»Man har inte känt sig som en människa«
Bildandet av Myndigheten för samhällsskydd och beredskap har väckt starka reaktioner hos fack och personal på gamla Räddningsverket i Karlstad. Missnöjet gäller nedskärningar, brist på inflytande och osäkerhet om arbetsuppgifterna.
Den bruna tegelbyggnaden Karolinen i Karlstad hyste till det senaste årsskiftet delar av Räddningsverkets personal. Nu står det i stället MSB, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, på skylten. Även personalen från Krisberedskapsmyndigheten och Styrelsen för psykologiskt försvar har inlemmats i den nya myndigheten.
Politikerna ansåg att de tre gamla myndigheterna hade så mycket gemensamt att de skulle klara sina uppdrag bättre under en gemensam hatt. ST-företrädarna Ingela Grundel och Colin McIntyre är inte helt övertygade, men säger att det visst vinns fördelar för kunderna. Däremot har de svårt att hitta något positivt att säga om hur det hela genomfördes.
Ett första problem var att varken utredning eller regeringsförslag enligt deras mening fokuserade särskilt mycket på Räddningsverkets verksamhet. Därefter utsågs dåvarande generaldirektören för krisberedskapsmyndigheten, Helena Lindberg, till högsta chef för den nya myndigheten. Flera andra höga chefer plockades också från Krisberedskapsmyndigheten.
Nedskärningar kom samtidigt
Samtidigt blev det klart att omorganisationen skulle kombineras med stora nedskärningar. De tidigare myndigheterna hade cirka 1 100 anställda, och nu skulle 400 bort. Flera enheter lades ned, och sållningen i övrigt gjordes genom att alla medarbetare fick söka sina tjänster på nytt.
– Folk mådde dåligt. Man visste inte om man skulle ha jobbet kvar, och om tjänsten skulle placeras i Karlstad eller Stockholm, berättar Ingela Grundel.
Processen har försvårats av att den samverkan som fack och arbetsgivare på Räddningsverket byggt upp under tio års tid inte finns kvar. Facken begärde att få vara med på den nya ledningsgruppens möten, som man gjort på Räddningsverket, men fick nej. Man samverkade med facken på central nivå, inte på den lokala nivån.
– Ledningen i Stockholm verkade betrakta inflytande som ett nollsummespel, kommenterar Colin McIntyre. Men samverkan bygger på att vi har ett gemensamt intresse i att det går bra för myndigheten.
Nu kommer i stället protokoll från ledningsgruppens möten på intranätet – intetsägande sådana, enligt facket. Där rapporteras också om beslut som facket anser att man borde ha förhandlat om.
– Hittills har vi varit snälla mot arbetsgivaren och inte krävt skadestånd, säger Ingela Grundel. Men det är kanske dags att markera.
Organisationen har ännu inte satt sig. Vissa avdelningar är extremt belastade, och vissa saknar tydliga riktlinjer om arbetsuppgifterna. För Åsa Lagnemar, Håkan Sten och Peter Nord, som vi träffar i Karolinens lunchrum, är detta kännbart.
Ska göra arbetet effektivare
– Det har varit jättejobbigt, och är det fortfarande, säger verksamhetsutvecklare Åsa Lagnemar. Vi som arbetar i stödverksamheten ska göra samma arbetsuppgifter med mindre folk. Samtidigt går vi från en inarbetad verksamhet till en mängd nya saker.
De har fått direktiv om att göra arbetet effektivare.
– Men vi hinner inte ens tänka på hur det skulle kunna göras! Jag känner mig stressad, säger Åsa Lagnemar.
De tycker att det varit dåligt med både information och inflytande.
– När beslut har fattats på högre ort och vi frågade efter skälen, fick vi bara svaret att »beslutet är fattat«. Vi har inte varit delaktiga alls, och alla frågetecken som är kvar blir energislukare. Man är mindre motiverad i jobbet i dag, säger Håkan Sten.
Många här är något av nördar, påpekar Peter Nord, och är »nästan sjukligt« intresserade av sitt arbete.
– Annars hade det varit lätt att bestämma sig för att byta jobb, när motivationen har blivit så pass mycket lägre.
Åsa Lagnemar säger att hon upplevt sig som avpersonifierad under processen.
– Man har inte riktigt känt sig som en människa i detta, mer som en robot. Jag skulle vilja ha någon slags kontakt med ledningen.
På Krisberedskapsmyndigheten, den andra större partnern i samgåendet, satt Stina Wessling som ST-ordförande under omorganisationen. Hon beklagar att alla blev tvungna att söka sina tjänster. I de flesta fall hade det gått att föra över personal direkt, anser hon. Och det var svårt att påverka besluten.
– På sluttampen förstod jag att organisationskommittén gjorde som den ville ändå. Det spelade ingen roll vad vi sa.
Själv lämnade hon verksamheten frivilligt då verksamheten för kriskommunikation, där hon arbetade, skars ned.
– Jag och en kollega slutade, för vi tyckte att det inte blev bra. Och det var tyvärr många som sade upp sig när allt var osäkert.
Generaldirektören svarar
Bildandet av MSB och det stora sparbetinget har varit en tung prövning för många medarbetare, säger generaldirektören Helena Lindberg. Men hon känner inte igen kritiken om bristande delaktighet.
– Min bedömning är att MSB fungerar ganska bra nu, säger Helena Lindberg. Men framför allt verksamhetsstödet har fått jobba under tuffa tidsförhållanden.
Hon har varit angelägen om att hålla tidsplanen, och tycker att det höga tempot under genomförandet i huvudsak var en fördel för de anställda. »Det är kostsammare att ha ovissheten.«
Den organisationskommitté som hon ledde valde att förhandla med facken på central nivå i stället för lokal. Det var vad regeringen angett i sina direktiv, förklarar hon.
– Och på lokal nivå kan det lätt finnas problem med motstående intressen.
Helena Lindberg understryker att hon är angelägen om att skapa delaktighet för alla, men att skapandet av ett samverkansavtal måste få ta sin tid. Angående den fackliga kritiken om brist på inflytande under genomförandet säger hon att den främst kom från de lokala facken på Räddningsverket.
– Vi hade olika uppfattningar om vad det är att vara organisationskommitté. De trodde att de skulle ta över.
