Mer frihet men mindre mandat

Med P1 Morgon i högtalarna kör Åsa Jellinek sin grå Renault längs riksväg 46. I vanliga fall håller hon till på länsstyrelsens landsbygdsenhet i Skara. Men dagens projektmöte, som handlar om EUs landsbygdsstöd, är inbokat på kontoret i Borås.

Ibland övar hon högt för sig själv i bilen, men dagens möte vet hon redan hur hon ska öppna. Radion hjälper henne att släppa det vardagliga en stund och lyfta blicken.

Att hennes nya tjänst delvis var ett hierarkiskt nedköp, märkte Åsa Jellinek främst i mötet med en del kolleger.

– Plötsligt mötte man inte det jag sa med samma respekt som tidigare. Som projektledare får man själv bygga upp sin rätt att ta plats, berättar hon.

I botten är hon och mark- och växtagronom och hade arbetat på länsstyrelsens landsbygdsenhet sedan 2005. Först som kontrollant, sedan

som gruppchef med ansvar för EU-stöd och djurskyddskontroller. Ledaruppdraget tyckte hon egentligen var både roligt och utvecklande.

– Men efter fyra år pirrade inte själva verksamheten i mig så där längre.

Hon hade precis varit tjänstledig på deltid för att läsa en projektledarkurs när hon fick frågan om hon ville projektleda sin länsstyrelses arbete med EUs nya landsbygdsprogram.

– Att vara med och utforma ramverket för EU-stödet för landsbygdsutveckling, det kunde jag ju inte tacka nej till.

När hon efter något år också blev ombedd att projektleda myndighetens värdegrundsarbete, klev hon av som gruppledare och övergick till en renodlad projektledartjänst.

– Jag kan fortfarande sakna chefsrollen ibland, för den erbjuder helt andra möjligheter mandatmässigt. Å andra sidan ger de här utvecklingsprojekten större möjlighet att påverka hela organisationen.

– Var får man sitta, då? frågar Linnéa Andreasson.

– Det är nog fri placering, svarar Fredrik Fredriksson muntert.

Återseenden och småprat har de redan klarat av. Nu bänkar sig de fyra deltagarna vid konferensbordet.

Åsa Jellinek ställer sig framför den vita tavlan som hon har fyllt med tidslinjer, listor och rader av klisterlappar som representerar olika stöd.

– Det här mötet, igen, måste handla om de nya förutsättningarna, inleder hon. Var är vi, vad har vi gjort hittills, de nya datumen. Håller ni med om det?

Här sträcker sig Mirja Hjers efter sin telefon som börjat ringa.

– Å, får jag ta det? frågar hon och går ut ur rummet.

Mirja Hjers är funktionschef till vardags och alla vet att hon är mitt inne i en verksamhetsplanering. Så mötet fortsätter utan henne.

Som projektledare kan det ibland vara svårt att få tillgång till sin arbetsgrupp. Eller som Åsa Jellinek säger: Linjen har alltid det största mandatet.

Det här projektet har överskridit sitt slutdatum gång på gång. Få av projektmedlemmarna vet längre på rak arm hur många procent av sin arbetstid de har i projektet.

Annika Salomonsson, fackligt förtroendevald på enheten, berättar att flertalet projektdeltagare söker sig till ett projekt frivilligt.

– Det är ett eget val man gör, säger hon.

Men projektledarna har blivit en facklig bevakningspunkt på samverkansmötena.

– När stora projekt närmar sig sitt slut brukar vi ta upp det med ledningen, projektledarna ska ju ha något som kommer sedan också.

Stämningen i Åsa Jellineks grupp är informell och förtroendefull. Ingen hymlar med sina kunskapsluckor – allra minst Åsa Jellinek själv.

– Jag förstår inte… den här rådgivande gruppen ska ju vara med under hela projektet, men nu är den avvecklad? frågar Linnéa Andreasson misstroget.

Åsa Jellinek får reda ut begreppen. Linnéa Andreasson är den som oftast uttrycker sig drastiskt men pricksäkert. Hon är också den som genom sin tjänst har minst överblick över vad som händer i den övriga organisationen och därför behöver ställa fler frågor för att få hela bilden. Och alla tar sig tid att svara tills hon är nöjd.

De kommer alla från olika enheter inom länsstyrelsen, och har även olika positioner i organisationen: Mirja Hjers är funktionschef, Fredrik Fredriksson har en expertfunktion och jobbar nästan uteslutande i olika projekt, Eva Olsson är handläggare i botten, men jobbar i dag mest i projektform och är den som bredvid Åsa Jellinek har flest timmar i det här projektet. Linnéa Andreasson är handläggare med en bred kontaktyta mot medborgarna.

– Jag drivs av vad som händer när människor går ihop och möts i en fråga, berättar Åsa Jellinek. Det finns så jädra mycket kraft i det. På mötena har jag ambitionen att alla ska höras. Och att alla ska känna sig trygga när de går därifrån.

Under mötet refererar Åsa Jellinek gång på gång till tidigare träffar. »Det var dem vi tog fram i Skara«, »Det var ju det vi jobbade med i Uddevalla«. Något som stärker känslan av gemenskap. Nu säger hon:

– Det där pratade vi ju jättemycket om i Trollhättan.

– I Herrljunga menar du? säger Eva Olsson.

– Du tänker nog på ditt andra projekt, pikar Fredrik Fredriksson.

Det andra projektet arbetar Åsa Jellinek med till 50 procent. Hennes andel på landsbygdsprogrammet har varierat mellan 30 och 50 procent. Inte så att vissa veckodagar är vikta åt vardera. Det går snarare i vågor.

– Där har min chef varit väldigt bra, berättar hon. I vissa perioder stöttar han mig i att ligga lågt här. Jag hade inte klarat av att ha dödsfokus på båda samtidigt.

Ibland behöver hon också tid borta ifrån projekten.

– Jag har haft arbetsdagar när jag bara suttit hemma och ritat och funderat. Som tur är har jag chefer som har fullt förtroende för det jag håller på med.

Det bekräftar Åsa Jellineks närmaste chef, landsbygdsdirektören Peter Svensson.

– Är du projektledare behöver du ta mig tusan få den tiden att reflektera, säger han.

Han tycker att det är en utmaning att coacha projektledare så att de inte blir ensamma i sina roller – och undrar själv om han lägger tillräckligt mycket tid på det.

– Även den självständigaste projektledare måste ha en engagerad chef. Men där finns en fallgrop: Beroende på vilket uppdrag du har och var i organisationen du sitter, är det inte säkert att din närmaste chef har rätt kompetens. Som tur är har Åsa hand om ett område som jag själv är väldigt intresserad av.

Åsa Jellinek pekar på tavlan.

– Nu behöver vi titta på vad vi jobbar mot och hur långt vi har kommit, säger hon. Vad kan vi säga om landsbygdsprogrammets öppningar?

– Det är ingen som vet, det blir inte innan maj i alla fall, säger Eva Olsson.

Hon är den som håller koll på detaljerna. Den som skjuter glasögonen långt ned på näsan och läser högt, med ena pekfingret i en lista och det andra pekfingret i en annan, när något behöver utrönas.

»Ingen som vet«, skriver Åsa Jellinek med röd penna, högst upp på tavlan.

Det uppstår mängder av frågor: Men kan man söka till hösten? Gäller det även miljöersättningarna? Blir det något glapp i stödet? Men finns det inte ett undantag för investeringsstöd för konkurrenskraft? Och hur är det med rovdjuren?

Det uppstår lätt missförstånd eftersom gruppen ses så sällan. Det är därför Åsa Jellinek har valt att lägga mycket tid på att prata om sammanhanget.

Det mest akuta just nu visar sig vara ett nytt tilläggsuppdrag som ska lämnas in om bara 22 dagar. Det blir ett nytt detektivarbete. Vad omfattas, vad förväntas av dem, vilka stöd är undantagna? Eva Olsson dyker ned i sina listor. Åsa Jellinek färgkodar klisterlapparna med röda och gröna prickar. Systemet spricker snart och hon tillgriper även blå kryss och röda frågetecken, men resignerar snart också till små anteckningar på snedden.

– Det börjar bli körigt, säger Mirja Hjers och tar sig för huvudet.

Fredrik Fredriksson lutar sig tillbaka i stolen.

– Sådana här möten har man på 20 andra länsstyrelser just nu, och på ett antal ställen inom Jordbruksverket. Och ingen vet någonting, konstaterar han.

Han sitter också med i en arbetsgrupp på länsstyrelsen som just nu arbetar med att ta fram en egen projektmodell – inte minst för att ge klarare riktlinjer för roller och mandat.

– Alltmer av statlig verksamhet består av projektpengar och inte grundfinansiering, berättar han. Då blir det lätt så att man hanterar det i form av projekt. Men det är inte alltid man funderar på om det egentligen är den bästa formen.

– Är det någon mer än Eva som har haft sina träffar med andra enheter, som vi pratade om?

Fredrik Fredriksson ger ifrån sig ett jämrande ljud.

– Det har jag! säger Mirja Hjers. Jag har pratat med Naturvård.

Så här är det ibland. Gruppens medlemmar åtar sig uppgifter mellan mötena, men ibland måste annat gå före.

Åsa Jellinek tänker ibland att hon i sådana lägen borde vara jättetydlig med att hon förväntar sig att alla levererar. Men samtidigt säger hon att det får henne att känna sig som en tråkig person. Hon löser det genom att ha många arbetsmöten: I stället för att var och en ska gå tillbaka och leverera, så gör de mycket på sittande möte.

Eftersom man börjar skönja projektets slut, behövs en ny grupp som ska se till att programmet tas om hand i organisationen.

– Jag tror faktiskt inte att de andra på min funktion kommer att märka när det här projektet läggs ned, säger Linnéa Andreasson frankt. Den övergången måste göras väldigt tydlig.

Åsa Jellinek skriver in »Överlämning« på tidslinjen.

– Men vad bra, säger Linnéa Andreasson. Vi får ha en ceremoni!

Här surrar mötesdeltagarna för en liten stund i väg i glada fantasier om en stor parad.

– Det här är en av kärnutmaningarna för mig som projektledare, berättar Åsa Jellinek. Hur projektets arbete och lärdomar ska kunna tas om hand och skapa nytta ute i linjeorganisationerna. Det är lite sorgligt att jag inte får möjlighet att stödja den ökade medvetenheten och de goda idéerna när folk kliver tillbaka in i sina linjer. För jag äger inte det mandatet.

Hon konstaterar att det egentligen är en utmaning för hela organisationen.

Två timmar går fort. När alla packar ihop sina saker och skyndar ut på lunch står Åsa Jellinek och tittar på tavlan. Hon breder ut sina armar i en skyddande gest.

– Ingen får radera det här nu…