I vargens spår

Vi har precis hejat på en ortsbo med hund och lämnat den glesa bebyggelsen bakom oss när vi får syn på tassavtryck längs den snöiga skogsvägen. En ensam rad spår med stora stämplar och rejäl spårlängd går kors och tvärs över hjulspåren.

Lars-Axel Magnusson, spårare och förvaltare inom naturvård på Länsstyrelsen i Dalarnas län, saktar ner sin fyrhjulsdrivna Nissan Navarra och lägger i backen. Kliver sedan ur och hukar sig ner. Visst är det vargspår – och bara något dygn gamla. Lars-Axel stegar iväg ut i djupsnön och vinkar snart ivrigt från en gran dit vargen gjort en avstickare.

– Här ser man klorna, säger han och pekar på ett avtryck. Den har varit uppe och nosat men inte urinmarkerat något, vad jag kan se.

Han krafsar sökande på måfå i snön. Sedan tar han upp ett måttband ur benfickan och mäter avståndet mellan spårstämplarna. En meter, ganska precis.

Vi befinner oss ett par mil söder om Malung, i ett av landets vargrikaste län. Lars-Axel Magnusson är områdesansvarig för nordvästra Dalarna, inklusive Sälenområdet. Tillsammans med länsstyrelsens övriga spårare utnyttjar han vintersnön för att inventera vargbeståndet och reviren. Intresset handlar framför allt om hur många valpar som fötts sedan i fjol. Riksdagens omstridda etappmål om 200 svenska vargar är snart uppnått, och antalet övervakas minutiöst. Förra vintern fanns omkring 150 individer i landet, grovt räknat, varav ungefär 50 i Dalarna. I år är de sannolikt drygt 60, enligt länsstyrelsens preliminära siffror.

Skoterspår anledning till vaksamhet

Det har snöat under gårdagsnatten, flera decimeter. Nu har det slagit om till töväder, med usla spårförhållanden. Dåligt före också, suckar Lars-Axel när vi långsamt kör vidare med skidorna på taket. Det vi håller på med kallas »snoking« och är den huvudsakliga metoden vid varginventering; med hjälp av bil, skoter eller skidor undersöks platser lite på måfå där vargen gärna väljer att förflytta sig. Skogsvägar, skoterspår och sjöisar erbjuder energisparande möjligheter att trava långa sträckor – vargar kan färdas flera mil på bara några timmar. Medan vi når djupare in i skogen berättar Lars-Axel Magnusson att spåren vi sett troligen tillhör en vargtik med revir i området.

Längre fram syns en hel del skoterspår i terrängen. Lars-Axel går ut och undersöker, men finner inget som väcker misstankar. Ökad trafik i vargrevir ger anledning att vara lite extra uppmärksam; snöskoter är ett vanligt fordon vid tjuvjakt, och jakt dödar flest vargar. Nyligen beviljade Naturvårdsverket skyddsjakt på en varg just här, i trakterna kring Vansbro. Länsstyrelsen började samla spillning för dna-analys. Men i början av december, just när testresultaten var klara, upptäckte man att en varg redan var död.

Det var Lars-Axel Magnusson som hittade den. Med blicken på vägen beskriver han korthugget hur han följde en några dagar gammal spårlöpa på skidor när han fick syn på 50-kilosbjässen på marken. Han kunde snabbt konstatera att det sannolikt inte rörde sig om någon naturlig död. Mer vill han inte säga just nu.

– Jag kan inte berätta om det, det är sekretess och polisutredning. En död varg är ju statens vilt. Jag såg så pass mycket att jag var tvungen att polisanmäla.

Hot mot vargspårare

Att vargen väcker heta känslor är ytterst påtagligt för dem som jobbar med frågan i statlig tjänst. Länsstyrelsens personal har vid flera tillfällen tvingats polisanmäla händelser som tolkats som hot. I fjol stannade någon en bil och sköt fyra varningsskott i luften med älgstudsare när en spårare befann sig i skogen alldeles i närheten. Flera kolleger till Lars-Axel Magnusson har fått bildäcken sönderskurna, ibland vid upprepade tillfällen.

– De otrevliga situationerna har blivit fler, konstaterar han med en suck. Det accelererar.

Själv har Lars-Axel Magnusson fått vara hyggligt i fred. Men efter den inställda skyddsjakten har han tvingats polisanmäla hot som förmedlats till hans hemadress.

– Det var faktiskt jättejobbigt, medger han. Och jag får telefonsamtal där de lägger på. Det kan vara något annat, men jag kopplar ihop det med det här.

Länsstyrelsens folk deltar också ofta i informationsmöten om rovdjursförvaltningen där de möter uppretade ortsbor, markägare och jägare. Men ansikte mot ansikte känner Lars-Axel Magnusson att kritikernas udd för det mesta är riktad uppåt, mot politiska beslut och överordnade i hierarkin. Personligen tycker han att Sverige har råd med biologisk mångfald, men att vargarna måste spridas ur över ett större område om de ska accepteras.

– Jag tycker att vi ska ha varg, men på en begränsad nivå. Jag är själv jägare och har hundar, och vet hur det är när hundar är borta en längre tid. På vilken nivå de politiska målen ligger har jag ingen åsikt om. Men finns det politiska beslut så respekterar man dem, så är det ju i en demokrati.

Vi kör över ett kalhygge med svarta stubbar. Himlen är mjölkvit, i dimman skymtar raka tallar. En orrtupp flaxar över vägen. Plötsligt tycker sig Lars-Axel se vargspår i vänster hjulspår. Men nej, avtrycken är lite väl små. En skrämd räv, troligen. Länsstyrelsens spårare får ofta tips från allmänheten som tror sig ha sett varg eller vargspår, ibland flera i veckan. Någon åker alltid ut för att kontrollera tipset – det är viktigt för folk att få svar.

Tidskrävande få till skyddsjakt

Det är när rovdjur börjar riva hundar eller tamboskap som det blir tal om skyddsjakt. En sådan initieras av att någon – till exempel en jaktkrets, Jägarförbundets lokalavdelning, Fäbodbrukarföreningen eller en privatperson – gör en ansökan sedan man fått problem med varg eller annat vilt i ett visst område. Efter en omfattande remissrunda fattar Naturvårdsverket beslut, och sedan bestämmer länsstyrelsen hur skyddsjakten ska ske och när. Men processen är tidskrävande, suckar Lars-Axel Magnusson, och många klagar: redan själva ansökan har ju ofta föregåtts av en tids problem för ortsbefolkningen.

I bilen står Radio Dalarna på. Fickan vid förarsätet är full av kartor, på instrumentpanelen sitter en GPS med uppgifter om spårfynd, spillningar och revirmarkeringar. Jobbet som förvaltare innebär mycket fältarbete, ofta på helger och med ständig jour. Men det blir förstås också en del skrivbordsarbete. Lars-Axel Magnusson har hemmakontor på gården där han sitter minst två dagar i veckan, ibland tre. Helst skulle han vilja vara ute mer, för att hålla koll på vad som händer i hans distrikt.

I områdesansvaret ingår också att övervaka naturreservat och statliga fjälleder. Snart ska han ut och inspektera skotertrafik i Sälenfjällen tillsammans med polis och tull; kontrollera tillstånd, nykterhet, respekt för skoterleder och fordonsregistreringar. Övervakningen av skotertrafik och rovvilt är beroende av att länsstyrelsen och andra myndigheter regelbundet syns ute i markerna, i förebyggande syfte. Men numera ägnar Lars-Axel Magnusson långt mer än hälften av sin arbetstid åt rovdjursfrågor. Rovdjuren har blivit fler, och skadorna på tamdjur har ökat.

Vi kör genom det lilla samhället Äppelbo, passerar röda stugor och en dam på spark. Lars-Axel Magnusson vill upp och kolla en så kallad viltväxel, där många djur brukar passera och lämna spår kors och tvärs. Bilen klättrar uppför åsen, myrar breder ut sig nedanför. En tjäderhanne med spolformad kropp flyger över vägen med snabba vingslag. Det börjar bli dags för fika. Vi stannar vid en slogbod, uppkallad efter de hyttor där folk förr vilade då de slog vall på myrarna. Lars-Axel späntar stickor och fuskar med lite tändvätska för att få fart på den sura veden. Kaffe och smörgås sitter fint nu.

Land utan mobiltäckning

Länsstyrelsens spårare är vana vid att klara sig själva i skog och mark, och fältarbetet sker för det mesta på egen hand. Men det är inte alltid mobiltelefonerna har täckning i den varierade terrängen. Därför måste de alltid rapportera när de ger sig ut på morgonen och tala om vart de ska, och meddela när de är tillbaka igen.

För mycket kan hända. Bilen eller skotern kan haverera, man kan skada sig på verktyg eller vid skidåkning. När känslorna svallade som mest efter tjuvjakten sade Lars-Axel Magnusson åt sina medarbetare att jobba två och två. Själv jobbar han ensam. Men han är noga med att hålla löpande kontakt med sin fru, som får vara sambandscentral.

När man inspekterar riven tamboskap är det ibland också lättare att vara två, om skadornas ursprung är svårbedömt. För djurägaren handlar det i regel om mycket pengar, särskilt om det gäller hästar, och den känslomässiga aspekten är ofta stark.

- Då kan det många gånger vara svårt att övertyga hästägaren om att det inte är varg, björn
eller annat rovvilt, utan staketet, eller att hästarna har skadat varann, säger Lars-Axel Magnusson och tar en klunk ur termosmuggen.

Spårat sen åtta års ålder

Han har jobbat drygt 20 år på länsstyrelsen, och har nu tre år kvar till pension. Jagat har han gjort i årtionden, och spårningen har varit en hobby sedan han hittade sin första lodjurslega i åttaårsåldern.

– Det var min absolut första kontakt med rovvilt. Sedan har intresset hängt med hela livet. Och jag har nästan jämt tagit rovviltet i försvar – precis som jag gör med människor som hamnat i en utsatt situation.

I dag finns samtliga fem stora rovdjur i Dalarna: varg, lo, järv, kungsörn och björn. Vargen skrämmer inte Lars-Axel Magnusson. Björn har han däremot ordentlig respekt för. Sedan i fjol har några av länsstyrelsens besiktningsmän på försök tillåtelse att ha med sig pepparspray i fält, just för att kunna freda sig vid eventuella attacker. Det tycker Lars-Axel Magnusson är bra. Tidigare hade han ibland med sig gevär när han skulle besiktiga riven boskap där björn kunde ligga i försåt.

– Men det är för långt och bökigt när man ska ut och jobba.

Vi pratar vidare om otäcka möten med björn när vi fortsätter genom skogen. Plötsligt dyker en älgko upp bakom några träd, med två kalvar i släptåg. Sällskapet står blickstilla, men sätter sedan av i trav över myren och in i skogen på andra sidan. Lars-Axel provar några lockrop för att få ut dem i öppen terräng igen. Det hjälper inte. Vi ser dem stå skymda strax innanför skogsbrynet.

Rakt ner i diket

Solen bryter fram på eftermiddagen, och temperaturen sjunker. Innan vi vet ordet av har skogsvägen förvandlats till blankis. Plötsligt tappar den stora bilen greppet, och ekipaget far rakt ner i diket. Det tar oss någon timme att gräva oss loss. Då har det hunnit mörkna. Väl nere i dalen drar Lars-Axel Magnusson en lättnadens suck och lovar sig själv att skaffa ordentliga snökedjor till tjänstebilen.

Han trivs ändå väl med sitt jobb. Det är fritt, naturnära och varierat – aldrig lika någon dag, konstaterar han på landsvägen norrut mot Vansbro, medan vi susar förbi en älg som står i diket och mumsar. När den tittar upp lyser ögat rött i strålkastarskenet.

– Största utmaningen är att gå hem hos allmänheten och få ett förtroende, säger Lars-Axel Magnusson. Det är det viktigaste av allt när man har ett jobb åt staten – och ett så känsligt jobb. Vi är länsstyrelsens förlängda arm ute i fält, och får ofta ta skiten för de politiska besluten. Men det är de politiskt folkvalda som i så fall måste ändra saker.

Blåljus skymtar i mörkret, vägen är avspärrad på grund av bärgningsarbete. Polisen som kommer fram och berättar om avåkningen är en ung kvinna från bygden. Lars-Axel vevar ner rutan en bit till och pratar en stund; avhandlar stämningen i trakten sedan vargen blev skjuten, och behovet av att polisens radiobilar syns i området lite då och då som en markering. Attityder och känslor påverkar alla ortsbor, även sådana som jobbar för staten. Men det får man inte blanda in i tjänsten, nickar han och polisen enigt.

- Tjänst är ju tjänst.