Trångt innanför murarna

Höga och kamerabevakade dubbla taggtrådsstängsel omger Fosieanstalten, belägen i ett industriområde i de sydöstra delarna av Malmö. Innanför murarna, i ett förrådsrum, står kriminalvårdaren Hannes Henricson och staplar tältsängar från Ikea ovanpå varandra. Vissa är så nya att plasten fortfarande sitter kvar. Det råder nämligen akut platsbrist på anstalter över hela landet. Fosieanstalten är en av de enheter som gjort om vissa av sina celler till dubbelrum, så kallade beredskapsplatser, för att snabbt kunna ta emot fler dömda. Enkelsängar har bytts ut mot våningssängar. De nyintagna hamnar – om det inte finns särskilda skäl – först i ett sådant dubbelrum.

– Men platserna räcker ändå inte till, konstaterar Hannes Henricson, som vid sidan av arbetet som kriminalvårdare också är ordförande för STs arbetsplatsklubb för 60-talet medlemmar på Fosie.

Det är därför tältsängarna behövs. Hannes Henricson visar de fyra besöksrum som tillfälligt gjorts om till bostadsrum. På grund av coronapandemin råder sedan i våras tillfälligt besöksförbud, så just nu används de ändå inte till annat.

– Det kan väl gå an en kortare period. Men i nuläget används besöksrummen ofta som sovceller, och det är ju faktiskt inte tänkt att någon ska bo här.

Dessutom har även väntrummet och isoleringsceller behövt tas i bruk, berättar Hannes Henricson. Det är värre, tycker han, för de är mycket sterila miljöer och har inte ens fönster.

– Överbeläggningar är varken bra för de intagna eller för medarbetarna. Det tär åt båda håll.

Fler intagna leder nämligen till att trycket ökar precis överallt i verksamheten. Att alla ska ha en säng att sova i på en säkerhetsmässigt godkänd plats är en sak, men den pressade situationen märks även på sådant som man kanske inte tänker på i första hand, säger Hannes Henricson. Ett sådant exempel är den ökade mängden personliga tillhörigheter. Klienterna, som de intagna konsekvent kallas inom Kriminalvården, har ofta med sig privata ägodelar när de inställer sig för att avtjäna sitt straff. Dessa har anstalten ansvar för att magasinera.

– Vissa kommer enbart med en plastpåse, medan andra har med sig flera resväskor och massa porslin, möbler och annat bohag. Det beror helt på klientens privata situation, säger Hannes Henricson medan han vandrar runt i korridorerna med nycklar och passerkort och visar källarförråden där saker står staplade efter ett system med tydlig numrering.

– Hur mycket utrymme som helst finns inte, konstaterar han.

Ett ökat antal klienter leder också till fler besök hos den interna vårdpersonalen. Även transporterna och de interna förflyttningarna blir fler. Det blir högre tryck på duschar, pentryn och allmänna utrymmen ute på avdelningarna. Köerna till telefontider blir längre. Mängden tvätt och disk ökar.

– Medarbetarna är i ständig aktiv beredskap och får inte en lugn stund för administrativa arbetsuppgifter, som vi faktiskt har behov av.

När det är fullt i anstaltens verkstäder får klienterna växelvis vara lediga, i stället för att sysselsättas varje vardag. De som inte är i verkstäderna är i stället på sin avdelning. Det skapar merjobb för de anställda, som då måste finnas tillgängliga för frågor och pratstunder. Och rätt som det är kan det hetta till mellan några klienter.

– Då måste vi medarbetare släppa allt vi har för händerna för att styra upp.

Under många år minskade antalet intagna i Kriminalvården. Myndigheten fick lägre anslag och anstalter stängdes. Men 2016 vände trenden och därefter har beläggningen skjutit i höjden. 2018 togs 513 nyintagna in på anstalt – det största inflödet på tio år. Samma år ökade medelantalet häktade med 13 procent jämfört med föregående år.

Flera anstalter, av vilka Fosie alltså var först ut, gjorde redan 2018 dubbelrum av vissa enkelrum. Tillsammans skakade

anstalterna detta år på så vis fram 45 beredskapsplatser. Trots det blev beläggningsgraden än högre 2019. Och siffrorna fortsätter att stiga, visar myndighetens statistik, som sträcker sig fram till juli 2020.

Ulrik Andersson.

Ulrik Andersson är en av två gruppchefer på Kriminalvårdens nationella placeringssektion. Hans enhet ansvarar för alla placeringar i hela landet och har därmed detaljerad överblick över situationen.

– I dagsläget är det fullbelagt på så gott som alla anstalter i landet, åtminstone på klass 1 och klass 2 där trycket är störst, säger han.

Klass 1 och 2 är slutna anstalter, till skillnad från klass 3-anstalterna som är öppna. I mitten av september var beläggningsgraden på de slutna anstalterna 115 respektive 111 procent, exklusive beredskapsplatser. Inget tyder på att ett minskat tryck är att vänta.

– Det har många olika orsaker, men några av de främsta är att strafftiderna har ökat för bland annat vålds-, vapen- och narkotikabrott. Man har också skjutit till mer resurser till Polismyndigheten, och Kriminalvården påverkas starkt av den övriga rättskedjan.

Fler poliser leder ju till att fler åker fast och döms, förklarar Ulrik Andersson. Och då behövs det fler platser på anstalterna.

– Hela politiken andas just nu strängare straff, att ta bort ungdomsrabatten är exempelvis ytterligare en åtgärd som diskuteras och som skulle påverka platsbehovet.

Idealet är att ligga på en beläggningsgrad på 90 procent, säger Ulrik Andersson. Det ger utrymme för flöden, omflyttningar, anpassningar och till att lösa akuta situationer som exempelvis konflikter mellan klienter eller att separera dem som ingår i samma gängkonstellationer.

– I dagsläget tvingas vi snarare ta första bästa lediga plats och har inte möjlighet att anpassa placeringen efter de olika anstalternas inriktning och vilken behandling som passar respektive klient bäst. Det kan i förlängningen leda till att de minskande siffror vi har för antalet som återfaller i brott efter avtjänat straff tyvärr kan börja gå uppåt igen, spår Ulrik Andersson.

Det som man däremot aldrig tummar på är säkerheten, lovar han. Bedöms en klient kräva en hög säkerhetsklass placeras personen aldrig i en lägre klass än så.

Också på landets häkten är situationen pressad. Där ligger beläggningsgraden på i snitt omkring 95 procent, trots att flera häkten de senaste åren utökat antalet platser.

– I exempelvis Malmö har häktet hyrt 22 celler i polisarresten för att råda bot på platsbristen, säger Ulrik Andersson.

Trycket på häktesplatser följer ett årshjul, konstaterar han: det går vanligtvis ned under sommarmånaderna när hela rättssystemet går på sparlåga, för att ta fart igen till hösten.

– Jag förväntar mig kurvor som fortsatt kommer att gå upp vad gäller behovet av platser på både anstalter och häkten. Vi på placeringsenheten har en mycket god kommunikation med respektive anstalt och de gör verkligen vad de kan. Men det gäller nu att det inte blir några som helst förseningar i de utbyggnadsplaner som sjösatts, då vet jag faktiskt inte hur vi ska lösa detta, säger Ulrik Andersson.

En av de helt nya anläggningar som ska byggas – avtalet skrevs på i juni i år – kommer att ligga i Trelleborg. Det är bara omkring tre mil från Fosie. Anstalten är tänkt att stå färdig inom fem till tio år och ha plats för 300 klienter. Men Hannes Henricson är ändå tveksam till om det kommer att minska trycket i de befintliga anstalterna.

– Vår oro från fackligt håll är att de tillfälliga lösningar man hittar nu, med dubbelrum och att nyttja utrymmen som egentligen är tänkt för annat, så småningom blir permanenta. Då kommer de nya anstalter som planeras bara att ta de klienter som absolut inte får plats på befintliga enheter, men de tillfälliga lösningarna blir kvar, befarar han.

Rebecca Ohlsson, anstaltschef på Fosie, är väl medveten om problemen och håller med Hannes Henricson om att det ökade antalet klienter är påfrestande för medarbetarnas arbetsmiljö.

– Visst blir det exempelvis fler konflikter mellan klienterna, och det påverkar personalen. I många fall handlar det dessutom om småsaker som har med den pressade situationen att göra, som att någon tagit slut på all filmjölk i kylen. För en klient, som inte själv styr över om och när han kan få mer fil, kan en sådan grej faktiskt bli ett stort irritationsmoment, säger Rebecca Ohlsson.

Men hon framhåller också att Fosieanstalten har fått en förstärkning av budgeten i samband med beslutet om dubbelbeläggning. Det har gjort det möjligt att i viss mån utöka antalet medarbetare i takt med att klientantalet vuxit, totalt med nio årsarbetskrafter för hela anstalten.

När Publikt är på plats syns resultatet av detta rent fysiskt. De erfarna kriminalvårdarna Vlad Selaru och Marina Mikuljan håller på att introducera de nya medarbetarna Julia Henriksson och Elin Nelson, som är mitt inne i den obligatoriska introduktionen på tio dagar då de som nyanställda går bredvid sina kolleger.

Marina Mikuljan berättar att hon tyckte att det var jobbigt för något år sedan, det här med dubbelbeläggning och allt fler klienter.

– Men nu är det liksom som att man vant sig, funderar hon.

Just detta är ST-klubbens Hannes Henricson bekymrad över: att undantaget smygande förvandlas till normalläge. Han konstaterar att det alltid är en viss omsättning på personal, men att han och kollegerna i klubben på sistone har märkt en skillnad vad gäller vilka det är som slutar.

– Att unga lämnar, som bara har jobbat tillfälligt, är inget konstigt. Men nu ser vi hur allt fler erfarna och äldre väljer att lämna. Det oroar mig, för då blir belastningen än högre på dem som är kvar.

Det är inget fel på de nyanställda, betonar Hannes Henricson. De kan vara mycket kompetenta. Men det tar ett tag att lära sig ”hantverket” och att gå de interna vidareutbildningar som krävs för olika behörigheter.

– Ju färre erfarna som är kvar, desto färre kan dela det ansvaret och kunnandet. Det blir en negativ spiral. Om man kommer in i Kriminalvården nu så har man dessutom inte heller sett hur det var förut, man tror att det är så här det måste vara.

Anstaltschefen Rebecca Ohlsson betonar vikten av att hålla fast vid rutiner i den rådande situationen, som ett sätt att hantera den och garantera säkerheten. Hon och resten av ledningen har sett till att lägga in återkommande praktiska övningar för olika scenarier.

– Alla ska veta exakt vad de ska göra vid incidenter och tillbud. Det är när vi brister i rutiner som det kan bli farligt, för håller vi bara kvar vid dem har vi en mycket säker verksamhet. Men risken för en felande mänsklig faktor ökar ju när medarbetarna har hög arbetsbelastning i längre perioder.

Det har blivit dags för lunchpaus för klienterna. De allra flesta har ägnat förmiddagen åt arbete inne i någon av anstaltens tre verkstäder. Men nu gapar de tomma efter att klienterna har lotsats på led genom korridorerna, en procedur som tar ett tag eftersom var och en ska visiteras av de kriminalvårdare som står uppställda längs korridorväggarna. En metalldetektor ska också göra sitt innan någon får gå

vidare till respektive avdelnings pentry, som i de rådande pandemitiderna fått ersätta den gemensamma matsalen.

– Det är så klart oerhört viktigt att ingen får med sig tillhyggen från verkstäderna, konstaterar produktionsledare Krister Wiman.

Han har arbetat inom Kriminalvården sedan 1985. Först på Kirsebergsanstalten, men sedan 1997 som produktionsledare

här i förpackningsverkstaden på Fosie.

– Jag arbetade inom förpackningsindustrin i början av 1980-talet och avancerade till ledaruppdrag. En chef gav mig rådet att jobba inom Kriminalvården ett tag för att skaffa mig erfarenhet av alla sorters människor. Men jag gillade det så mycket att jag blev kvar, konstaterar Krister Wiman så här med 35 år i backspegeln.

I anstaltens verkstäder har klienterna sysselsättning sex timmar om dagen, måndag till fredag. Här finns olika stationer där det bland annat spikas, hamras, sågas och borras samt lagas cyklar och tillverkas läderarbeten.

– Vanligtvis har vi beställningar från kunder som gör att vi har fullt upp. Men nu under coronan har mycket stannat av, så vi har fått tillverka en del egna produkter för att ha saker att göra, säger Krister Wiman och visar nygjorda läderskärp som ligger i handspikade trälådor med texten ”Made in jail”.

De kommer att säljas i butiken på den öppna anstalten i Tygelsjö dryga milen härifrån, förklarar han.

Verkstaden som Krister Wiman basar över är från början planerad för att ta emot 14 personer åt gången. Under våren utökades antalet klienter i verkstäderna successivt, i takt med dubbelbeläggningarna. Man löste det genom att sätta upp ytterligare någon arbetsstation. I Krister Wimans förpackningsverkstad fick man dessutom en ny produktionsledarkollega, eftersom det var här som klientantalet ökade mest.

– Vårt uppdrag är att bryta onda cirklar. Att ha en sysselsättning under dagarna och att kunna anpassa verksamheten utifrån behov är jätteviktigt för klienternas förändringsresa. Därför har vi verkligen ansträngt oss för att kunna utöka vår kapacitet även i verkstäderna, säger han.

Men nu går det inte att tränga in fler. I förpackningsverkstaden har de tidigare 14 sysselsättningsplatserna blivit 30.

– Det fungerar inte rent säkerhetsmässigt att ta emot fler än så. Då skulle det bli omöjligt att hålla koll och finnas till hands för alla, säger Krister Wiman.

Han och kollegerna gör numera scheman där klienterna får ledigt en halvdag i taget. De är noga med pusslandet, så att det inte leder till längre perioder av sysslolöshet för enskilda individer.

– Samtidigt måste vi tänka på konstellationer, annars kan det bli konflikt, säger Krister Wiman.

 

För att skapa fler verkstadsplatser görs nu en tidigare konferenslokal om till sysselsättningslokal. Framåt november hoppas produktionsledarna att ommöbleringen ska vara klar.

– Delar av den produktion som finns i befintliga lokaler i dag kommer att flyttas till denna nya lokal, är tanken. På så vis kommer man att kunna ta emot som mest ytterligare 15 klienter åt gången, förklarar anstaltschefen Rebecca Ohlsson.

Hon upplever att Fosie får gehör från den nationella placeringssektionen när de någon gång tvingas säga nej och omöjligt kan trycka in någon mer. Men alla är också medvetna om att om inte Fosie kan skapa plats hamnar pressen i stället på någon annan anstalt – och alla är ju i samma sits.

När Publikt ringer upp Kriminalvårdens generaldirektör Martin Holmgren säger han att just flexibla lösningar, bland annat från golvet ute i verksamheten, nu är jätteviktiga för att myndigheten ska klara situationen. Han har dock inte ytterligare konkreta exempel på vad det skulle kunna bestå i, utöver dubbelbeläggningar och användningen av besöksrum och liknande lokaler.

– Men det jag kan säga är att vi aldrig skulle ha kommit så här långt utan de många fantastiska och lösningsinriktade medarbetare vi har runt om i Kriminalvården.

Vad gäller omsättningen på personal, som oroar arbetsplatsklubben på Fosie, framhåller Martin Holmgren att Kriminalvården på nationell nivå i nuläget inte har högre personalomsättning än andra myndigheter. Snittet ligger på 10 procent.

– Även en sådan nivå kan dock uppfattas som hög, särskilt som det kan variera mycket runt om i landet och också mellan olika personalkategorier, konstaterar han.

Ett par veckor efter samtalet skriver Martin Holmgren i en debattartikel i Dagens Nyheter att Kriminalvården nu går upp i stabsläge för att hantera den kris platsbristen innebär. Åtgärden ska göra det enklare att ta beslut som gör det möjligt att snabbt få fram fler tillfälliga platser.

På anstalten i Fosie har Hannes Henricson och hans kolleger just fått en ny beställning på att iordningställa ett besöksrum till tillfälligt bostadsrum.

– Jag hoppas verkligen inte att vi hamnar i ett läge där vi tvingas ställa upp tältsängar på rad i vår bollhall och skapa en kollektiv sovsal. Där är vi inte än, men vi har börjat fundera på det som ett alternativ. Det skulle dock kräva än mer personal, och då särskilt nattetid.

Att ta till bollhallen är något som även diskuterats i ledningen i anstaltsorganisationen, bekräftar Rebecca Ohlsson.

– Vi har diskuterat den som en absolut nödlösning för att skapa sängplatser. Men då bara för en natt, för att klienter därefter ska kunna gå vidare till annan anstalt. Eftersom vi tycker om att vara förberedda och ha en plan för varje tänkbar incident så är detta något som vi har planerat för. Än så länge har vi inte nått en nivå när detta behövts, men vi inom Kriminalvården behöver som sagt ständigt ha en beredskap.