»Mobbarna sa till de andra att de inte skulle prata med mig«
Johanna ger ett tryggt och självsäkert intryck. Hon uttrycker sig välformulerat och eftertänksamt. Det är först när jag nämner hennes förra chefs namn som hon tappar taget om sin berättelse och måste hämta sig en stund. Men det har varit värre.
–Jag har inte kunnat säga hennes namn. Även sedan jag hade bytt jobb och lämnat arbetsplatsen kunde ett mejl från henne förstöra hela dagen.
För omkring tio år sedan var Johanna, som egentligen heter något annat, nyutexaminerad från universitetet och fick en tjänst på en stor statlig myndighet i södra Sverige. Hon skulle vara med och införa ett nytt arbetssätt på arbetsplatsen. Men det gick snett från första början.
– Min chef sa upp sig samma dag som jag började och de informella ledarna tog över. Det var en väldigt hård stämning. Jag fick dagligen höra att min funktion var helt onödig. Jag och en kollega som hade samma arbetsuppgifter dissekerades på alla enhetsmöten.
Ingen tog Johannas parti på mötena, men efteråt kom kolleger och tröstade: »Stackars dig, hur kunde de?« Hon fick veta att det alltid funnits en hackkyckling på arbetsplatsen.
Johannas kollega sökte nytt jobb, men själv ville hon inte ge sig. Efter ett halvår tog hon kontakt med lokala facket och skyddsombudet.
– Jag grät och bad om råd. De sa att jag kunde göra en anmälan om kränkande särbehandling. Jag gjorde det och trodde att det skulle bli bättre, jag var ganska naiv.
Den dåvarande chefen kallade in tre av de utpekade mobbarna, men de avfärdade anklagelserna och sa att Johanna inte tålde skämt. Utestängandet blev mer demonstrativt.
– De hälsade aldrig på morgonen, de tittade inte på mig, vände sig bort.
Så kom den nya chefen.
– Hon plattade till den informella ledaren direkt, men tog över mobbningen.
Johanna fick allt svårare att koncentrera sig på sina arbetsuppgifter, och försökte ta igen det genom att arbeta på helgerna. Till slut blev hon sjukskriven, utbränd. Sjukskrivningen varade i tre år.
– Jag mådde väldigt dåligt, kedjerökte, hetsåt och kräktes. Ibland gick jag promenader i mörkret, för jag ville inte gå ut på dagen och möta någon.
När hon kom tillbaka i arbete var det på deltid och på en annan av myndighetens filialer. Men hon var långt ifrån sitt gamla, tuffa jag.
– Jag hade ofta självmordstankar och trodde mig inte om något. Jag hade ingen familj och inget stöd.
Hennes överlevnadsstrategi blev att föreställa sig att hon var en helt annan person. Hon träffade också en man som hjälpte henne att vilja leva och kämpa vidare.
Så småningom kom även STs avdelningsordförande in i bilden. Hon hade av en slump upptäckt Johannas gamla anmälan som aldrig blivit inskickad. Hon tog kontakt med Johanna, ordnade ett rehabmöte och en placering på annan ort. Chefen var med på flera möten.
– Det var hemskt att se hur hon behandlade Johanna, säger ST-företrädaren. De nya cheferna var positiva till Johannas arbetsinsatser, men den gamla chefen sa att hon inte ens var lärbar.
Det har varit ytterligare ett mobbningsärende på Johannas gamla enhet.
– Jag har varit fackligt engagerad länge, och jag har märkt att det tar tid att få bort en dålig chef, säger STs avdelningsordförande. Man måste vara saklig, men jag kan tycka att två fall räcker. Det måste till någon konsekvens för den som mobbar.
Det andra fallet slutade med att arbetsgivaren köpte ut medarbetaren.
– Jag tycker illa om det, men den drabbade är oftast så förtvivlad att det blir så i slutändan. Jag är jätteglad att Johanna kämpade på.
Varje år får hon förhandla om en handfull mobbningsärenden. I flertalet fall är det chefer som anklagas. Arbetsgivaren har utarbetat nya riktlinjer för hanteringen av mobbningsärenden. Tanken är att den mobbade ska bemötas på ett bättre och mer enhetligt sätt. Men arbetsgivaren har hittills varit ovillig att ge de drabbade upprättelse, menar STs avdelningsordförande.
– Det är väldigt sällan arbetsgivaren tar på sig någon skuld. Jag tycker att man borde kunna vara generös och ge en ekonomisk kompensation, eller åtminstone bjuda på att säga att vi förstår att du har lidit. En tidig annan placering kan också vara en upprättelse.
Johanna säger att hon är glad att hon överlevt.
– Men jag är bitter ibland. Och jag har blivit lite mesig, jag är försiktig med chefer och drar mig för att komma med förslag.
Jag frågar Johanna vad hon skulle ha gjort om hon hade haft facit i hand från början. Sökt ett annat jobb på en gång, säger hon först. Strax innan vi ska skiljas åt återkommer hon till frågan.
– Jag kanske skulle ha stannat ändå. Jag skulle ha dokumenterat allt och samlat bevis, och gått betydligt högre upp i organisationen. Jag skulle ha agerat mer konstruktivt och inte blivit så knäckt.
