Grät utan att förstå varför
»Jag trodde aldrig att jag skulle skratta igen, trodde det livet var slut. Nu kan jag skratta, men jag är långt ifrån återställd«, säger Ylva Persson.
I år är det tolv år sedan hon bröt ihop på jobbet.
Ylva Persson var en annan förr. Hon stod på barrikaderna. Argumenterade för sin sak. Visste vad hon tyckte.
– Jag var en sån där som inte kunde drabbas, vet du. Och så kom smällen.
Hennes arbete har alltid varit viktigt, eftersom hon har jobbat med människor.
Gymnasiekompetensen läste hon in med kunskapslyftet i vuxen ålder. 2001 fick hon sitt drömjobb som behandlingsassistent på ett LVU-boende för unga pojkar med tuffa liv bakom sig.
– Jag satt där och lyssnade när de berättade. De grät och jag grät.
På LVU-hem ska regler och rutiner följas. Allt ska dokumenteras. Rapporterna följer ungdomarna hela livet och styr deras framtid. Ylva Persson fick mycket ansvar och satt ofta kvar någon timme extra med dokumentation när hennes pass var slut.
– Jag tänkte att det var väl bra att de tycker att jag gör ett bra jobb, att de litar på mig.
Alla arbetskamrater tog inte uppgiften på samma allvar. Ylva Persson sa ifrån när de fuskade med rutinerna. Då fick hon skäll. Det var inte så noga, hon skulle inte vara så ambitiös.
– Inte ens chefen stöttade mig fullt ut. Hon kunde också säga att jag skulle dra ned på ambitionerna och i nästa andetag lägga på mig någon ny rutin som vi skulle införa.
Det höll i drygt ett år. En januaridag bröt hon ihop.
– Jag satt på en kontorsstol och började bara gråta. Jag blev livrädd, för jag förstod inte varför jag grät. Jag var fullständigt slut, kunde inte ens flytta mig till personalrummet.
Det var inget särskilt med just det passet.
– Ingen hade sagt något, inget hade hänt. Det tog bara slut på mig.
När läkaren ville sjukskriva henne i två månader för utmattningssyndrom fortsatte Ylva Persson att vara duktig. En vecka borde väl räcka? Hon var övertygad om att snart vara sitt gamla kaxiga jag.
Hon hade fel. Det dröjde nästan ett år innan hon försökte gå tillbaka till jobbet. Hemma bara låg hon, om hon inte tog långa promenader och vaknade till långt ute i skogen utan att förstå hur hon hamnat där. När sonen som just börjat skolan kom hem och ropade »mamma« i dörren så svarade hon »Nej!«, livrädd att han skulle be henne om något.
Jämt var hon rädd, hon som varit så modig. Rädd att någon skulle fråga vad hon gjorde nu för tiden. Och rädd att någon skulle säga det där hemska, att hon skulle rycka upp sig.
Bara att närma sig grindarna till LVU-hemmet var plågsamt, hela hennes kropp protesterade.
– Länge kunde jag inte ens åka till stan och handla, för jag orkade inte åka förbi skylten till mitt gamla jobb.
Snart fyller Ylva Persson 56 år. Hon kom aldrig tillbaka till LVU-hemmet. Sedan åtta år har hon lönebidrag för en halvtidstjänst som kanslist i en lokal hockeyförening.
– Det fungerar, men jag har svårt att strukturera och svårt att sätta gränser. Mer än halvtid skulle jag inte klara.
Hon är tacksam för jobbet och för sin sambo Nils-Owe. Ledsen för vad han och deras son fått stå ut med. Inför dem känner hon skuld. Det gör hon också inför en annan person. När hon mådde som sämst ringde en gammal kollega.
Kollegan hade blivit utbränd och behövde hennes stöd. Ylva Persson lovade att ringa tillbaka. Hon orkade aldrig.
– Jag hoppas så att hon klarade sig.