”Jag lever med rädslan”
– Jag lever med rädslan, men tillåter mig inte att tänka efter. Yaneth Meneses är 29 år. Hela hennes ungdom och vuxna liv har präglats av det våld och den terror som håller hennes land i ett järngrepp.
En massaker tvingade Yaneth Meneses att fly från sin hemtrakt för några år sedan. Nu arbetar hon i huvudstaden Bogotá för att hjälpa andra människor som befinner sig i inre exil. Två och en halv miljon människor har drivits från sina hem på landsbygden till slummen runt storstäderna, enligt människorättsorganisationen Codhes (la Consultoría para los Derechos Humanos y el Desplazamiento).
– Regeringstrupper och paramilitära trupper hjälps åt att driva bort människor, berättar Yaneth Meneses. De skrämmer i väg folk genom enskilda avrättningar eller massmord.
Hon säger att det är en utbredd uppfattning att regeringen iscensätter fördrivningarna för att ta över och exploatera områden med guldgruvor, olja och andra naturtillgångar.
– Det område där jag bodde, Sur de Bolivar, var inte så intressant för exploatörer, vi var snarast bortglömda och övergivna.
– Men så upptäcktes enorma guldfyndigheter. Då började man förfölja och döda byns ledare. Man gick också på enskilda gruvarbetare. Där fanns 25 000 familjer som hade sina små privata företag i gruvan.
Yaneth Meneses tillhörde en oganisation som började forska efter försvunna, dödade och fängslade personer. Resultaten lade de fram för en regional domstol.
– Men de federala myndigheterna sa att vi gjorde detta för att stödja vissa politiska grupper. Vi utsattes för hot, och många av mina kamrater var tvungna att lämna sina hem.
De andra fortsatte sitt arbete. Men 1998 genomförde paramilitärerna en massaker som slog ned organisationen.
– I en by sköt de en person, i nästa tre, bara för att visa sin makt.
Till slut kom de till vårt kontor. Men tack vare andra organisationer där, som Amnesty, hade vi fått en varning.
Mer än 15 000 människor flydde till en större stad där de försökte påkalla uppmärksamhet.
– Normalt är folk så rädda att de inte ens vågar berätta vad de utsatts för, men vi var så många. Vi fick presidenten att garantera vår säkerhet och att paramilitärerna inte skulle göra oss något.
Det var emellertid ett tomt löfte. Återvändande människor mördades, och paramilitärerna har nu permanentat sig i området. De gruvarbetare som finns kvar i området är helt isolerade.
En juridisk tvist om rättigheterna till gruvan pågår.
– Gruvarbetarna äger gruvan, men militären säger att arbetarna tillhör gerillan.
Detta är inte unikt, sådant sker överallt i landet, säger Yaneth Meneses.
Det omfattande våldet och brotten mot mänskliga rättigheter har skapat ett stort tryck på Colombia från internationella organisationer. Trycket har bidragit till att en lag stiftats om hjälp till interna flyktingar. Flyktingarna har enligt lagen rätt till bostad, mat, sjukvård och utbildning. Men lagen finns mest på pappret, menar Yaneth Meneses.
– Regeringen vill inte klassa människor som flyktingar. Man måste bevisa med hjälp av otaliga dokument att man verkligen är på flykt. Och det är ju ofta omöjligt, eftersom man inte kan återvända för att få tag på dokumenten.
Flyktinggrupperna domineras av kvinnor och barn.
– Många manliga familjemedlemmar mördas, och kvinnorna står ensamma med allt ansvar för en familj på flykt.
Det är ultrahögern som har tagit den politiska makten i Colombia, säger Yaneth Meneses. Terrorn motiveras med att man har ett inbördeskrig, och alla som försöker upprätthålla demokratiska organisationer anklagas för att tillhöra gerillan.
– Jag känner mig direkt hotad, till exempel får jag hotfulla samtal. Vi är kontrollerade av spioner, telefonerna är avlyssnade och militären och paramilitären säger åt folk att de inte får ta kontakt med oss.
För många blir den psykiska pressen för stor och de lämnar landet.
– Men en hel del åker tillbaka – de orkar inte med att inte göra något.
En säkerhet är det nätverk som finns mellan organisationerna och stödet från FN. Det finns internationella observatörer i landet, och FN har öppnat ett kontor för mänskliga rättigheter. Men det viktigaste är den internationella solidariteten, anser Yaneth Meneses.
Hon tycks dock inte hysa något hopp om nära förestående förbättringar.
– Vad jag hoppas av framtiden kommer jag att fundera på resten av mitt liv! Någon gång måste vi få tillbaka det vi kämpat för, kanske om 20-30 år. Men perspektivet nu är fruktansvärt och blir bara värre.
FN varnar för våldsspiral
Situationen i Colombia präglas av en påtaglig nedgång i respekten för mänskliga rättigheter och internationell humanitär lag, enligt en rapport för år 2000 av FNs kommissionär för mänskliga rättigheter.
FN har ett kontor för mänskliga rättigheter, MR, i landet, men påtalar i den senaste rapporten att man fått allt svårare att arbeta. Den colombianska regeringens svar på förfrågningar om enskilda fall och händelser är i de allra flesta fall otillfredsställande, oanvändbara och rent byråkratiska, skriver rapportören. FN konstaterar också att det våld som paramilitära grupper utövar ibland får officiellt stöd.
En systematisk offensiv pågår mot civilbefolkningen. Våldet består i enstaka mord, mas- sakrer och ”social rensning” av hela områden, med massflykt som följd.
Etniska minoriteter är särskilt utsatta och riskerar att i vissa fall helt försvinna som etnisk grupp, varnar FN.
3 000 fackmedlemmar och fackliga ledare har mördats sedan 1980-talet. Brotten beivras praktiskt taget aldrig. Av 92 fall som undersöktes av den internationella arbetsorganisationen ILO fanns bara ett där paramilitära grupper officiellt knutits till brottet.
