Fick hjärtklappning och panikångest.
Som personlig handläggare på Försäkringskassan hjälper Ann-Charlotte Axelsson utbrända personer tillbaka till jobbet. Nu är hon själv inne på sjunde månaden med utmattningssyndrom.
De första tecknen kom för knappt ett år sedan. Ann-Charlotte Axelsson tappade ord. Fick svårt att komma ihåg saker. Blev lättare stressad och snabbare irriterad.
Det liksom surrade i huvudet.
Under hösten fortsatte det. Hon blev lätt yr, var tvungen att gå och lägga sig ibland.
– Hjärtklappning. Lite panikångest. Det var inte så farligt.
Det är det där med inställning, och ambition. Ann-Charlotte Axelsson har alltid velat ge det där lilla extra. Har det behövts en fadder till en nyanställd har hon varit snabb att anmäla sig.
Men chefer och arbetskamrater har sett.
– Min chef sa ifrån att jag inte skulle bli fadder också, bara sköta mitt vanliga jobb. Jag ser det som en väldig omtanke.
I oktober och halva november var hon halvt sjukskriven. Fick jobba det hon orkade, delvis hemma, och lägga sig när hon blev trött.
Den 19 november blev hon helt sjukskriven för utmattningssyndrom, den diagnos som så många av hennes klienter har.
– Jag har till och med glömt den F-koden. Det är sunt att orka lägga undan sådant som har med jobbet att göra, säger hon när vi sitter och pratar på ett kafé i Skövde.
Men frisk är hon inte. Hon är sjukskriven till sista augusti. De första månaderna sov hon knappt alls. Nu kan hon sova hur mycket som helst. Men varje ansträngning kostar på. Händer det något oväntat kan hon få en sömnlös natt igen.
I dag har hon varit hos sin terapeut i Vara, inte långt från huset ute på landet där hon bor.
Terapeuten har hjälpt henne att sortera vad som hänt. Hon uppfyller flera punkter på listan över riskfaktorer. Barnen har flyttat hemifrån. Dottern ska själv ha barn. Svärmor har gått bort efter en tids svår sjukdom. Men Ann-Charlotte Axelsson hittar inte svaret på frågan »varför?«, hittar inte den där särskilda påfrestningen som gjorde henne sjuk.
– Nej, ingen enskild. Det är livet.
Inte ens på jobbet ser hon någon riktig förklaring. Hon trivs med att hjälpa långtidssjukskrivna i Vara kommun tillbaka till jobbet. Har ett självständigt jobb, håller i avstämningsmötena för sina sjukskrivna. Lovprisar både chefer och arbetskamrater och de externa kontakter hon bokar in till möten. Visserligen flyttade huvudkontoret från Lidköping till Skövde för några år sedan. Men Ann-Charlotte Axelsson är bara inne två dagar i veckan, resten gör hon på distansarbetsplatsen i Vara.
– Det skulle vara alla omorganisationer. Vi vill göra vårt jobb så bra som möjligt men de femtielva omorganisationer jag varit med om skapar bara stress.
Nu känner hon stöd från både familj och arbetskamrater. Hon är säker på att hon kommer att komma tillbaka till sitt gamla jobb och bli varligt omhändertagen i början. Hon vet att det inte är alla förunnat, säger hon. Många behöver byta jobb och kanske vidareutbilda sig. Det har hon själv behövt göra tidigare i livet, när hon en gång i tiden blev arbetsskadad av vibrerande verktyg på ett fabriksjobb.
– Jag vet hur det känns att stå där och vara tvungen att ta steget till något helt nytt. Men jag vet också att trots all ångest man har just då, så kan det bli så väldigt mycket bättre sedan.