Alltfler kvinnor i lönestegens topp
Staten blir allt mer ”elitistisk” när datoriseringen slår ut stora grupper lågavlönade kvinnor. In tågar i stället högutbildade kvinnor, som springer raskt i den allt längre lönestegen.
Statens lönestege blir allt längre, samtidigt som lönespridningen ökar i mer kvalificerade yrken. Det är ett resultat av ökad lokal lönesättning med starkare individuella inslag.
Under 1990-talet toppade staten löneökningsligan. Men det är bara en statistisk synvilla. Det fina utfallet beror på strukturförändringar, högre utbildning, större andel kvalificerade jobb och högre genomsnittsålder. Staten blir mer ”elitistisk” och har allt äldre anställda.
Kvinnorna svarar för de största förändringarna i statens lönebild och de gör det på två sätt:
– Andelen deltidsanställda och lågavlönade kvinnor har minskat mer i staten än i andra sektorer, förklarar organisationsdirektör Margareta Ringqvist vid Statskontoret, som varje år gör utredningen ”Staten i omvandling”.
– Samtidigt har antalet högutbildade kvinnor i statens tjänst ökat med 50 procent under 1990-talet, trots att personalstyrkan bantades med 13 procent under samma tid. Andelen högutbildade män ligger i stort sett still, delvis på grund av försvarets kraftiga neddragningar.
Staten har alltid haft en högre andel akademiker än övriga sektorer, men har blivit ännu mer ”elitistisk” under 1990-talet:
– Under de senaste åren har datoriseringens följder blivit extra tydliga, säger Margareta Ringqvist. Många registerjobb och sekreterarfunktioner har försvunnit. Staten har en större andel pc-användare och då försvinner rutinmässiga datorjobb snabbast vid rationaliseringar.
När staten minskar personalstyrkan är det lättast att ”städa trappan nerifrån”. Men när det anställs är det spetskompetens som efterfrågas.
– Den utvecklingen är särskilt tydlig inom skattemyndigheterna och vid länsstyrelserna, påpekar Margareta Ringqvist.
Om två lågavlönade registerjobb ersätts av en välbetald ekonom ökar genomsnittslönen på arbetsplatsen, men det är till föga glädje för de kvarvarande lågavlönade.
Så här utvecklades lönerna mellan 1992 och 2000 i avrundade procent:
| Sektor och kön: | Lönehöjning i procent: |
| Kommunanställda män | 22 |
| Kommunanställda kvinnor | 28 |
| Landstingsanställda män | 46 |
| Landstingsanställda kvinnor | 39 |
| Statsanställda män | 45 |
| Statsanställda kvinnor | 45 |
| Privatanställda män | 42 |
| Privatanställda kvinnor | 42 |
| Alla män | 40 |
| Alla kvinnor | 37 |
(Källa: SCB och Medlingsinstitutet)
Siffrorna ovan betyder inte att alla statsanställda fått mer än andra i lönekuvertet, utan är en blandning av verkliga lönelyft och en förändrad sammansättning av personalstyrkan, särskilt tydlig inom staten där andelen lågavlönade minskat mest.
Att statsanställda IT-specialister, jurister eller ekonomer, oftast yngre män i större städer, fått goda ingångslöner är ju ingen större tröst för statens lågavlönade kontorister, vårdanställda eller städare.
Det finns också andra förklaringar: Staten har de äldsta anställda med en medelålder på 45 år. Endast tre procent är under 25 år, jämfört med tio procent i hela arbetskraften. Att så få unga kliver in på karriärtrappans lägre steg höjer genomsnittslönerna på papperet.
Statens kvinnor har under 1990-talet lyft sin lön lika mycket som männens. Men även här kan statistiken vara vilseledande: Antalet statsanställda kvinnor med eftergymnasial utbildning har ökat med hela 18 000 eller 50 procent, samtidigt som många lågavlönade kvinnojobb rationaliserats bort.
– Avståndet mellan mäns och kvinnors löner har inte ändrats nämnvärt de senaste tio åren, noterar Margareta Ringqvist. I absoluta tal har kvinnorna 83 procent av männens lön och i fullt jämförbara yrken har de 96 procent.
– En förklaring till skillnaden är att en större andel män är chefer. En annan är att gamla löneskillnader följer med upp genom åren. I staten spelar ålder större roll för lönen än i andra sektorer.
– Men det finns tydliga undantag. Kommunikationssektorn, främst Vägverket och Banverket, har medvetet satsat på att rekrytera kvinnor och utjämna löneskillnader.
Men lönestatistik är en svårtolkad vetenskap, myndigheterna och parterna har olika underlag, olika yrkeskodning och mäter olika perioder. Vad som verkligen hamnar i löntagarnas plånböcker syns först efter några år, om ens då.
I dag kan vi se att statens anställda klarat lönekampen under 1990-talet minst lika bra som andra grupper, även sedan strukturskillnaderna rensats bort. Men med de senaste årens ökade individuella lönesättning blir det svårare att se vartåt det lutar:
– Den lokala lönesättningen är alldeles för godtycklig, säger STs förhandlingschef Johan Tengblad. Kriterierna är långtifrån tillräckligt tydliga. Många medlemmar vet inte varför de har den lön de har och de vet heller inte vad de ska göra för att påverka lönen.
– Personalchefer och myndighetsföreträdare säger att lönesystemet är bra, kriterierna tydliga och att deras anställda vet varför lönen är som den är. Våra fackliga företrädare säger tvärtom och medlemsundersökningarna visar att de har rätt.
– Innan vi skriver på ett nytt avtal kräver vi därför att de lokala parterna blir överens om ett långsiktigt arbetssätt för den lokala lönesättningen.
– Vi står kvar vid det långsiktiga målet om ökad lokal lönesättning, men har blivit alltmer tveksamma till metoderna. En stor bevisbörda återstår.
I Konjunkturinstitutets timlöneberäkningar har lönekostnaderna för statens anställda stigit en procent mer än genomsnittet på arbetsmarknaden under perioden 1996– 2001. Men statens avtalade löneökningar är 1,6 procent lägre än genomsnittet under hela sexårsperioden. Skillnaden beror uteslutande på det svårdefinierade begreppet löneglidning. Där inkluderas såväl lokal lönebildning som bonusar och strukturförändringar. Eftersom bonusar är sällsynta inom staten beror skillnaderna huvudsakligen på att staten skaffat en större andel kvalificerade anställda under perioden.
– Så är det sannolikt, säger Christina Eurén som ansvarar för den officiella lönestatistiken vid Medlingsinstitutet. Men yrkeskodningen är så grov att det är svårt att se vad som är strukturella förändringar och faktiska löneökningar.
Strukturförändringar spelar större roll när lönelyften är relativt låga. Staten har större lönekostnadsökningar på senare år därför att strukturförändringarna varit större än i andra sektorer.
Ett annat problem för förhandlare och statistiker är att retroaktiva lönelyft till följd av lokala uppgörelser inte syns i den färskaste statistiken. Därför redovisar SCB lägre löneökningar för den statliga sektorn under 2001 än för övriga sektorer på grund av utdragna lokala förhandlingar.
– En av mina käpphästar är att få med de senaste tolv månadernas retroaktiva utbetalningar i statistiken, säger Christina Eurén.
– För att få statistiken ännu mer rättvisande vill jag också få med bonus av olika slag. De förekommer ju oftare i privata företag än inom den offentliga sektorn.
Slutsatsen är att offentligt anställda vanligtvis får mindre i plånboken än statistiken antyder, medan privatanställda ofta får mer än vad siffrorna visar.
