Facklig frihet efter kommunismens fall
– Redan under kommunisttiden blev jag fackligt aktiv. Som mycket ung fick jag i Moskva en utbildning på ett så kallat arbetarinstitut, berättar Sh. Buyanaa, vice ordförande i järnvägsfacket i Mongoliet.
Mongoliet är säkert för många svenskar ett okänt och avlägset asiatiskt land även om namnet på huvudstaden Ulan Bator brukar dyka upp i korsord.
De senaste 10–15 åren har dock mycket hänt i det till ytan stora men glesbefolkade landet. Den dåvarande kommunistregimens fall i början av 1990-talet innebar födelsen av en demokratirörelse och inte minst av en fri och oberoende fackföreningsrörelse.
En av de som arbetar i den nya fackföreningsrörelsen är Sh. Buyanaa, vice ordförande i järnvägsfacket Federation of Railway Workers’ Union. Hon deltog i transportarbetarinternationalen ITFs kongress i Vancouver tidigare i höst och valdes dessutom in i ITFs kvinnokommitté.
– Jag har arbetat fackligt hela mitt yrkesliv, eller 22 år, berättar Sh. Buyanaa.
–Tillbaka i Mongoliet efter utbildningen i Moskva arbetade jag som tjänsteman med ekonomiska frågor vid det statliga järnvägsbolaget. Samtidigt var jag fackligt aktiv.
Efter några år valdes Sh. Buyanaa till facklig företrädare på halvtid och år 2000 blev hon vice ordförande för järnvägsförbundet.
– Jag ansvarar för organisations-, utbildnings- och kvinnofrågor i förbundet.
– För att vara i Mongoliet är det ett stort förbund. Vi har närmare 10 000 anställda i järnvägen. Över 90 procent av de anställda är medlemmar i förbundet. Det är en mycket hög procent fackligt organiserade jämfört med andra förbund i vårt land. Medlemsavgiften till förbundet är en procent av lönen. En medlemstidning kommer ut fyra gånger per år.
– Vårt huvudjärnvägsnät går från syd till norr och därtill har vi några komplementlinjer. Totalt är vårt järnvägsnät 1 900 kilometer. Järnvägen är huvudtransportmedlet i Mongoliet. Vårt land är till ytan stort, här finns inga vattentransporter och vägnätet är i ett dåligt skick bland annat på grund av många höga berg.
Mongoliets järnvägsnät började byggas 1949. Drygt 90 procent av handeln inom landet går med järnväg. 40 procent av de kollektiva persontransporterna görs med tåg. Bussar finns framför allt i de större städerna.
Hur är det idag att arbeta fackligt i Mongoliet?
– För vår del går det rätt så bra, säger Sh. Buyanaa.
– Vi har ett avtal med det statliga järnvägsbolaget. Varje år har vi avtalsförhandlingar. Målsättningen när vi tecknar avtal är att de ska vara heltäckande, och omfatta både löneutveckling och andra sociala förmåner.
– Järnvägsanställda har jämfört med många andra yrkesgrupper i Mongoliet hyggliga löner. Men vårt förbund anser ändå att löneläget är för lågt så vi försöker i avtalen varje år få ordentliga löneökningar på tio procent eller mer. Priserna stiger för närvarande snabbt. En mongolisk lokförare har i genomsnitt en månadslön på drygt 200 dollar.
– Arbetstiden är fem dagar i veckan, åtta timmar om dagen, alltså 40-timmarsvecka.
Sh. Buyanaa berättar att dubbel timlön automatiskt utgår vid övertidsarbete, och att kvälls- och nattarbete innebär ökad lön.
Det mongoliska järnvägsförbundet har medlemmar från alla grupper av järnvägsanställda som lokförare, tågmästare administrativ personal och underhållspersonal. Semester utgår efter anställningstidens längd. Det minsta är 15 arbetsdagars semester och det mesta 42 arbetsdagar.
– Alla invånare i Mongoliet betalar skatt som utgår procentuellt efter inkomsten. Järnvägsfacket demonstrerade för ett par år sedan mot en planerad förändring av skattelagarna som skulle slå hårt mot oss. Samtidigt inser vi att det är viktigt med en hög skattemoral i samhället eftersom skatterna går till social service till invånarna.
– 50 procent av våra medlemmar är kvinnor. De har samma lön och förmåner som de manliga medlemmarna. Som kvinnoansvarig driver jag aktivt jämställdhetsfrågor.
– Vår arbetsgivare har också subventionerade daghem och sjukstugor för de anställda i de större städerna. Daghem finns vid varje större station från norr till syd. Våra kvinnliga medlemmar vet därför att deras barn får bra tillsyn när de arbetar, vilket är en förutsättning för att de ska kunna utföra alla slags arbeten inom järnvägen.
Hur är allmänt sett situationen för kvinnor i Mongoliet?
– Dessvärre är det långt kvar tills vi har verklig jämställdhet i vårt land, svarar Sh. Buyanaa.
– Fortfarande är det oftast kvinnorna som har huvudansvaret för barn och hem. Statliga daghem finns visserligen runt om i landet men min uppfattning är att de inte håller lika hög kvalitet som daghemmen för de järnvägsanställdas barn.
Hur är det att vara med och diskutera internationella fackliga frågor på ITF-kongressen?
– Det är mycket intressant även om jag tidigare har deltagit i några andra ITF-möten. År 1996 blev det mongoliska järnvägsförbundet medlemmar i ITF. Diskussionerna och besluten på kvinnokonferensen, som föregick kongressen, hjälper mig förhoppningsvis att förbättra mitt förbunds jämställdhetsarbete.
– Vad som är tydligt på en facklig världskongress är att problemen för många fackförbund runt om i världen är likartade. Vi drabbas alla av den pågående globaliseringen, eller av statliga arbetsgivares försök till privatiseringar och avregleringar oavsett om vi kommer från rika eller fattiga länder.
Har Mongoliet märkt av den pågående nedgången i världsekonomin?
– Vi hade ekonomiska problem i samband med kommunistregimens fall för drygt tio år sedan, berättar Sh. Buynaa.
– Idag har ekonomin stabiliserats även om många i samhället fortfarande har en svår ekonomisk situation. Vad vi har kunnat se de senaste åren är att en liten klick extremt rika i Mongoliet har blivit rikare och rikare medan den genomsnittliga medborgaren inte har fått det märkbart mycket bättre.
Är det stor skillnad att arbeta fackligt idag jämfört med under kommunisttiden?
– Ja, vi har numera en helt annan facklig frihet. Tidigare var det fackliga systemet odemokratiskt och byråkratiskt och vi tilläts bara ha kontakt med de så kallade socialistländerna. Idag har vi fackliga vänner över hela världen och en fri debatt, vilket är positivt. Det är viktigt att utöka våra internationella kontakter.
– Mongoliet har dessutom idag ett parlamentariskt och demokratiskt system där olika partier från vänster till höger kämpar om makten. Under kommunisttiden fanns det bara ett tillåtet parti men nu är det nästan svårt att hålla reda på alla partier. Trots det bildas det nya hela tiden, säger Sh. Buyanaa.
Fakta Mongoliet
Yta: 1 566 500 km2 (nästan fyra gånger så stort som Sverige)
Huvudstad: Ulan Bator med 700 000 invånare
Folkmängd: 2,6 miljoner, 80 procent är mongoler. Övriga bl a kazaker, ryssar, kineser och uzbeker
Levnadsstandard: 40 procent beräknades år 2000 leva under det s k fattigdomsstrecket.
Genomsnittlig livslängd: 62 år för män och 66 år för kvinnor.
Klimat: Stora variationer mellan årstiderna. Sommartid kan det bli 35–40 grader och på vintern lika många minusgrader.