Han var Stasis spion på universitetet
Den östtyske gästläraren togs emot med öppna armar på Stockholms universitet. Vad ingen på tyska institutionen förstod var att han var den hemliga säkerhetstjänsten Stasis öga och öra, med uppdrag att spionera.
Alltsammans börjar dagarna före julafton 1976, i staden Halle i DDR. På ett hemligt möte sitter en Stasiofficer och en 37-årig docent mitt emot varandra. Han är litteraturvetare vid Martin Luther-universitetet och medlem i kommunistpartiet SED. I Stasis ögon har han »ett starkt klassmedvetande«, vilket skulle kunna göra honom till en utmärkt Stasiagent. På DDR-tyska kallad IM, inofficiell medarbetare.
»Av särskilt intresse är hans relationer till progressiva författare eller universitetslärare i Västtyskland«, noterar Stasiofficeren i en minnesanteckning.
Vidare noterar han att docenten förbehållslöst ställer sig till Stasis förfogande, utifrån djup politisk och ideologisk övertygelse. Något som han även är villig att bekräfta skriftligt. Docenten plockar upp en tuschpenna.
»Jag, Rüdiger Bernhardt, förpliktar mig till samarbete med ministeriet för statssäkerhet.«
Han skriver att samarbetet är frivilligt. Likaså att han lovar försvara världsfreden och socialismen, men också att tiga om sitt arbete åt Stasi. Som täcknamn väljer han Faust.
Namnet har han hämtat från Goethes 1800-talsdrama med samma namn. Rollfiguren Faust är vetenskapsmannen som ingår en pakt med djävulen.
Hos Stasi blir Rüdiger Bernhardt agent nummer XV 170/77. XV står för Stasis regionala enhet i Halle, siffran 170 är själva agentnumret och 77 året då han registreras. Egentligen skulle det ha varit 76, men julhelgen försenar Stasibyråkratin.
Stasi skickar honom till Västtyskland för att påverka universitetslärare och andra. Målet är att göra dem positiva till regimvänlig östtysk litteratur. I Västtyskland har nämligen landsförvisade östtyskar som sångaren Wolf Biermann och författaren Jürgen Fuchs en stark ställning. Den vill Stasi underminera, med hjälp av »Faust« och andra agenter.
Sommaren 1982 får hani uppdrag att göra sig redo inför en liknande insats i Sverige. Uppdraget är att »identifiera fientliga« kulturriktningar gentemot DDR. Hit hör att kartlägga personal på universitetens institutioner för tyska och litteraturvetenskap – och var de står politiskt.
I september 1983 anländer han med tåg till Stockholm, under täckmanteln att vilja göra studiebesök på svenska högskolor. Det blir den första av minst fyra resor till Sverige, men även till Norge. »Faust« talar svenska.
Ganska snart tycker han sig kunna identifiera en konflikt inom tyska institutionen vid Stockholms universitet. Ytterst handlar den om kollegiets syn på regimvänlig kontra regimkritisk östtysk litteratur. Likaså på kvalitativa skillnader mellan öst- och västlitteratur. Han tycker sig också kunna identifiera en konflikt om hur det hela ska speglas i en ny lärobok för studenter.
Noggrant noterar Rüdiger Bernhardt namnen på aktörerna i konflikten. Alla rapporteras till Stasi i Halle. Av särskilt operativt intresse är prefekten Helmut Müssener, ursprungligen från Västtyskland men numera svensk medborgare. Den intet ont anande Müssener är sedan tidigare bekant med Rüdiger Bernhardt och låter honom även tidvis bo hemma hos sig. Senare skänker han honom även en kajak, som ett vänskapsbevis.
Något som »Faust« vet att utnyttja. Han tipsar Stasi om att låta bjuda in Helmut Müssener till DDR för särskild bearbetning.
»Nu låter det sig inte sägas att Müssener är marxist. Tvärtom, han är en liberal«, rapporterar Rüdiger Bernhardt till sin ledningsofficer i Halle den 19 maj 1988. »Som naturaliserad svensk är han mer svensk än många andra svenskar«.
»Faust« syftar på att Helmut Müssener vill vara korrekt och neutral. Något som faktiskt skulle kunna utnyttjas av Stasi.
Han förser också Stasi med namn på lärare som skulle kunna »störa viljan till goda relationer« med DDR.
Samma typ av kartläggningförsöker »Faust« även göra vid Uppsala universitet, men möter kompakt motstånd. Enligt »Faust« är skälet att Uppsala tillåter »republikflyktingar och före detta DDR-medborgare« att undervisa. Något som Stasi kanske bör försöka göra något åt. Men Stasi vill i stället att »Faust« ska koncentrera sig på Stockholms universitet, där kollegiet anses vara lättare att bearbeta operativt.
Hans långa arbete för Stasi tar slut först i samband med murens fall 1989. Då har han avancerat till professor i DDR-litteratur vid Martin Luther-universitetet, men tvingas att lämna sin tjänst.
Uppgifterna om hans arbete som Stasispion når med tiden även gamle kollegan Helmut Müssener.
Han kräver Rüdiger Bernhardt på besked, men får bara nekande eller undanglidande svar. Först i dag, nästan 25 år efter murens fall, erkänner Rüdiger Bernhardt slutligen:
– Ja, jag har arbetat åt Stasi som IM Faust, säger han till Publikts medarbetare.
Helmut Müssener är djupt besviken över vännens dubbelspel:
– Jag gick på en mina helt enkelt, förklarar han. Jag upplevde faktiskt att vi var vänner. Han pratade mycket frispråkigt om förhållandena i DDR.
Men även det ingick i Stasis strategi. Genom att låta en agent tala illa om DDR, så var det lättare att bli accepterad i väst.
Rüdiger Bernhardt vill i dag inte avslöja några detaljer om sina 13 år i Stasis tjänst.
– Det är ett avslutat kapitel i mitt liv, säger han kort.
Hos Stasiarkivet BStU i Berlin är dock frågan långt ifrån avslutad. Miljontals sönderrivna pappersrester från gamla Stasiakter väntar fortfarande på att fogas samman. Akterna förstördes i all hast av Stasimedarbetare 1989. Rekonstruktionen har lagts ut på arbetslösa tyskar i form av beredskapsjobb. Målet är att bland annat hitta fler av Rüdiger Bernhardts gamla rapporter från Sverige.
– Jobbet är mödosamt, säger en arkivarie hos BStU. Pappersresterna fästs vid stora kuddar och pusslas långsamt ihop. På senare tid har vi även börjat använda särskilda dataprogram. Men det kräver att alla pappersresterna först scannas in.
På den vägen har BStU lyckats rekonstruera uppåt 5,3 kilo angiverirapporter från en annan Stasiagent, placerad i Sverige. Hans täcknamn var IM Thomas. Bakom den identiteten döljer sig den så kallade Stasiprästen i Burträsk, Aleksander Radler.
hans uppdrag var att utföra samma typ av spioneri som Rüdiger Bernhardt, men riktat mot personal vid Lunds universitet och Svenska kyrkan.
– Allt som allt hade Stasi uppåt 150 agenter i Sverige, säger forskaren Christian Halbrok vid BStU. Merparten arbetade mycket långsiktigt. De skulle påverka Sverige i en DDR-vänlig riktning, försöka komma över hemligheter inifrån den offentliga förvaltningen – och också försöka värva svenskar.
Han anser att det finns mycket att lära av Stasi. Organisationens metoder används än i dag, men av andra stater och diktaturer som vill få in en fot på svenska högskolor och universitet, precis som IM Faust en gång lyckades med.
Fotnot: Christoph Andersson har nyligen kommit ut med boken Operation Norrsken – om Stasi och Sverige under kalla kriget (Norstedts) och gör dokumentärprogram för radions P1.
