycker att de flesta tar till sig vård och behandling, men de blir inte färdiga här. När faran för hot, våld och missbruk har minskat flyttar de vidare.

Ungdomshemmen inom Statens institutionsstyrelse har fler hot- och våldsincidenter än Kriminalvården och Polisen. Det hänger bland annat samman med att de anställda som arbetar med ungdomarna alltid befinner sig i deras fysiska närhet. De delar till och med bord vid måltiderna.

I medierna har annat våld vid institutionerna uppmärksammats – från personal mot klienter. En specifik fråga som diskuterats är det som kallas avskiljning, då en person skiljs från gruppen och får vistas ensam i ett rum i upp till fyra timmar. Även Inspektionen för vård och omsorg, IVO, kritiserade i sin årsrapport avskiljningar som inte varit befogade, liksom farliga nedläggningar, fasthållning med strypgrepp och liknande situationer. IVO beslutade förra året om stängning av en institution och lade ett föreläggande mot en annan på grund av den typen av missförhållanden.

Det finns numera en politisk majoritet i riksdagen för att helt förbjuda avskiljningar. Institutionschefen Jonathan Eliasson vill inte se en sådan förändring, även om han understryker att avskiljningar ska undvikas så långt det går. Klarälvsgården har endast haft en avskiljning de senaste 18 månaderna, framhåller han.

– Vi har lagt ned ett stort jobb på att hitta andra strategier. Men om vi i den situationen inte hade haft möjligheten hade det blivit väldigt farligt. Då kanske man måste ta till fasthållning eller använda lagstiftningen om nödvärn och kalla på polis. Det kan dröja tjugo minuter innan polisen kommer.

Han tror att politiker kan ha uppfattningen att avskiljningar innebär en risk att våldet sprider sig och blir allvarligare. Men så är det inte, anser han.

– Våldet kommer inte att försvinna, det är bara våra möjligheter att hantera det som minskar. Om medarbetarna inte har möjlighet att begränsa våldsutövandet till rummet som är avsett för avskiljningar kan det få till följd att våldet i stället sprider sig.

Hot- och våldssituationer uppstår ofta i konflikter mellan ungdomarna. Mitt under intervjun med säkerhetssamordnaren Matti Mannheimer piper hans larm, och han reser sig snabbt och går ut. När han kommer tillbaka berättar han att det varit slagsmål i skolan, mellan några ungdomar med bakgrund i olika gäng.

– Det finns risker när vissa ungdomar korsar varandras väg, säger han. Vissa unga ska inte ses, men ibland behöver de vara i skolan samtidigt för att vi över huvud taget ska kunna bedriva undervisning.

Skolan ligger i den administrativa byggnaden. Den som vill gå mellan kontorsdelen och skolan måste stanna till vid flera låsta dörrar och använda nyckel eller nyckelbricka och kod för att komma vidare. Skolan är inhyst i en vanlig korridor med små rum på båda sidor.

– Det här är det närmaste vi kommer ett vanligt klassrum, säger läraren Rickard Hednar och pekar in mot ett rum med fyra datorarbetsplatser, åtskilda av höga gråa skärmar.

Rickard Hednar är även skyddsombud, men han har sällan haft anledning att anmäla några missförhållanden, säger han. Det är exempelvis betydligt färre bråk i skolan än på avdelningarna där ungdomarna bor.

– De ser inte oss lärare som avdelningspersonal, och det är ett mjukare klimat där de kan vara mera sig själva. En annan fördel är att personalen alltid är densamma från dag till dag.

Dessutom väljer många frivilligt att komma hit, för att det blir för långtråkigt att vistas hela dagarna på avdelningen.

Men visst händer saker. Efter morgonens slagsmål i skolans korridor avbröts undervisningen i en timme, och den elev som låg bakom bråket fick inte komma tillbaka. Personalen lägger också ned stor möda på schemaläggningen för att förebygga konflikter mellan elever.

– Numera är det mest gängungdomar som är placerade här, och det blir mycket mer så att den inte får träffa den. Det är nytt för oss, och vi jobbar varje dag med den logistiken. Det innebär förstås också mer risker, för det är lätt att missa och glömma, säger Rickard Hednar.

Korridorerna med sina gråbeige väggar är slitna, både i skolan och i kontorsdelen. Kontrasten är stor mot matsalen en trappa ned, som går i ljust trä och har panoramafönster med utsikt mot skog och berg. Väggarna är målade i olivgrönt och fyllda av fotokonst och andra större konstverk.

Normalt används matsalen av både ungdomar och personal, men man har inte kommit i gång med det igen efter pandemin. Av säkerhetsskäl används pappmuggar och tallrikar och bestick av plast.

STs arbetsplatsombud Johan Collin står vid serveringsbordet i matsalens mitt när röster och tramp hörs från trappan, och en grupp ungdomar kommer ned från skolan. En av dem går fram till Johan Collin, pratar och skrattar och ger honom en kram.

Johan Collin kommer nära ungdomarna i sin roll som instruktör i olika program som ska hjälpa de placerade att hitta bättre livsnormer och hantera sina aggressioner. Syftet är förstås ytterst att möjliggöra ett gott liv ute i samhället, men framgångar i den delen innebär också en säkrare miljö för alla som vistas på Klarälvsgården.

Till det svåraste, säger han, hör samtal om moral.

– Man kan till exempel prata utifrån ett rollspel om ett dilemma, och gå en runda i gruppen. I början kan de försöka slingra sig och säger bara ”skjut dem!”, men vi försöker få dem att se vad som är bäst för alla inblandade.

Varje ungdom riskbedöms tre gånger om dagen, och personalen har även beredskap för bråk om exempelvis väckning, läggtider och möjliga tider för rökning för dem som är över 18 år. Och så fort en ny ungdom kommer in i gruppen förändras dynamiken. Johan Collin säger att han ändå bara minns ett tillfälle då han känt sig rädd.

– Det var när jag precis hade blivit pappa för första gången och nog var känslig på grund av det. Jag hamnade i en situation där det slets loss lister som det vevades med. Annars är jag trygg med mina kollegor, vi vet vad vi ska göra. Man tar ett steg tillbaka och tänker: gör det något om en teve går sönder?

I likhet med många erfarna anställda kan han känna på sig när det är något på gång. En varningssignal är att de unga distanserar sig fysiskt från personalen.

– Om de vet att de ska göra något som är fel behöver de distansera sig först. De har ju i alla fall en tröskel.

Om en grupp drar sig undan och verkar planera något lägger sig personalen snabbt i, säger Johan Collin. De föreslår en pingismatch eller någon annan fysisk aktivitet, eller kanske en lektion i självkontroll.

Arbetsmiljöverket har i en rad inspektioner uppmärksammat de stora riskerna för hot och våld på ungdomshemmen och lagt ett föreläggande om förbättringar på en rad punkter. De gäller sådant som riskbedömningar, säkerhetsrutiner, utbildning, larm och ensamarbete. Statens institutionsstyrelse har nyligen svarat att ett arbete pågår på alla fronter och att kraven kommer att uppfyllas.

Johan Collin bedömer, liksom ST-avdelningen, att myndigheten i huvudsak är på rätt spår. Men det finns en möjlig baksida med att exempelvis göra det svårare att rymma, påpekar han.

– Det höjer insatserna för fritagningar, det kanske behövs skjutvapen för att komma in. Så det är ett tveeggat svärd, och från fackligt håll har vi lyft att man måste göra risk- och konsekvensanalyser.

Johan Collin har precis bytt tjänst till Klarälvsgårdens öppna avdelning Saltus, en röd tegelbyggnad som ligger inne i samhället Deje. Vid entrén finns en knapp med skylten ”Bråklarm” som går till polisen. Här bor sex ungdomar som får träna på ett betydligt friare liv än på de låsbara avdelningarna. De har egna passerkort och får vara ute ensamma i två timmar – då hinner man med en tur med bussen till Karlstad. Ungdomarna får också göra upp veckomenyn och vara med i köket och laga mat, berättar Christoffer Johansson, skyddsombud på avdelningen.

Det är färre hot- och våldsincidenter på Saltus än på de andra avdelningarna. Den extra höga bemanningen – som är ett test inom SiS – har varit till stor hjälp, anser han.

– Vi jobbar bättre med killarna när vi har tiden, och det borde egentligen vara så överallt. Man ser tidigt om någon mår dåligt och kan prata eller föreslå en aktivitet, till exempel en biltur.

Impulshandlingar förekommer, skrik och tallrikar som åker i väggen. Men Christoffer Johansson har inte känt sig hotad, säger han. Den enda allvarliga händelse på senare tid som han kan påminna sig kom egentligen utifrån. Ett gäng ungdomar från närliggande Forshaga samlades utanför Saltus, beväpnade med basebollträn och knivar.

– Det var någon här som hade stött på en tjej i Forshaga. Men en i gänget hade varit placerad här, så vi gick ut och pratade med dem. Då avlägsnade de sig.

Johan Collin ser för sin del Saltus som ett kvitto på att Klarälvsgården har en fungerande vårdkedja. De som kommer hit har hunnit förändras sedan första dagen på ungdomshemmet.

– Vi har ganska klara mål med behandlingsinsatser och ser att de fungerar, vi ser en progression. När en unge går från klarhet till klarhet och socialtjänsten sedan plockar upp bollen med jobb och lägenhet, då är jobbet som bäst. Det är därför vi är här.

Generaldirektören önskar sig resurser för att öka bemanningen

Det pågår ett omfattande arbete för att öka säkerheten inom den statliga tvångsvården. ”Vi behöver få ned hot och våld rejält för att skapa en trygg miljö och kunna behålla våra medarbetare”, säger Elisabet Åbjörnsson Hollmark, generaldirektör för Statens institutionsstyrelse.

Elisabet Åbjörnsson Hollmark tog över som generaldirektör för Statens institutionsstyrelse, SiS, i augusti 2019. Två år senare fick hon ta emot ett tjugosidigt föreläggande från Arbetsmiljöverket med krav på åtgärder mot hot och våld inom en rad områden: riskbedömning, utbildning, larm, ensamarbete och säkerhetsrutiner. Föreläggandet kom inte som en överraskning, säger hon.

– Arbetsmiljöverket hade identifierat precis samma saker som vi själva hade sett, och vi hade redan kommit en bit på väg i arbetet. Vi har gjort stora satsningar och kommer att fortsätta med det.

SiS har bland annat skapat en ny säkerhetsorganisation med en central säkerhetschef och lokala säkerhetssamordnare. Myndigheten har börjat säkerhetsklassa institutionerna och tydliggjort normer för riskbedömning och ensamarbete. I höst startar en ny nio veckor lång grundutbildning.

Allt utvecklingsarbete sker i samverkan med fack och skyddsorganisation, understryker Elisabet Åbjörnsson Hollmark.

– Vi har stor samsyn. Vi har även arbetat tillsammans med svaret till Arbetsmiljöverket.

Till en del handlar förändringsarbetet om att få alla lokala institutioner att följa gemensamma riktlinjer och normer. Variationerna har historiskt varit stora, och SiS har till och med fått stänga avdelningar på grund av missförhållanden.

Elisabet Åbjörnsson Hollmark pekar på värmländska Klarälvsgården som ett positivt exempel.

– Det de har åstadkommit är det vi behöver göra på alla ställen. De har stabila medarbetargrupper, använder ett lågaffektivt bemötande och är tydliga med vad som förväntas.

I stor utsträckning styrs SiS förutsättningar av politiska beslut. I likhet med vad anställda på Klarälvsgården säger till Publikt anser Elisabet Åbjörnsson Hollmark att reglerna för ungdomars och klienters kommunikation med omvärlden, exempelvis via mobiler, måste bli striktare.

– Det kanske inte är till barnens bästa att de har kontakter med kriminella utanför.

I den frågan har SiS gjort en hemställan om ändrade regler, och regeringen har nyligen tillsatt en utredning som tydligt syftar till en skärpning.

En debatt om så kallade avskiljningar har också pågått. Vid avskiljningar förs en person bort från gruppen under en begränsad tid, och det finns en politisk opinion för att helt förbjuda den åtgärden. Det motsätter sig SiS.

– Vi strävar efter att minska antalet situationer där vi måste använda den särskilda befogenheten. Men man måste se vilken vårdtyngd de här ungdomarna har. Samhället har inte lyckats bryta ett destruktivt liv med kriminalitet och missbruk, och till slut placeras de i den slutna tvångsvården, säger Elisabet Åbjörnsson Hollmark.

Om avskiljning förbjuds behövs kompenserande åtgärder, anser hon, bland annat en helt annan nivå på bemanningen. Och personaltätheten är redan i dag en fråga där SiS agerar gentemot regeringen. Myndigheten anser sig behöva mer resurser på vissa håll, exempelvis på institutioner med den högsta säkerhetsklassningen och i vården av personer med autism och suicidrisk.

– Vi har sagt till regeringen att vi måste förstärka bemanningen, annars klarar vi inte uppdraget.