Skilda synsätt på löneskillnad

På internationella kvinnodagen i år fylldes sociala medier av fyra siffror: 16.09. Enligt den rörelse som tagit sitt namn efter klockslaget, och som Fackförbundet ST är en del av, är det fram till 16.09 varje dag som kvinnor får lön. Efter det jobbar de gratis.

Det påståendet bygger på Medlingsinstitutets analys, som kommer fram till att den generella löneskillnaden mellan män och kvinnor på hela arbetsmarknaden 2018 var 10,7 procent. Enligt samma rapport var löneskillnaden i statlig sektor 6,5 procent.

Ett drygt halvår tidigare gick det att läsa i medier att den oförklarade löneskillnaden mellan kvinnor och män i staten – det vill säga den som skulle kunna bero på diskriminering på grund av kön – var 0,5 procent 2018. Den siffran kom från Arbetsgivarverkets rapport ”Utvecklingen av löneskillnader mellan kvinnor och män 2008–2018”.

Ungefär samtidigt presenterade konsultnätverket Lönelotsarna, som prisats av ST, en rapport som visar att lönen i kvinnodominerade yrken inom staten i genomsnitt är 9 procent lägre än i jämförbara yrken.

– Statistik handlar om att hitta olika sätt att bryta ned och definiera siffror. Resultatet är beroende av hur man väljer att göra det, och det är fullkomligt logiskt, säger Oskar Falk, biträdande förhandlingschef på ST.

Medlingsinstitutet är en statlig myndighet som bland sina uppdrag har att analysera löneutvecklingen ur ett jämställdhetsperspektiv. I förordet till den rapport som presenterades i juni 2019 skriver generaldirektör Carina Gunnarsson att ambitionen med rapporten är att berätta något av vad den officiella lönestatistiken säger om löner och löneskillnader, men också att visa olika sätt att beräkna och se på löneskillnader.

Rapporten utgår från den lönestrukturstatistik som varje år samlas in av SCB. Den statistiken innehåller uppgifter om bland annat lön, kön, ålder, arbetstid och yrke enligt Standard för svensk yrkesklassificering, SSYK.

2018 var den generella löneskillnaden mellan kvinnor och män 10,7 procent, kommer Medlingsinstitutet fram till. Den siffran är en jämförelse av heltidslöner, men tar inte hänsyn till några omständigheter, till exempel yrke, ålder, utbildning och så vidare. När sådana variabler förs in i analysen kvarstår en skillnad på 4,4 procent. Yrke är enligt analysen den variabel som förklarar den största delen av skillnaden mellan kvinnors och mäns löner. ”Den svenska arbetsmarknaden är till stor del uppdelad så att kvinnor och män arbetar i olika yrken med olika löneläge”, står det i rapporten.

Medlingsinstitutet kallar de statistiskt mätbara variablerna för förklarande faktorer, och den skillnad som återstår när de vägts in för oförklarad skillnad. I rapporten understryker myndigheten dock att det med de mätmetoder som används inte går att svara på frågan om det förekommer osakliga löneskillnader. ”Den oförklarade löneskillnaden är oförklarad endast i statistisk mening”, står det i rapporten.

I rapporten presenterar Medlingsinstitutet också sektorsuppdelade siffror. För staten är den generella löneskillnaden mellan kvinnor och män 6,5 procent och den oförklarade skillnaden 3,7 procent.

Carina Gunnarsson avslutar sitt förord till Medlingsinstitutets rapport med orden: ”Att studera lönebildningen ur ett jämställdhetsperspektiv är en del i Medlingsinstitutets uppdrag. Att rätta till eventuella orättvisor och felaktigheter är däremot en fråga för parterna.”

På det statliga området är parterna Arbetsgivarverket och ST, genom Offentliganställdas förhandlingsråd, OFR. Och de står långt ifrån varandra vad gäller synen på jämställda löner i staten. På frågan om de åtminstone kan enas om att det finns ett problem med oskäliga löneskillnader mellan kvinnor och män, svarar Oskar Falk med ett ”njaä”.

– Vi är överens om att vi inte kan släppa frågan. Men det är klart att den fackliga sidan är mer på,

och tycker att det behöver göras mer, säger han.

Arbetsgivarverket utgår i sin analys från den partsgemensamma lönestatistik som baseras på klassificeringssystemet Besta, befattningsgruppering för statistik i staten, och kommer fram till att den oförklarade löneskillnaden mellan statsanställda kvinnor och män är 0,5 procent.

– Den oförklarade skillnaden är den delen som vi inte kan mäta statistiskt med hjälp av informationen som finns tillgänglig i den partsgemensamma lönestatistiken, och som skulle kunna bero på kön, säger Anna Araskog, som är statistiker på Arbetsgivarverket och en av författarna till rapporten ”Utvecklingen av löneskillnader mellan statsanställda kvinnor och män”.

Arbetsgivarverkets analys bygger på samma grundläggande principer som Medlingsinstitutets analys. Anledningen till att resultaten skiljer sig är till stor del att de två myndigheterna använder olika klassificeringssystem, Besta respektive SSYK.

– Besta är mer exakt, det ger mer information om skillnader i befattningar och dessutom är det skräddarsytt för staten, säger Anna Araskog om Arbetsgivarverkets val att utgå ifrån den partsgemensamma lönestatistiken.

Arbetsgivarverket använder delvis samma variabler som Medlingsinstitutet när de försöker förklara vad skillnaden beror på. Men Arbetsgivarverket tar hänsyn till ytterligare några omständigheter. Arbetstidsomfattning är en sådan variabel. Arbetsgivarverket har valt att inte räkna upp deltidslöner till heltidslöner i sin analys.

– Det beslutet föregicks av ett internt resonemang. Det finns för- och nackdelar med båda sätten. Det är självklart att man tjänar mindre om man jobbar mindre, det handlar inte om diskriminering, säger Anna Araskog.

Att det skulle kunna vara strukturella orättvisor som ligger bakom det faktum att kvinnor jobbar mer deltid än män är en helt annan fråga, menar Anna Araskog.

Enligt henne är det också så att den sanning som gäller för stora delar av övriga arbetsmarknaden – nämligen att kvinnodominerade yrken har lägre löneläge än mansdominerade yrken eller yrken med jämn könsfördelning – inte gäller inom staten.

– Genomsnittslönerna i kvinnodominerade yrken i staten är inte sämre än i mansdominerade eller jämnt fördelade yrken. Däremot tjänar männen i de kvinnodominerade yrkena i genomsnitt mer, vilket delvis beror på att de ofta har mer kvalificerade arbetsuppgifter enligt Besta-koden.

Det är en annan bild än den som Lönelotsarnas rapport förmedlar. Lönelotsarna, som beskriver sig själva som ett nätverk av experter på lönebildning och lönekartläggning, kommer i sin analys fram till att lönen i kvinnodominerade yrken inom staten i genomsnitt är nio procent lägre än i övriga jämförbara yrken.

I rapporten ”Strukturella löneskillnader – en (o)fullständig bild av löneskillnader 2018 med fördjupning i statlig sektor” kartlägger och analyserar Lönelotsarna just de strukturella löneskillnaderna. Syftet är att komplettera Medlingsinstitutets beräkningar ”för att få en fullständig bild av löneskillnaderna mellan kvinnor och män i lika och likvärdiga yrken”, skriver de.

Det Lönelotsarna gör, som varken Medlingsinstitutet eller Arbetsgivarverket gör, är att systematiskt värdera kraven i arbetet. Genom att väga samman kraven, såsom kunskap och färdigheter, utbildning, ansvar, ansträngning och arbetsförhållanden, delar de in yrkena i ett antal grupper. Alla yrken inom en och samma grupp är att betrakta som likvärdiga, enligt Lönelotsarnas värdering.

– Det verktyg vi använder för värderingen är en metod som utvecklades hos Jämo, Jämställdhetsombudsmannen, och som bygger på de kriterier som finns i diskrimineringslagen, säger Lena Johansson, som i många år arbetat med jämställdhetsstatistik, bland annat på SCB och Regeringskansliet, och är en av författarna till Lönelotsarnas rapport.

Lönelotsarnas arbetsvärdering visar att kvinnodominerade yrken inom staten har lägre lönenivå än likvärdiga yrken, och inom de flesta yrken tjänar kvinnor mindre än män.

– Vi ser samma mönster för staten som för arbetsmarknaden i stort, även om skillnaden är lite mindre inom staten, säger Lena Johansson.

Att som Lönelotsarna bedöma yrken utifrån en systematisk metod är dock omstritt.

– Det är det mest kontroversiella man kan göra när det gäller att jämföra löneskillnader mellan kvinnor och män, sett från min långa erfarenhet. Men vi är väldigt tydliga och transparenta med hur vi har värderat. Att systematiskt värdera kraven i arbete är det enda sättet att synliggöra de strukturella löneskillnaderna, säger Lena Johansson.

Lönelotsarna har hittills släppt tre rapporter om de strukturella löneskillnaderna. Enligt Lena Johansson har rapporterna hittills inte fått den uppmärksamhet de hoppats på.

– Men vi ger oss inte, vi kommer att fortsätta. Det är ju ingen annan som gör det vi gör. Och vi tror på det.

Det gör, som sagt, även ST. 2018 tilldelades Lönelotsarna STs arbetslivs-och demokratipris på 25 000 kronor. ”Det kunskapsunderlag de bidrar med är mycket värdefullt för organisationer och partsföreträdare som arbetar för en jämställd och saklig lönesättning”, kommenterade STs ordförande Britta Lejon utmärkelsen i ett pressmeddelande.

På internationella kvinnodagen i år, samma dag som ST genom 16:09-rörelsen manifesterade för ”Lön hela dagen”, presenterade man ett seminarium med Lönelotsarna på förbundets hemsida.

– Det som Lönelotsarna gör är intressant, för de synliggör de strukturella löneskillnaderna som ofta gömmer sig i annan statistik, säger Elin Moberg, som arbetar med opinion och påverkan på ST.

I samhällsdebatten använder ST, precis som 16:09-rörelsen, Medlingsinstitutets ovägda siffror för löneskillnaderna mellan kvinnor och män. Det vill säga de generella siffror som bara anger den genomsnittliga skillnaden utan att hänsyn tagits till några omständigheter som till exempel yrke, utbildning och erfarenhet.

– Anledningen till att vi valt att göra det är att om man tittar på de justerade siffrorna så missar man diskriminerande faktorer som i sig kan ligga bakom att kvinnor tjänar mindre än män. Ett exempel är yrke, som enligt Medlingsinstitutet är den faktor som förklarar den största delen av skillnaden mellan kvinnor och män. Det finns en tydlig samvariation mellan kvinnodominerade yrken och lägre lön. Ju fler kvinnor som jobbar inom ett yrke desto lägre lön. Det får vi inte syn på om vi tittar på de justerade siffrorna, säger Elin Moberg.

Både hon och hennes kollega Oskar Falk framhåller att ST arbetar brett i frågan om jämställda löner.

– För oss som fackförbund är det viktigt att finnas på alla nivåer, både i samhällsdebatten och som stöd för den enskilde medlemmen, säger Oskar Falk.

Han menar att de ovägda måtten är intressanta på en samhällsnivå och ger en indikation på hur det skulle kunna se ut på en arbetsplats.

– Men breda rapporter och analyser kan inte förklara vem som är lönediskriminerad eller vad det beror på. För det krävs att man tar hänsyn till samtliga faktorer, genom att göra en lokal arbetsvärdering och lönekartläggning. Först då framgår det, säger Oskar Falk.

När Publikt i höstas granskade hur myndigheterna lever upp till diskrimineringslagens krav på årliga lönekartläggningar var det bara sju av landets trettio största myndigheter som gjort vad lagen kräver.

– Varför är myndigheterna så dåliga på att jobba med det här och göra årliga lönekartläggningar?

Vi vill att man ska skärpa diskrimineringslagen så att sanktionsmöjligheterna blir större. Det måste kosta att inte följa lagen, säger Elin Moberg.

I juni presenterar Medlingsinstitutet sin rapport om löneskillnaderna 2019. Om trenden från de senaste åren håller i sig bör skillnaderna ha minskat ytterligare någon eller några tiondels procentenheter.

STs hållning är att det går för långsamt. Arbetsgivarverket värderar inte takten, men Anna Araskog ser framför sig en utveckling där skillnaden inte stannar vid noll.

– Om takten i förändringen fortsätter kommer kvinnornas genomsnittslöner att bli högre än männens om ett antal år, säger hon.

Men Oskar Falk menar att det är en bra bit kvar tills skillnaden är utjämnad.

– Målet är jämställda löner, inte att det ska vända. Men att nå dit kommer med dagens takt att ta många år. Just nu måste vi lägga kraft på det problem vi ser i dag.