Här jobbar muslim jämsides med serb och kroat
När medlemmarna är missnöjda med lönen riktas ilskan mot politikerna, inte facket. Och fortfarande har facket kvar en social roll: att ge ekonomiska bidrag.
Kommunhuset i Tuzla har sett sina bästa dagar. Arfan Naprelac pekar på stora sprickor i fasaden och berättar att det i likhet med många andra hus håller på att sjunka.
– Det är i så dåligt skick att det ska rivas, upplyser han.
Förklaringen är den närbelägna saltgruvan som påverkar marken i hela Tuzla, på ett ställe har den sjunkit så mycket som 15 meter på 20 år. Av 74 000 kvadratmeter är ungefär 14 procent byggbara.
Befolkningen i kantonen Tuzla är blandad med muslimsk dominans. Både före och efter kriget har muslimer, kroater och serber kunna leva och arbeta sida vid sida.
Detta enligt Arfan Naprelac som är ordförande i fackets kantonstyrelse och vice ordförande i STs bosniska motsvarighet. Tidigare var han fackordförande i kommunhuset men tampas numera med kantonens regering.
För en utomstående är det inte lätt att förstå konstruktionen med politiker på olika nivåer som fackets motpart.
Medan vi går runt till olika myndigheter berättar han att kantonen Tuzla var sen att acceptera det centrala kollektivavtalet och hur han och en kollega förhandlade i sex månader.
Hans fackliga kollega, Janjka Kovacevic’, är kvar på den kommunala nivån.
Vi träffar henne i det drabbade kommunhuset. I tio år har hon varit fackets sekreterare och började tillsammans med Arfan Naprelac bygga upp den fackliga organisationen i Tuzla under kriget.
Då, på 90-talet, förhandlade man med humanitära organisationer om mat och hjälppaket tio kilometer från fronten, nu förhandlas om nedskärningar i samband med kommunens omorganisation eller om systemet med lönekoefficient/kriterier ska ändras.
– Medlemmarna är oroliga att mista jobbet, säger Janjka Kovacevic’. Vi måste försöka hjälpa dem att hitta nya.
De flesta anställda är med i facket. Medlemsmöten hålls vid behov, fyra–fem gånger om året. Janjka Kuvacevic’ uppskattar att ungefär tio medlemmar kontaktar henne varje månad och oftast på arbetstid. Mest rör det sig om ekonomisk hjälp till sjukvård som numera inte är kostnadsfri.
– Då tar vi ur fackliga kassan, medlemmarna har så låga löner.
Eftersom Janjka Kovacevic’ är kommunens budgetchef kan hon snabbt få fram genomsnittslönen för 400 anställda inom den kommunala administrationen: 540 konvertibla mark (KM) per månad, cirka 2 510 kronor, plus tillägg för resor på 100 KM (500 kronor) och 30 KM (runt 140 kronor) för resor, traktamenten och liknande.
Vad anser hon om fackets roll idag jämfört med tidigare?
– Förr fanns arbetarråden men nu är facket den enda organisation som skyddar de anställdas intressen, svarar hon. Arbetsgivaren har mycket större frihet gentemot sina anställda men genom facket kan de få juristhjälp och påverka mindre beslut. Arbetsgivaren erkänner oss också som motpart.
Arfan Naprelacs egen arbetsplats, veterinär- och hälsovårdsmyndigheten, ligger intill kommunhuset. Hans yrke är veterinärinspektör.
Genom tolken Amir Coralic får jag veta att myndigheten utöver djurtillsynen bland annat också kontrollerar de sanitära förhållandena i mänskliga bostäder.
– Även om jag är handläggare och chef är jag med facket, säger Arfan Naprelacs närmaste chef, Culum Cvjetilo.
Han håller kontakten med facket men är inte arbetsgivarmotpart, det är kommunfullmäktige. I chefsrollen ligger att leda arbetet och belöna anställda med tillägg på lönen på 20–30 procent – men inte att bestämma själva lönen.
– Behöver någon medicinsk hjälp eller dyra operationer tar vi ur myndighetens budget och betalar en del av kostnaden, tillägger han.
Även PIO, ungefär Pensions- och Invaliditetsförsäk-ringskassan, är en federal myndighet men med filialer i olika kantoner.
Här hamnar vi mitt i en upprörd diskussion med etniska förtecken.
Det internationella samfundets ”höge representant” (den tjänst som Carl Bildt tidigare hade) har beslutat att Federationen ska ha en myndighet istället för två med denna uppgift.
Men vad som mest skakat PIOs anställda är den nya direktören, som kommer från Mostar och är kroat. Han har förklarat att institutionen ska omorganiseras, kontor stängas, anställda sägas upp och det helt nyrenoverade huvudkontoret i Sarajevo flyttas till Mostar.
– Varför? utbrister vice fackordföranden Jasminka Ferizbegovic’. Vi tror att det har politiska orsaker.
Hon bubblar över av indignation, orden forsar ur henne så att tolken har svårt att hänga med.
– Här är vi är starka och aggressiva och har protesterat i medierna och hos socialdepartementet, fortsätter Jasminka Ferizbegovic’.
Man har också kontaktat förbundsordföranden Nihad Guso. Federationens president har också talat med PIOs nye chef.
Dessutom väntar man med bävan på de nya kvalifikationskrav som det federala parlamentet ska besluta om. Oron är stor att de ska gälla även för ”enkla” jobb och gå ut över bosnjaker. Många anställda har 25–30 års anställningstid och hög medelålder.
När upprördheten lagt sig framgår det att medlemmar hör av sig till facket mest varje dag med problem. Jasminka Ferizbegovic’ uppskattar att hon ägnar fem timmar i veckan åt fackligt jobb. Samtliga anställda på 120 personer är med i facket, även direktören.
Runt 30 procent av personalen är nyanställd efter kriget och samtliga är med i facket. Lönen ligger i snitt på 588 KM (cirka 2 940 kronor).
– Vi är lågavlönade med tanke på vad vi gör, understryker hon.
På PIO har man ett system som går ut på att varje tjänsteman måste klara en viss mängd ärenden per dag för att få ut lönen. Oavsett hur komplicerade ärendena är.
– Ärendenas antal kontrolleras varje månad och därför tvingas man ta med jobb hem, förklarar Jasminka Ferizbegovic’. Man tvingas jobba oavlönat.
På henne låter det inte som om facket kan göra mycket åt det eller andra arbetsmiljöproblem. Dessa är påtagliga i exempelvis PIOs arkiv, där de flesta av de 14 anställda fått astmabesvär.
Men vad gör man när myndighetens pengar tryter och de flesta är glada att alls ha ett jobb?
