Alla kan inte få arbete
Dagens arbetslöshet går bara att råda bot på till en viss gräns. Vi har byggt ett samhälle där folk trängs undan av de hårda kraven. Experterna efterlyser fler lätta jobb, snabbare insatser och mer vuxenutbildning om de som fastnat i arbetslöshet ska ha en chans.
I dag går det mycket snabbare att bli märkt och stigmatiserad som riskarbetskraft, säger Roger Mörtvik, samhällspolitisk chef på TCO. Tiden man har råd att vara borta från ett jobb har kortats betänkligt. Arbetsgivare försöker undvika att anställa personer som är förknippade med låg närvaro och låg produktivitet. Man har höjt kunskaps- och prestationskraven. Det ökar avståndet mellan lediga jobb och dem som står längst från arbetsmarknaden.
Inte för låg arbetslöshet
Sverige har faktiskt valt att acceptera en högre arbetslöshet. För några decennier sedan talades det om full sysselsättning och jobb åt alla; arbetslösheten låg kring två procent. Men på 1990-talet blev det viktigare att hålla inflationen i schack. Då får det inte bli brist på arbetskraft.
–I och med det vill man inte att arbetslösheten ska bli för låg, förklarar Tord Strannefors, prognoschef på Ams. Från att en till två procent var normal arbetslöshet pratar man i dag om 3,5–4 procent. Vi har fått en situation där låg arbetslöshet är något annat än förr. Nivån har fördubblats.
En del av arbetslösheten är kortvarig och uppstår när folk byter jobb eller letar arbete efter examen. Den fungerar som smörjmedel på arbetsmarknaden. Men många är också arbetslösa för att de inte motsvarar vad arbetsgivarna vill ha. Hur många det handlar om är mycket osäkert. Tord Strannefors gissar på 2,5 procent av arbetskraften, alltså ungefär hälften av den officiella arbetslöshetssiffran. Men andelen har förmodligen sjunkit på senare tid, tror han.
–Även den här gruppen gynnas av en god arbetsmarknad. Uppgången är så bred så den gynnar alla grenar och sektorer.
Kan alla som vill verkligen få arbete?
–Nej, så är det naturligtvis inte. Att man inte får jobb beror på många faktorer. En är att man saknar utbildningsbakgrund, eller högst har grundskoleutbildning. Många vill naturligtvis jobba, men det finns inget för dem. Jobb med de här kvalifikationskraven är för få. De allra flesta jobb kräver fullgjord gymnasieutbildning.
Enligt Tord Strannefors behövs fler enklare arbeten om arbetslösheten ska minska. Men han efterlyser också en långvarig utbildningssatsning, där folk får chans att bygga på sin kompetens.
–Ska man lösa de här problemen måste man ha en ganska stor verktygslåda, med rätt verktyg för rätt person. Utbildningsmöjligheterna för vuxna har försämrats. Den kommunala vuxenutbildningen skärs stadigt ner, och även arbetsmarknadsutbildningen.
Ideell sektor som språngbräda
Roger Mörtvik förespråkar en alternativ arbetsmarknad som kan fungera som språngbräda. Många långtidsarbetslösa får ju ingen anställning trots att deras arbetskraft i princip är gratis genom starka subventioner, konstaterar han.
–De som står långt från arbetsmarknaden hjälps inte särskilt mycket av konjunkturen och att jobben kommer. Jag tror att vi måste börja tänka i helt nya banor kring var de ska få jobb. I den ideella sektorn, till exempel. Många behöver få in en fot, en merit så de kan visa upp att de har gjort något. Men strävan måste hela tiden vara att få tillbaka dem till den reguljära arbetsmarknaden.
Men för att lyckas med det krävs betydligt mer pengar än vad som avsätts i dag, konstaterar Roger Mörtvik – kanske till och med dubbelt så mycket.
–Det går att prestera mycket bättre om vi stödjer sjuka och arbetslösa mer, men också blir tydligare i kraven på dem. Det ska vara oacceptabelt att en människa går in på en arbetsförmedling och aldrig kommer ut igen. Om vi satsade rejält på en mycket tidigare rehabilitering, och såg till att folk kunde komma tillbaka till arbetet eller hittade nya jobb innan de blev långtidssjukskrivna, så tror jag att det är realistiskt att halvera utanförskapet på fem till tio års sikt.
Stöd dem som vill byta karriär
Efter ett år är det för sent att börja fundera över om en sjukskriven anställd klarar att återvända till sina vanliga arbetsuppgifter, anser han. Arbetsgivaren borde få tydligare ansvar i processen, och företagshälsovården borde finnas med tidigare och bedöma arbetsförmåga mycket snabbare. Och så önskar Roger Mörtvik att Försäkringskassan får i uppdrag att stödja människor som behöver utbilda sig eller söka sig till ett annat jobb.
–Det finns inget system som understödjer möjligheten, rätten, att starta en ny karriär, säger han. I dag blir många inlåsta som skulle kunna komma tillbaka till ett nytt jobb.
Det finns också en risk för att sänkta ersättningsnivåer i a-kassan gör folk rädda för att byta arbete trots att de kanske skulle behöva, befarar han. Få äventyrar frivilligt sin ekonomi och levnadsstandard om det kan undvikas. Roger Mörtvik är också tveksam till om de sänkta ersättningsnivåerna verkligen får ut fler i arbete. Tvärtom kan åtgärden få negativ effekt, varnar han.
–Människor tvingas ta första bästa jobb, i stället för första bästa rätta jobb – vilket leder till att vi får en sämre matchning på arbetsmarknaden.
Däremot borde unga arbetslösa bara få a-kassa en begränsad tid, anser han. Sedan måste de välja: jobb eller plugg.
–Lågutbildade unga kommer att vara den mest sårbara gruppen på arbetsmarknaden. I varje årskull saknar tio till femton procent gymnasiebehörighet och de får det tufft om vi inte hittar lösningar. Det är fullständigt förödande för en ung människa att börja sitt liv med långtidsarbetslöshet. Man måste sätta in mycket mer stöd, och villkora ersättningen så att de verkligen skaffar sig nödvändig utbildning.
Det gäller också att komma ihåg att den glödande högkonjunkturen inte varar för evigt, påpekar Tord Strannefors.
–Kortsiktigt fortsätter jobben att öka, åtminstone en bit in på nästa år, säger han. Sedan är det omöjligt att svara på hur länge den goda omvärldsbilden består. Men takten måste ju dämpas. Någonstans vid horisonten kommer en nedgång, det vet vi ju alla.
SYSSELSATT OCH ARBETSLÖS
Så här delas befolkningen i åldrarna 15–74 år in av Statistiska centralbyrån, enligt den nya definitionen från oktober 2007. Tidigare räknades bara åldrarna 16–64 år, och heltidsstuderande på jakt efter jobb räknades inte in i arbetskraften.
*Sysselsatt är den som jobbar minst en timme i veckan. Här ingår även den som är sysselsatt genom vissa arbetsmarknadspolitiska program, till exempel anställningsstöd eller lönebidrag.
*Arbetslös är den som sökt arbete någon gång den senaste månaden och inte har någon annan sysselsättning under tiden. Numera ingår även heltidsstuderande som letar jobb.
*Ej i arbetskraften
omfattar i princip alla andra: studerande, pensionärer, hemarbetande, värnpliktiga, långtidssjukskrivna utan jobb. Här ingår också de som deltar i arbetsmarknadspolitiska program som räknas som studier, till exempel praktik och arbetsmarknadsutbildning. Heltidsstuderande som letar jobb räknas dock numera som arbetslösa.
