Kriget tryckte kvinnorna tillbaka
Under kriget i Bosnien, när männen mobiliserades, fick många kvalificerade kvinnor jobb. Idag får de stå tillbaka för män inom både politik, näringsliv och offentlig förvaltning, konstaterar Tatjana Kazazic.
– Krigsgenerationen är trött, slutkörd. Kvinnorna fick bära den tyngsta bördan under kriget och det kommer att ta minst fem–tio år innan vi når den ställning som vi kvinnor anser att vi bör ha. Den generation som får arbete idag, de som är runt de 20, blir de första som kan realisera målet.
Tatjana Kazazic, domare vid tingsrätten i Mostar, ser lite trött ut när hon beskriver kvinnornas framtid i Bosnien-Hercegovina. Men hon är varken pessimist eller optimist, säger hon.
Vi sitter vid floden Neretva i den östra delen av Mostar som bokstavligt talat fick ta de stora smällarna under kriget. Också den gamla stadskärnan har fått skador men återuppbyggnad pågår och i de gamla gränderna syns redan turister med kameran i hand.
Här vandrade jag själv omkring sommaren 1969, beundrade den berömda 1500-talsbron och såg med viss fasa hur smågrabbarna dök ner i det blågröna vattnet.
Idag dyker ingen och en ny, provisorisk bro ersätter än så länge den gamla.
Men Neretva brusar fram som vanligt och ljudet från vattnet någonstans snett nedanför oss stiger uppåt likt ett mjukt mummel i sommarkvällen.
Tatjana Kazazic är kroaten som valde att stanna kvar i krigets Mostar och i den östra, muslimdominerade delen.
– Jag kom hit för kärlekens skull, berättar hon och skrattar.
Idag lever hon ensam, medan hennes 18-åriga dotter bor hos mormor i Kroatien. Mor och dotter träffas var 20e dag och så har det varit i tio år.
Tatjana Kazazic rycker på axlarna:
– Det jag kan erbjuda henne här är inte tillräckligt och själv får jag inget jobb i Zagreb.
Hon tyckte om det gamla Mostar men tillägger, att det är inte samma stad som förr. Nu är staden delad och det är stor skillnad, inte minst ekonomiskt, mellan den östra delen och den västra där huvudsakligen kroater bor.
Kriget fick också ett annat resultat, berättar hon vidare: en återgång till det gamla synsättet, att kvinnor i första hand ska arbeta med hem och barn.
Visserligen har kvinnoföreningar bildats efter kriget och det finns en lag om jämställdhet, men det lär dröja innan den lagen får några praktiska konsekvenser.
I egenskap av domare vet hon vad hon talar om. Därtill är hon facklig ledare på kantonal nivå inom STs bosniska systerorganisation och ordförande för dess kvinnokommitté. Nyligen valdes hon till ordförande för PSIs (Internationalen för stats- och kommunalanställda) kvinnokommitté för sydöstra Europa.
På frågan varför det bosniska förbundet behöver en kvinnokommitté svarar hon bestämt:
– Man behöver ta hänsyn till kvinnor på alla nivåer i detta land, kvinnor måste få en större roll i samhället. Jag kämpar för att kvinnor ska bli jämställda med män.
Även om kvinnor får förvärvsarbeta sätts de inte på ledande poster. I den första federala regeringen satt två kvinnor – i den kanton, där Mostar ligger, finns ingen kvinna i den kantonala regeringen.
Under kriget fick många kvalificerade kvinnor anställning, när männen mobiliserades, men nu har det visat sig att de har ”otillräckliga kvalifikationer och utbildning”. De får stå tillbaka för män inom både politik, näringsliv och den offentliga sektorn.
Dessutom råder det brist på kvälls- och nattöppna dagis och fritids. Vem ska då ta hand om förvärvsarbetande kvinnors barn? utbrister hon.
Här får hennes hittills bistert lugna röst en ton av ilska.
Förr, på den socialistiska tiden som få vill ha tillbaka, fanns ironiskt nog detta och ett komplett skyddssystem, men man har inte lyckats få tillbaka den gamla nivån. Kvinnor har svårt att acceptera en ställning som kräver engagemang på grund av detta med barnen.
– Värst av allt är att kvinnor inte litar på kvinnor. Kvinnor röstar hellre på män i politiken, menar hon.
Ta hennes egen arbetsplats. Där är fyra av 14 domare män. De två som blev kandidater till en chefspost var män, framröstade av kvinnor. Tatjana Kazazic kämpade för att åtminstone en kandidat skulle vara kvinna och då föreslogs en kvinna med ett tremånaders barn.
– Det är självklart att hon inte kunde ta på sig det ansvaret i den situationen!
Våld på arbetsplatsen är en annan fråga som engagerar henne.
– Allt som inte passar mig, att till exempel chefen lägger en hand på min axel eller mitt knä, är våld, sextrakasseri.
Kvinnor håller tyst om sådant, det är ett tabu som måste brytas, betonar hon. De enda som tagit i denna fråga är kvinnor i Slovenien och Kroatien. I Slovenien har man haft en kampanj om ”hur du säger nej till din chef”. Inom det ”bosniska ST” är det tyst i frågan.
– Kvinnor har blivit lite bortglömda, säger Tatjana Kazazic och förklarar i samma andetag att hon överväger att lämna sitt kantonala ordförandeskap.
Efter tre år på den posten och med ett bra fackligt arbetslag kvar vill hon nu lägga mer på rollen som ordförande inom PSI.
Är hon besviken?
– Njaa, hon drar på det.
I Bosnien finns många akuta problem som arbetslöshet, ojämställda löner, etnisk diskriminering i arbetslivet, och otillräckliga lagar om socialt skydd.
Lägg därtill ett fackförbund under uppbyggnad, strejker därför att lönerna uteblivit i månader… (Tatjana Kazazic var själv strejkledare under stort massmediapådrag i våras – utan strejkrätt eftersom hon är domare.)
– Kvinnofrågor hinns inte riktigt med nu, förklarar hon försiktigt. Vi har till exempel fortfarande inte fått ersättning under barnledighet.
Hon har diskuterat kvinnans ställning med sin förbundsordförande Nihad Guso och en särskild utbildning för kvinnor planeras i höst.
Kampen för kvinnans ställning går alltså vidare för Tatjana Kazazic inom PSI. I stort vill hon koncentrera sig på samma frågor som hon arbetat med i Bosnien.
– Jag vill arbeta för gemensamma intressen, speciellt frågor som rör centrala och sydöstra Europa. Men jag vill också verka för att stärka samarbetet mellan facken i före detta Jugoslavien. Trots allt har vi fortfarande samhörighet, slutar hon.
Fakta
Tatjana Kazazic
Nationalitet: Kroat.
Yrke: Domare sedan tio år vid Mostars tingsrätt.
Familj: Mor och dotter i Zagreb.
Fackliga uppdrag: Ordförande på kantonal nivå inom STs bosniska motsvarighet, the Independent Trade Union of Workers of State Administration in Bosnia and Herzegovina, ordförande för förbundets kvinnnokommitté, ordförande för PSIs (Internationalen för stats- och kommunalanställda) kvinnokommitté för sydöstra Europa.
Mostar
Stad i Federationen Bosnien-Hercegovina. Ligger i en kanton med etniskt blandad befolkning. Antal invånare (1991): 63 000.
Stadenär delad i två delar: i väst en kroatdominerad del, i öst en med blandad befolkning och muslimsk dominans.
Sommaren 1993 var Mostar skådeplats för hårda strider mellan bosniska regeringstrupper och bosniska kroater. Samma år sprängdes stenbron, från 1566, över floden Neretva.<p>
