Nye ministern värnar den svenska modellen

»Att staten ska vara ett föredöme är inte bara en vision, utan också ett mål som det inte ska vara omöjligt att nå. Min inriktning är att man ska trivas i statlig verksamhet, det ska ge bra utveckling och goda karriärmöjligheter.

Men när det kommer till kritan är det inte på ministernivå den statliga personalpolitiken avgörs, medger han.

– Ytterst ansvariga är generaldirektörer och chefer i de olika verken. När jag träffar chefer tar jag upp vikten av en god personalpolitik. Det ska jag bland annat göra på ett förvaltningspolitiskt seminarium i vår.

Sven-ErikÖsterberg tillträdde som minister den 1 november. Han verkar inom finansdepartementet och förutom att han ansvarar för statlig förvaltning är han kommun- och finansmarknadsminister.

Staten ska vara ett föredöme, säger du. Men det stämmer knappast när det gäller mångfald. 5,3 procent i staten har utländsk bakgrund, mot 10,6 procent på hela arbetsmarknaden.

– Här finns mer att göra. Men en förklaring kan vara att försvaret och även andra ställer krav på svenskt medborgarskap. I unga, växande verksamheter som högskolorna ser det bättre ut.

Din företrädare, Gunnar Lund, ville öka antalet generaldirektörer med utländsk bakgrund. Men av efternamnen att döma tycks de inte vara många?

– Jag kommer inte på någon med utomnordisk bakgrund. Men ett realistiskt mål är att de ska utgöra 10 procent.

Här påminner pressekreteraren Anette Törnqvist om Migrationsverkets gd Janna Valik, som är född i Tjeckoslovakien.

– Generaldirektörer handplockas ofta utifrån vad de gjort tidigare. Och om personer med invandrarbakgrund har svårt att komma in på andra platser blir det en kedjereaktion. Det sämsta som kan hända är att personer rekryteras på för dålig basis så att de inte klarar arbetsuppgifterna. Det skulle leda till ett bakslag, fortsätter Sven-Erik Österberg.

Precis som när det gäller andelen kvinnor i styrelser handlar det om att ändra och vidga sökfältet, menar han.

– Det kan vara ett systemfel. Det är inte säkert att kvinnor och män har samma kompetens. Sökfokus kanske är fel från början.

Kvinnolönerna i staten är fortfarande 85 procent av männens. Varför?

– Det är komplicerat då det beror på vad man har för befattning. Självfallet är ett absolut krav att de som har samma arbetsuppgifter ska ha lika lön. Men det finns ett antal procent som inte kan förklaras med annat än kön.

Är jämställdhetslagen för tandlös?

– Jag tror inte att det går att komma åt med hjälp av lagen. Det är mer en hanteringsfråga. Kanske är kvinnor snällare än män i löneförhandlingar. Det sociala arvet spelar också in.

Vad gör regeringen?

– Gunnar Lund tog en del strategiska beslut. Till exempel reviderade han lönen för Anna Hedborg på Riksförsäkringsverket så att den hamnade i paritet med lönerna för motsvarande myndighetschefer. Att hon låg snett kanske inte berodde på att hon är kvinna utan på att hon fanns på den posten.

Hur chefer och myndigheter lyckats hävda sig lönemässigt kan bero på traditioner. Det här är inte ointressant då hela lönestrukturen på
myndigheten speglas av vad generaldirektören har.

Då kan väl regeringen lösa olikheterna genom att justera gd-lönerna?

– Det är lite förenklat att säga så, men jag tror ändå att det ligger en del i det. Ta Vägverket till exempel, där har generaldirektören 119 000 kronor. Det är mer än statsministern. Undercheferna på Vägverket har också betydligt mer än på andra ställen. Jag tror inte att det alltid ligger en arbetsvärdering till grund för löneskillnaderna. Det här måste ständigt följas upp.

På Försäkringskassan förekommer löner som ligger under övriga statsanställdas. Hur ska det lösas?

– Kortsiktigt är det en fråga för generaldirektören, Curt Malmborg. Målet är att lönerna blir likvärdiga andra statligt anställda, men det kan ta tid. Det är ju också en ekonomisk fråga.

Kommer extrapengar i tilläggsbudgeten?

– Det vore lättast att lösa det så, men det kan jag inte lova dig. Budgetläget är kärvt.

Att myndigheterna inte får använda anslagskrediter och sparade anslag har skapat oro. Finns risk för uppsägningar och hur påverkar det sparade trygghetsmedel?

– Jag beklagar att det blivit så, men det beror på att det är kärvt på utgiftssidan. Men pengarna är inte borta för att man fryser dem. Vår bedömning är att ingen ska behöva sägas upp till följd av det här. Inte heller tror jag man behöver vara orolig för trygghetspengarna.

Vad vill du göra åt tysta arbetsplatser?

– Vi ska ha en bra debatt där anställda kommer till tals och deras synpunkter tas tillvara. Jag vill verka för att de anställda ska känna en trygghet i att det är tillåtet att tycka till och ha en bra diskussion. Tysta arbetsplatser är inte bra för samhällsdebatten.

Ledarskapsfrågorna har pekats ut som viktiga av regeringen. Vad är dina funderingar?

– Vi måste ha en dialog ända från ansvarig minister och ut i myndigheterna. Jag tror inte att det går att piska fram resultat, utan att myndigheter och enheter i departementet måste känna att de är med i ett gemensamt arbete.

Ansvarskommittén finns inom ditt ansvarsområde. Vad förväntar du dig av den?

– Den har fått den i det närmaste omänskliga uppgiften att lösa sambanden mellan kommuner, landsting och staten centralt och regionalt. Jag förväntar mig att kommittén ska ge bra riktlinjer för ett rätare snitt mellan olika nivåer. Idag är det lite luddigt och olika områden går i varandra. Det behöver tas ett antal viktiga beslut som gör ansvarsfördelningen tydligare och förvaltningen mer effektiv.

Hur ser du på styrkeförhållandena mellan kommuner, landsting och staten?

– Jag ser en fara i att det på vissa håll i landet finns pyttesmå kommuner som har jättestora bekymmer. Det är inte bra för servicen till kommuninnevånarna. Det gäller framför allt Västerbotten där landshövdingen också är oroad. Jag tror inte på någon ny statlig kommunsammanslagning utan vill stimulera kommunerna att ta hand om det här själva.

Även vissa landsting håller på att bli för små för att klara sina uppgifter, anser Sven-Erik Österberg.

–Där är sjukvården mest krävande. Det hoppas jag ansvarskommittén tar ett grepp om. Om det ska heta landsting eller regioner låter jag vara osagt. Regionparlamenten i Skåne och Västra Götaland fungerar huvudsakligen som landsting, kompletterat med lite regional utveckling. Det är egentligen en lek med ord.

Du har uttryckt oro över att regionerna ska bli för starka.

– Det är den andra sidan av myntet. Sverige är en nationalstat och det finns en stor tilltro hos medborgarna till att man ska få samma trygghet var man än bor i landet.

–Det måste råda en balans mellan nationalstaten och starka regioner. Regionerna kan utvecklas i olika riktningar. Frågan är om man orkar hålla ihop nationalstaten så som folk önskar. Jag har inga svar, men det finns anledning att ställa frågan.

Tycker du att sjukvården, eller något annat område, bör förstatligas?

– Nej, det tror jag inte på. I Norge har sjukvården förstatligats och jag ska titta på det under året. Jag tror att vi har en ganska bra balans mellan kommuner och regioner. Men vissa saker som idag sköts kommunalt skulle kanske kunna skötas på regional nivå.

Ska vi ha kvar självständiga myndigheter eller bör departementen få större makt?

– Jag tror att det har funnits en rädsla från departementshåll för att bli anklagad för ministerstyre. Man ska ha klart för sig att myndigheterna inte är självständiga på samma sätt som en riksbank. Regeringen har det övergripande ansvaret.

Om inte myndigheterna längre sköter sakfrågorna blir det regeringen som måste avgöra enskilda ärenden, menar Sven-Erik Österberg.

–Jag tror att vi kan ta ett steg framåt och ta ett ordentligt ledarskap över myndigheterna innan vi diskuterar en europeisk modell. Det finns väldigt mycket gott med den svenska modellen.