Fackets smekmånad med Blair är slut
Den 9 april skulle mer än 1 000 försvarsanställda strejka i protest mot privatiseringar inom den brittiska marinen. Men strejken råkade sammanfalla med begravningen av den omåttligt populära drottningmodern. Därför beslutade facket att skjuta upp strejken.
Men denna gest av respekt för den avlidna drottningmodern skymmer inte det faktum att klimatet på den brittiska arbetsmarknaden åter har hårdnat. Efter en nästan fem år lång smekmånad med Tony Blairs labourregering stiger nu åter antalet strejkdagar, samtidigt som privatiseringarna av offentlig verksamhet fortsätter.
Alan Churchard, vice ordförande i PCS – Public and Commerical Services Union (STs brittiska motsvarighet) – säger att det är svårt att veta var man har Blair:
– Premiärministern försöker vara alla till lags. Ena dagen prisar han den offentliga sektorn, nästa dag hyllar han näringslivet. Han går fram och tillbaka hela tiden och försöker göra alla lyckliga. Det kan sluta med att ingen blir lycklig för ingen är riktigt säker på i vilken riktning han går.
Privatiseringspolitiken till trots är PCS det snabbast växande fackförbundet i Storbritannien. Sedan förbundet bildades genom en facklig fusion för fyra år sedan har medlemsantalet stigit från 235 000 till 275 000.
Detta har två förklaringar. Den ena är att regeringens utförsäljningar av statlig verksamhet öppnar möjligheter att organisera inom nya områden.
– Det område där vi växer snabbast är i de privata bolagen, till exempel inom IT-sektorn. I många av dessa företag saknas fackförening. När våra medlemmar flyttar dit försöker vi även organisera dem som redan är anställda där. Det har varit ganska lyckosamt hittills och där finns potential att växa ytterligare, säger Alan Churchard.
I dag har PCS 30 000 privatanställda medlemmar, för tio år sedan hade man i stort sett noll.
Den andra förklaringen till det växande medlemsantalet är att delar av statsförvaltningen åter tillåts expandera efter ett par årtionden av kräftgång. Detta sker alltså parallellt med att andra delar av offentlig verksamhet säljs ut.
Där 70- och 80-talens konservativa regeringar bedrev en hård ideologisk privatiseringspolitik har labourregeringen en mer pragmatisk inställning. Det hindrar inte att PCS anser att även labour går för långt.
– Vi kämpar emot privatiseringar, eftersom vi ser goda skäl att behålla verksamheten i statlig regi. Som statligt anställda står vi för värden som forfarande är giltiga – som att alla medborgare ska behandlas lika och att vi inte ska drivas av vinstintressen.
– Vi har också brett stöd bland allmänheten. Flera undersökningar visar att det brittiska folket vill ha en bättre offentlig service och att man är emot privatiseringar, säger Alan Churchard.
För närvarande pågår de ivrigaste privatiseringsplanerna inom försvarsdepartementet. Det senaste exemplet på större privatisering är marinens underhållsanläggningar utanför Glasgow och Portsmouth, där drygt 1 000 PCSare den 12 april organiserade den i ingressen nämnda endagars proteststrejken.
En annan uppmärksammad strejk som PCS organiserat gällde arbetsvillkoren vid den nya myndigheten Jobcentre Plus. Den har bildats genom en sammanslagning av arbetsförmedlingen och försäkringskassan och är ett led i regeringens strävan att stärka arbetslinjen.
Bakgrunden till strejken är det våld eller hot om våld som riktas främst mot personalen inom försäkringskassorna. Varje vecka utsätts i genomsnitt tre handläggare för fysiskt våld.
Facket har därför kämpat för att de kontor där man arbetar med vissa typer av transaktioner ska förses med en skyddande glasskärm, ungefär som på bankerna. I slutet av mars nåddes en uppgörelse som tillgodoser fackets huvudkrav.
Men priset var 300 000 strejkdagar – den största konflikten inom statsförvaltningen på 15 år. Enligt PCS var det en helt onödig konflikt. Denna lösning hade kunnat nås redan för ett halvår sedan om regeringen bara hade lyssnat.
PCS-strejkerna är bara ett par exempel ur den strejkvåg som sköljt över Storbritannien de senaste månaderna och som fått media att ängsligt återkalla minnena av den missnöjets vinter som 1979 banade väg för Margaret Thatcher och 18 år av konservativt maktinnehav.
Jämförelsen haltar dock betänkligt. Visst har antalet strejker ökat, men det är långt, mycket långt, till de 29 miljoner strejkdagarna under missnöjesvintern.
Alan Churchard:
– Det stämmer att strejknivån nu är den högsta sedan labour återkom till makten, men den är inte i närheten av hur det var på 70-talet. Dagens strejker rör specifika sakfrågor och har inte som gemensam nämnare att attackera regeringen.
Ändå är det ganska tydligt att otåligheten inom fackföreningsrörelsen börjar tillta. Flera förbund – dock inte PCS – stödjer labour ekonomiskt och har börjat hota med att dra in bidragen.
Alan Churchard beskriver situationen som att facket har givit labour en extraordinärt lång smekmånad, men att det nu är dags för regeringen att börja leverera.
– Man kan knappast säga att vi har en löntagar- eller fackföreningsvänlig regering. Den har gjort vissa saker som är bra för facket och dess medlemmar, till exempel en lag som gör det lättare att bilda fackföreningar. Det har lett till att fackets medlemstal har börjat öka igen, säger Churchard.
– Men samtidigt håller regeringen en distans till fackföreningsrörelsen. Just nu pågår en del saker som oroar oss. Blairs allians med konservativa politiker som Silvio Berlusconi i Italien och José Maria Aznar i Spanien är kontroversiell och vi befarar att detta kan leda till bakslag när det gäller arbetsrätten.
Det finns dock fackförbund i Storbritannien som har större anledning till missnöje än PCS, det håller Alan Churchard med om. Hans förbund har trots allt en god medlemstillväxt. Regeringen har också bromsat den av ”tories” ideologiskt drivna privatiseringsvågen och åter börjat satsa på delar av statsförvaltningen.
Detta har lett till att lönerna under de senaste åren stigit betydligt snabbare inom statlig än inom privat sektor.
– Visst, det finns andra som har det värre. Men vi bekymrar oss inte bara för våra medlemmars villkor, utan också för kvaliteten på den offentliga servicen. Därför hoppas vi att regeringen i den kommande budgeten realiserar löftet att investera mer pengar så att statsförvaltningen både kan anställa mer folk och förbättra infrastrukturen, säger Alan Churchard.
I korthet
Public and Commercial Services Union, PCS, är det snabbast växande fackförbundet i Storbritannien. Förbundet bildades genom en facklig fusion för fyra år sedan. Sedan dess har medlemstalet ökat med 40 000 till 275 000 i dag.
