”Jag är oskyldigt anklagad...”
Peter arbetar på en statlig institution som ligger i en liten ort i glesbygden. Där har han varit i ungefär tio år och älskar sitt jobb. En kvinnlig arbetskamrat har anklagat honom för sexuellt ofredande.
OK, jag har gjort en dumhet, jag var otrogen och det har jag fått betala dyrt. Det hände en gång och vid en tidpunkt då min sambo och jag hade problem.
Jag arbetar i en institutionsmiljö och den är lite speciell. Man arbetar i skift, ibland natt och helger och då kan man komma varandra ganska nära.
Vid den här tiden kom jag att anförtro mig åt en kvinnlig arbetskamrat och hon berättade, att också hon hade kris i sitt förhållande.
Hon sökte sig allt mer till mig på arbetet, ringde till och med hem – så ofta att min sambo undrade vad det var mellan mig och min arbetskamrat.
Någon tid senare gjorde kvinnan och jag en tjänsteresa tillsammans. Vi hade en mycket öppenhjärtig diskussion om våra hemförhållanden och det slutade med att jag var otrogen mot min sambo.
Jag var väl smickrad av kvinnans intresse och mottaglig, därför att det kändes risigt hemma. Men efter tjänsteresan kände jag att jag inte ville ha ett fortsätt förhållande.
Så var det semestertid och när jag kom tillbaka till jobbet hade kvinnan arrangerat ytterligare en tjänsteresa för oss båda. Hon var vid det laget skild. Under resan försökte jag hålla henne från mig, talade bara med henne om jobbet.
Men hon nöjde sig inte med det utan sökte sig till mig på olika sätt den närmaste tiden.
Plötsligt kallades jag till min avdelningsföreståndare som undrade vad som hänt. Jag sade som det var och hon verkade tro på mig. Men kvinnan hade berättat en helt annan historia och dessutom spritt rykten om mig.
Därefter kallade institutionschefen mig, två avdelningschefer och kvinnan till ett möte. Under detta anklagade kvinnan mig för sexuellt ofredande, påstod att jag hade tvingat mig på henne.
Jag blev avstängd – felaktigt, vet jag nu – från arbetet en tid. Institutionschefen ville att jag skulle säga upp mig mot att jag fick tre månadslöner. Annars hotade han med polisanmälan.
Jag visste inte vad jag skulle göra, jag kände mig väldigt ensam. Också vår lokala fackliga företrädare tog ställning för kvinnan. Då kontaktade jag STs jurist.
Vår nya avdelningschef ringde hem till mig, medan jag var avstängd, och förklarade att jag måste sjukskriva mig. När jag vägrade blev jag omplacerad till en annan avdelning.
Vid det laget hade en regionombudsman från ST samtal med institutionschefen och det blev ingen polisanmälan – från chefen. Istället hade kvinnan polisanmält mig och jag kallades till polisförhör.
Jag berättade för polisen vad som hänt och tidigare hade jag också talat om det för min sambo. Vi hade lyckats hitta tillbaka till varandra men nu blev det en brytning. Huset såldes. Det kändes förfärligt.
När jag började arbeta på den nya avdelningen berättade jag för mina arbetskamrater vad som hänt och att utredning pågick om mig. Jag blev väl bemött.
Min avdelningsföreståndare meddelade mina arbetskamrater att jag skulle börja arbeta på verkstaden. Jag saknar rätt utbildning och vägrade. Slutligen kom jag till den avdelning där jag är nu.
Än idag begriper jag inte hur jag har orkat. Meddetsamma efter omplaceringen var jag livrädd när jag hade en vaknatt samtidigt med en kvinnlig arbetskamrat. Men allt har gått bra.
Efter den här historien har en manlig chef och institutionschefen kommit fram till mig och sagt att det trott på mig. Men ingen sade något medan allt pågick.
Cheferna har inte velat ta i detta. Tvärtom försökte de göra det lätt för sig genom att hota med polisanmälan så att jag hellre skulle säga upp mig. Det är i varje fall vad jag tror. Någon form av upprättelse har jag aldrig fått.
Idag har vi både ny institutionschef och två nya chefer. Kvinnan är kvar på den ursprungliga avdelningen och jag vet att hon är orsak till att en annan man nu är i en liknande situation som jag varit.
Min sambo och jag har börjat om på nytt.
