Döden på spåret
När en människa kliver ut framför ditt tåg ska du bromsa, tuta och blunda, hade kollegerna sagt. Så blev det inte. Lokförare Rolf Hult har varit med om det två gånger.
Första gången var på hösten för drygt tio år sedan. Rolf Hult, redan med 14 år i yrket, styrde Kustpilen genom Skåne. Klockan närmade sig tio på kvällen, tåget var fullt av passagerare.
– Det var sista svängen till Kristianstad, jag skulle bara dit och lägga mig för natten.
Vagnarna gled fram genom mörkret. De två skarpa ljuskäglorna från loket lyste upp rälsen. Inne i hytten hördes bara tågets ljud. Rolf Hult minns hur han gasade, bromsade, höll koll på tidtabellens minutangivelser. Han måste köra snabbt för att hålla schemat, men passagerarna ska ha en lugn resa. Det får inte bli för ryckigt.
– Jag tycker om att köra. Jag satt och löste världsproblemen som jag brukar, ler han.
Men plötsligt hände det. En man sprang fram och lade sig, rakt över rälsen.
– Pumpen stannade i kroppen på mig. Det kändes precis så. Som om allt lade av i tio sekunder.
Tutan tjöt, Rolf Hult drog bromsspaken mot sig för att få stopp på tåget. Men bromssträckan är flera hundra meter och vagnarna dundrade framåt. Det spelade ingen roll att kollegerna hade sagt åt Rolf Hult att blunda när en människa dyker upp framför loket.
– Jag kunde inte sluta titta. Han bara stirrade på mig, och jag på honom. Den där blicken… det var som om vi hade kontakt på något sätt.
Varje år dör ungefär 90 personer på landets järnvägar. Det motsvarar nästan två personer i veckan, och majoriteten av dem har rubriken »självmord« i Banverkets statistik. Självmorden är ett stort säkerhets- och arbetsmiljöproblem.
– De lokförare som aldrig råkar ut för det är lätträknade, konstaterar Rolf Hult.
I dagarna har han utbildning, för att lära sig manövrera en ny typ av lok. Han rör sig vant över bangården: sätter varsamt ner fötterna och pekar i god tid ut var växlarna i rälsen klappar om – »för där blir du kvar om du fastnar«. Han svingar sig upp i de höga loken: berättar om instrumenten, drar bromsspaken mot sig med full kraft, för att visa hur man gör när det verkligen gäller.
Inte en enda gång har han funderat på att byta karriär. Också Rolf Hults pappa var lokförare.
– Så man fick det ju med sig.
Kan fortfarande höra ljudet
Men ögonblicket från påkörningen har etsat sig fast i hans minne. Särskilt ljudet.
– Jag kan höra det, precis alltihop.
Det minnet, ljudet av kroppen som slår mot loket, är värre än allt.
Och därefter: tystnaden, ensamheten – när tåget står stilla mitt i skogen och allting redan har hänt. Rolf Hult larmade, och väntade. Inte heller lokföraren får gå ut på spårområdet.
– Jag bara satt där och tänkte »nej«. Nej, nej, nej, tänkte jag. Inget annat.
Inom en kvart kom blåljusen, med polis, räddningstjänst och kamratstödjare. Rolf Hult säger att kamratstödjaren var fantastisk.
– Han bara tog över. Då kunde jag släppa.
Kamratstödjaren är själv lokförare; att stödja är ett frivilliguppdrag. Han lyssnade på vad som hade hänt, tog ansvaret för kontakten med polisen och körde hem Rolf Hult.
– Det konstiga är att Gunilla, min fru, kände på sig alltihop. Hon bara visste. Så satte hon på kaffe. Sen satt vi där i natten, vid köksbordet, jag och hon och kamratstödjaren.
Bordet fylldes av papper. Det är mycket som ska rapporteras och fyllas i. Försäkringspapper och händelserapporter, blanketter och formulär. Rolf Hult minns att han kände sig förvirrad. Men kamratstödjaren kunde rutinerna, han såg till att personnumret inte fanns med mer än nödvändigt (»man vet ju inte hur de anhöriga reagerar«) och han ordnade så att Rolf Hult alkoholtestades (»jag fick papper på att jag inte hade varit påverkad«).
Forskare: Stresstillstånd i årtionden
Valdimar Briem, docent i psykologi, har studerat de psykologiska konsekvenserna för lokförare som varit med om dödsolyckor på spåret. Enligt studien, som han gjort för Banverkets räkning, uppvisar de drabbade lokförarna »tydliga stressindikatorer«. Många av dem som ingick i studien levde i ett »permanent traumatiskt stresstillstånd«, som ibland varade årtionden efter händelsen. Många led av mardrömmar, allmänt obehag och plötsliga minnesbilder av olyckan. Tillståndet kunde också förvärras om lokförarna hade upplevt fler olyckor som liknat den ursprungliga. Men trots att stressen var tydlig, både i intervjuer och vid forskarobservationer, uppgav många av lokförarna själva att de mådde bra.
– Det finns en stark sammanhållning och kåranda bland lokförarna, och ofta en känsla av att de kan klara problemen själva, utan hjälp utifrån. När professionellt psykologiskt stöd inte erbjuds direkt av ledningen, brukar förarna själva inte söka det, säger Valdimar Briem.
Sjukskriven några dagar
Rolf Hult fick inte fortsätta köra tåg de närmaste dagarna efter olyckan, sådana är rutinerna.
– Det valet får aldrig vara lokförarens, säger han.
Han blev sjukskriven i någon vecka och undersöktes av företagsläkaren, som frågade hur han mådde. Därefter fick han klartecken att börja jobba igen.
– Jag vet inte vad läkaren kollade, han ville väl se att jag inte bara satt och skakade.
Rolf Hult minns att det kändes skönt – han längtade efter att börja arbeta igen. Inget blir bättre av att ligga hemma och älta, resonerar han.
– Men den första tiden såg man ju gubbar bakom varje stolpe.
Plattformar som är fulla av människor, särskilt »killar som står och hannar sig vid perrongkanten« väcker fortfarande stressen hos Rolf Hult. Det är sånt en lokförare får leva med, tycker han.
Ibland talar han om sina upplevelser med någon kollega. Efter varje ny olycka kommer snacket igång i lunchrummet.
– Var det du som gjorde påkörningen? Oj då, säger folk. Och så pratar man igenom detaljerna.
Annars är det inte så ofta som Rolf Hult pratar om det. Han tycker inte att han har haft något behov av att gå till psykolog. Men Valdimar Briem, som har studerat de drabbade lokförarna, anser att psykologstöd borde vara en obligatorisk del av behandlingen efter en olycka.
– I några andra länder, som Tyskland, har sådana rutiner gett mycket goda resultat. Lokförarna är en utsatt yrkesgrupp, men de har också mycket stort ansvar för sin egen och andras säkerhet, säger han.
Forskning tyder dessutom på att stressen ökar ju fler påkörningar föraren varit med om. För något år sedan drabbades Rolf Hult på nytt. Då var han handledare: killen som körde tåget var fortfarande under utbildning. Längs med spåret, med ansiktet vänt mot Rolf Hult, vandrade en berusad kille som pratade i mobiltelefon. När tutan tjöt svarade han bara med att vinka avvärjande med handen – sedan small det. Han slungades
– Jag har försökt få reda på vem han var och om han har klarat sig. Men sekretessen är så stark och jag får inte veta någonting. Det är nästan det värsta, jag kan inte sluta tänka på honom. Händelsen har inte fått något avslut.
De två olycksplatserna är för evigt märkta i Rolf Hults minne. Funderingarna blossar upp alltmer sällan – men det händer fortfarande:
– Tänk om jag inte hade gått på toa innan jag startade! Eller om jag hade kommit igång någon minut senare? Hade den första killen hunnit ändra sig då? Hade den andra hunnit vingla åt sidan? De tankarna är helt meningslösa, men det är en så konstig känsla. Att ha dödat en annan människa.
Kvinna på spåret räddades
Men så finns det ett tankespår som lättar, ett minne som ger ro. För något år sedan körde Rolf Hult förbi en tjej som satt på spåret i motsatt färdriktning: i yogaställning, med ryggen vänd mot tågen som skulle komma. Rolf Hult kunde tabellerna, han visste att nästa x2000 skulle dundra förbi vilken minut som helst. Han kastade sig på telefonen till fjärrtågklareraren, som styr över tågens växlar och signaler.
– Det är ganska fantastiskt, de hann ringa vidare till alla tåg som var på väg. Så vi kröp fram genom området i
