»Man kan ta uppdrag även om man inte är infödd«
Priscilda »Cilla« Helenius växte upp i ett kloster i Sri Lanka. I Sverige arbetar hon på Statens pensionsverk. På fritiden är hon aktiv i kommunpolitiken och så dömer hon i Sundsvalls tingsrätt.
Varför tycker du att just du ska vara nämndeman?
–Det behövs mer nämndemän med invandrarbakgrund, eftersom en del brottslingar har annat ursprung än svenskt. Jag tror också att de invandrare som möter en mörkhyad person i rätten inser att man kan ta förtroendeuppdrag även om man inte är infödd svensk. Min barndom har gjort att jag vill hjälpa andra – jag är uppvuxen på barnhem.
Hur blir man nämndeman?
–Man ska arbeta politiskt. Nämndemän i tingsrätt väljs vanligen av kommunfullmäktige. Jag är aktiv socialdemokrat, sitter i barn- och utbildningsnämnden och är även med i kyrkofullmäktige. I tingsrätten är det en domare och tre nämndemän som dömer. Jag har varit nämndeman i ett år och har tre år kvar.
Vilken uppgift har nämndemannen?
–Efter huvudförhandlingen har vi överläggning, då vi ska avgöra om den tilltalade ska dömas och om vilken påföljd det ska bli. Alla är skyldiga att framföra sin åsikt. Om någon har avvikande mening blir det omröstning. Hittills har vi inte varit oense. Man kontrollerar alltid i förväg så att ingen av oss har haft något med den tilltalade att göra och vi nämndemän vet först när vi är på plats vilket mål som ska upp i rätten.
Vad får du själv ut av uppdraget som nämndeman?
–Jag lär mig mycket. Uppdraget har också fått mig att fundera över varför samhället inte griper in redan när unga brottslingar gjort sig skyldiga till mindre brott.
Hur tycker du rättvisan fungerar?
–Den fungerar enligt lagarna, men vid minsta tvivel går en anklagad fri. Jag har en känsla av att brottslingar någon gång går fria för att bevis saknas. Då tänker jag på vad som händer med offren och hur de ska klara sig.
Vilken är din egen bakgrund?
–Jag föddes i en buddistisk familj i Sri Lanka 1951. Mina föräldrar var fattiga och ville hellre ha kvar min bror. Tjejer kostar mycket i mitt hemland, särskilt när de ska giftas bort. Därför lämnades jag till nunnorna i ett katolskt kloster, när jag var tre månader. Men nunnorna var inte snälla och vi blev slagna med bambukäppar på benen för minsta förseelse. Min tro på Gud hjälpte mig att överleva. En bra utbildning fick jag i alla fall och eftersom jag var duktig i löpning kunde jag delta i idrottstävlingar. På så sätt fick jag se världen utanför klostret. Jag lämnade klostret när jag var 19 år.
Hur hamnade du i Sverige?
–Jag såg i en tidning att en svensk kille ville ha brevvänner. Han fick så många svar att han skickade dem vidare till en veckotidning och genom den fick jag kontakt med en man i Härnösand. Han kom till Sri Lanka och så småningom flyttade jag till honom i Sverige.
I dag är jag ensamstående mor – min dotter går på universitet, men min son bor fortfarande hemma.
Hur hinner du med allt?
–Det går bra, jag är fackligt arbetsplatsombud på Pensionsverket också. Jag trivs och är så nöjd med mitt liv nu, för att jag har blivit accepterad här och för att jag har statligt jobb.
