Han dansar fram med rätt teknik
Mats Rosengren, ST-medlem vid Länsstyrelsen i Västra Götalands län, har ett sätt att varva ned och slappna av: att slå med lie. Han skulle gärna slå varje dag under sommaren. Han ger också kurser i lieslåtter.
Vad är det du gillar så mycket med att slå med lie?
– Lien är ett alldeles fantastiskt redskap som håller på att glömmas bort. Det är väldigt meditativt att slå! Och dessutom bra för naturen. Många brukar tro att det är ett muskelarbete och att man ska vara stark som en dräng för att klara av det. Så är det inte alls! Det handlar framför allt om teknik. Jag har sett många barn som är jätteduktiga på att slå.
Kan du beskriva känslan när du slår med lie?
– Man slår sig egentligen inte fram med lien, det är mer som om man dansar fram! Man vill bara fortsätta och fortsätta, för man blir alldeles lugn! Bladet ska vara rakbladsvasst, då känner man nästan inget motstånd. Man ska inte lyfta upp det, utan man skär i stället en smal remsa med bladet på marken, i en halvcirkel framför sig. Det är så lätt att man kan hålla lien i fingerspetsarna när man gungar fram. Så kan jag hålla på, i timme efter timme!
Vilka är det som går dina kurser i lieslagning?
– Alla möjliga. Ibland är det någon som har en gård som vill lära sig mer om att slå ängsmark. Och så finns det andra som är intresserade av naturvård, ängar och blommor, eller någon som vill slå i sin trädgård. Man kan faktiskt slå kortare än en gräsklippare klipper, ungefär en centimeter ovanför marken. Lien fungerar också nästan terapeutiskt. Man ser på deltagarna hur avslappnade de blir. Det är som om de glömmer olika onda och svåra tankar. På kurserna ser man hur de bara går runt och ler. Det är overkligt. De kan gå i flera timmar och bara le!
Hur började du själv slå med lie?
– Det började med mitt intresse för blommor. Redan som trettonåring var jag väldigt intresserad och kunde åka långt för att hitta vissa sorters blommor. Då blev jag ganska snart intresserad av ängsmark, eftersom en del blommor behöver just ängsmark, som slås med lie. Men nuförtiden har vi bara ett litet fragment kvar av de ängar som fanns förr. Redan på 1800-talet började man förvandla ängar till åkrar, som man odlade upp, gödslade och skördade. Det hotar den biologiska mångfalden. Det finns både insekter och växter som behöver just ängsmark för att överleva. Därför vill jag gärna sprida kunskap om hur man bevarar de markerna för framtiden.
