Facklig medvind i Togo

Esseham Akpeli är statlig skattehandläggare i ordets mest konkreta bemärkelse. Hon går runt på marknader i Togos huvudstad Lomé och tar upp avgifter av handlarna. Betalningarna lägger hon i fickan på sin rosa skjortklänning.

– Det är alldeles för dyrt! Förr kostade det 25 francs, nu är det 75!

Kvinnan bakom ståndet i den stora saluhallen är upprörd och skriker. Esseham Akpeli ser ett ögonblick gråtfärdig ut, men samlar sig och skriker tillbaka:

– Jaha, men då jobbade inte jag här!

Grälet fortsätter en stund, men till slut får Esseham Akpeli sina pengar och kan gå vidare. Hon river av ett kvitto från den röda rullen och lägger det på en utställd äggkartong. Nästa biljett får stickas rakt ned i en stor skål med gryn. Ytterligare ett kvitto hamnar på ett fat, bland små pyramider av rökt fisk.

– Hon var inte ens provocerad! Men det är sådant jobbet är. Jag reagerar inte så mycket över det, och i morgon är allt glömt.

Vad som är bra med arbetet? Esseham Akpeli gör en grimas. »Det är ett jobb.« Det är ett jobb, i ett land där kanske fyra av fem unga står utan arbete, enligt fackliga bedömare.

När Esseham Akpeli tänkt efter lite tillägger hon att den här marknaden har fördelen att det är få mobila försäljare, sådana som bär sina varor på huvudet.

– De är svåra att ta betalt av, de kan säga att de inte sålt något. Om jag då redan har rivit av en biljett måste jag försöka tvinga dem att betala.

Hon tjänar 50 000 västafrikanska francs i månaden, motsvarande 780 svenska kronor. Det är magert, tycker hon. Trots att hon fyllt 32 år har Esseham Akpeli inte råd att flytta från föräldrahemmet.

När jag frågar vilka kontakter hon har med facket ser hon förvånad ut.

– Det är ju vi som är facket! Ibland har vi möten med chefen och diskuterar våra problem.

Alla anställda på skattekontoret för marknaderna är med i facket, och medlemsavgiften dras direkt på lönen, förklarar sektionsordförande Olivier Tetouehaki. Fackförbundet heter Syntragessato och bildades så sent som 2006. Lomésektionen har 220 medlemmar.

– Tidigare var vi 250, men folk har dött eller gått i pension utan att ersättas.

Dött? Det tar ett tag innan jag inser att avgångsorsakerna pension och död antagligen är ungefär lika vanliga. Medellivslängden i Togo är knappt 59 år, och den fackliga sektionsstyrelsen har alla siffror i huvudet när det gäller ersättningar till efterlevande och till anställda som förlorat en anhörig.

Den största yrkesgruppen är skatteindrivarna, och de har också de svåraste arbetsförhållandena, enligt facket. De är ute i regn och stekande sol, och riskerar att möta tjuvar, rånare och falskmyntare.

– Och de kvinnor som ska betala är inte alltid så välkomnande, tillägger Kodjo Boko i sektionsstyrelsen.

Bra förhållande till arbetsgivarna

Ett fackligt krav är därför att personalen ska få en ekonomisk ersättning för riskerna, och de lokala parterna har börjat diskutera möjliga lösningar. Relationerna med arbetsgivaren är goda, betygar Olivier Tetouehaki.

 Högsta chefen är en kvinna, la directrise.

– Vi diskuterar alla problem med henne, säger Kodjo Boko. Vi hade exempelvis kollegor som var tillfälligt anställda, men efter förhandling fick alla fast jobb.

Bilden av välvilliga arbetsgivare och ökat fackligt inflytande målas upp av snart sagt alla företrädare för fack och arbetsgivare i staten som vi möter i Togo. Efter fyrtio år av diktatur har landet en regim som tillsatts efter demokratiska val. Press- och yttrandefriheten har ökat, och demokratiseringen har förbättrat möjligheterna att bedriva fackligt arbete. »Man är inte längre rädd att bli hämtad om natten«, som en facklig företrädare uttrycker det.

Flera påpekar dock att presidentvalet i februari nästa år kommer att bli en prövosten för den nyvunna demokratin.

– Historien har varit så bitter. Men nu är vi mycket optimistiska om landets framtid, och valet kan bli starten för en period av hopp, säger Obim Kafui, ingenjör och ordförande i förbundet Syntragavo.

Syntragavo organiserar personal på ministeriet för offentliga arbeten. Ett tecken på framsteg där och på andra håll är att det blivit legitimt att bedriva facklig verksamhet på arbetstid.

– Exempelvis var alla medlemmar inbjudna till aktiviteter under den globala Day of decent work 7 oktober. Men vi kunde ju inte tömma kontoret helt, så folk fick turas om att gå.

Togoleserna har under många år varit drabbade av internationella sanktioner, svag ekonomisk utveckling och anställningsstopp i den statliga sektorn. Men nu rekryterar regeringen drygt 4 000 personer till myndigheterna, och fackförbunden hoppas att kunna öka sin styrka och vitalitet genom att locka till sig de unga nyanställda. Syntragavo satsar på utbildningar för kvinnliga ledare, om förhandlingsteknik och ILO-konventionerna om de fackliga rättigheterna.

– Utbildning är ett nyckelord, fastslår Obim Kafui. Man kan inte vara en riktig fackmedlem utan att förstå vad det handlar om.

Devalvering utan kompensation

Vi besöker Obim Kafui på hennes lilla kontorsrum i slutet av en mörk korridor på ministeriet. Det saknar luftkonditionering, och den fuktiga tropiska hettan strömmar in genom det öppna fönstret. Temperaturen höjs ytterligare när förtroendevalda och medlemmar kommer in, medbärandes varsin stol, och tar plats. Snart är vi tolv personer i rummet.

En är nyanställde Kpnognon Kossi, som gått med i facket och redan har noterat problem som han tycker att förbundet bör försöka göra något åt. Arbetsmiljön är inte den bästa, rummen är trånga och olämpligt möblerade och byggnaderna dåligt hållna.

– Vi har inte det nödvändiga för att trivas på jobbet, säger han.

Dessutom betalas lönen inte alltid ut i tid. Men det största bekymret för de allra flesta tycks vara lönenivån. Den västafrikanska francen har devalverats utan att de statsanställda kompenserats. De höjda bensinpriserna har också varit kännbara för togoleserna, eftersom man oftast måste åka bil eller motorcykel till jobbet. Huvudstaden Lomé, med cirka 800 000 invånare, har varken spårtrafik eller bussar i linjetrafik.

– Nästan hela lönen kan gå till resor. Ibland är det så tajt att folk har svårt att klara medlemsavgiften till facket, säger Yorou Gado i styrelsen för Syntragavo.

Parterna förhandlar nu på central nivå, i den så kallade sociala dialogen, om kompensation för de dyra arbetsresorna. Sju fackförbund i den statliga sektorn har enats i en federation som driver gemensamma krav.

Bristen på både kommunikationer och infrastruktur är uppenbar när vi åker bil i morgonrusningen på väg till ett av stadens statliga sjukhus. Vägbeläggningen är ömsom asfalt, ömsom röd sand, och motorcyklar kör slalom mellan de djupa groparna. Vår chaufför svär till när en motorcyklist plötsligt girar ut strax framför motorhuven. »Trafikolyckor är väldigt vanliga här«, konstaterar han.

En del av trafikens offer hamnar så småningom på det stora sjukhusets ortopedklinik. I klinikens träningslokal lyser solen in genom fönstren, men den värsta värmen hålls borta med luftkonditionering och en sträng skylt om att hålla dörren stängd. En medelålders kvinna får hjälp att kliva upp på barren, en kort gång med räcken på sidorna. Hon ska öva med sin benprotes.

– Det bästa med jobbet här är att se en människa gå härifrån på sin protes, säger Germaine Adohouna, som är fackligt aktiv och chef över träningslokalen.

Patienter har inte råd att komma

De största problemen är brist på utrustning och den allmänna fattigdomen, anser hon.

– Folk har inte alltid råd att ta sig hit på utsatt tid, och då drar behandlingarna ut på tiden. Om allt fungerar ska det ta två veckor, men den där kvinnan har hållit på i två månader, säger hon och pekar på kvinnan som tar några prövande steg på barren.

Längs väggarna sitter andra och väntar på sin tur. Väntetiderna kan bli långa, eftersom kliniken bara har en barr. Men själva proteserna är inget problem, de tillverkas i lokalen intill. Där arbetar Bilabina Bayiyam.

– Jag är stolt över mitt arbete, det är bra kvalitet på proteserna, säger hon.

Behovet är stort, berättar hon. Trafikolyckorna tar sin skörd, men en ännu vanligare anledning till amputation är obehandlad diabetes.

– Jag har själv släktingar utan ben.

Bilabina Bayiyam är med i sjukvårdsfackets ungdomskommitté. Hon säger att hon gick med i facket först och främst för att få veta sina rättigheter och skyldigheter som offentliganställd.

– Men det är också så att jag har varit väldigt blyg. När jag gick i skolan tordes jag inte ens svara på lärarens frågor, trots att jag visste svaret. Jag tänkte att jag skulle få lättare att uttrycka mig om jag engagerade mig fackligt.

Tvingades slava i hushållet

Det är vanligt att flickor och kvinnor i Togo är blyga, berättar hon. De ska inte ta plats och höras. I Bilabinas fall kombinerades det sedvanliga kvinnoförtrycket med en svår uppväxt i en polygam familj. Hennes mamma försvann, och de andra hustrurna tvingade henne att sköta en stor del av hushållsarbetet.

– Jag var slavarbetskraft. Arbetet gjorde att jag alltid kom för sent till skolan, och jag fick inga pengar till skolböcker. Om jag var president i Togo skulle jag förbjuda polygami!

Bilabina Bayiyam har sorgsna ögon, och hon säger att hon ofta tänker på allt hon har gått igenom. Men hon har fått en slags revansch genom att hon kommit över sin blyghet. I dag kan hon utan problem ställa sig upp på ett fackmöte och tala.

Precis som på ministeriet för offentliga arbeten är löneläget en vanlig fråga på fackmötena på sjukhuset. Bilabina Bayiyam har motsvarande knappt 1 400 kronor i månadslön och säger att hon skulle behöva minst 1 000 kronor till – då skulle hon och hennes man kunna gå ut på restaurang någon gång.

Sjukhuspersonalen strejkade nyligen och fick då löfte om en bonus på cirka 1 600 kronor. Men av det tjugotal anställda som ST Press talar med har bara två fått den utbetald. Till och med den lokala arbetsgivaren, primärvårdschefen Sylvain Komlagan Atayi, tycker att lönerna är ett problem.

– Man kan inte begära att folk ska tänka på kvaliteten i vården om de inte kan överleva på sin lön. Medarbetarna känner sig inte motiverade i jobbet.

En som mot dåliga löneodds ändå är starkt engagerad i arbetet är fysioterapeuten Antoinette Djobo Wano, som arbetar på sjukhusets barnmottagning. Hon säger visserligen, lite generat, att hon gråter ganska ofta på grund av sina ekonomiska bekymmer. Snart 40 år gammal har hon blivit tvungen att flytta hem till föräldrarna, och fadern har inte råd med de mediciner han behöver. Men det finns en hetta i hennes röst när hon talar om de sjuka barnens behov. Hon tar som exempel det spädbarn som nyss låg på ett bord i mottagningsrummet, blått i ansiktet av syrebrist.

Vill ha vidareutbildning

– Vi kan inte ge det barnet adekvat behandling, för vi är inte tillräckligt kunniga i andningsrehabilitering. Vi måste själva finansiera all

vidareutbildning, och jag har sökt stipendier tre, fyra gånger utan att lyckas.

Den usla arbetsmiljön drabbar också de sjuka barnen, framhåller hon. Lokalerna är trånga, mörka och saknar luftkonditionering, och röken från det intilliggande sjukhusköket sipprar in.

– En mamma sa att »om ni ska vårda mitt barn i den här miljön har hon inte så stora chanser att bli bra«. Vi brukar rekommendera föräldrarna att komma tidigt på morgonen, innan hettan stiger. Senare på dagen har barnen svårt att samarbeta.

Antoinette Djobo Wano gick nyligen med i facket för att göra sin röst hörd. En förhoppning är att fackföreningen ska kunna hjälpa till att söka stipendier för utbildning.

– Jag älskar barnen! Jag drömmer om vad vi skulle kunna göra för att få bättre arbetsförhållanden, och jag känner djupt att jag har fått en gåva av Gud att hjälpa de sjuka barnen. Men jag vet inte riktigt hur jag ska nå dit.